38 En psalm av David; till åminnelse.

² HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.

³ Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

⁴ Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.

⁵ Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

⁶ Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.

⁷ Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

⁸ Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.

⁹ Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

¹⁰ Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.

¹¹ Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

¹² Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.

¹³ Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

¹⁴ Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;

¹⁵ ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

¹⁶ Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.

¹⁷ Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

¹⁸ Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;

¹⁹ ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

²⁰ Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,

²¹ de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

²² Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.

²³ Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.

5 Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på missgärning;

² eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent -- vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något slags orent smådjur -- och han så bliver oren och ådrager sig skuld;

³ eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;

⁴ eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med sina läppar något, vare sig ont eller gott -- det må nu vara vad som helst som man kan svärja i obetänksamhet -- och sedan kommer till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa stycken:

⁵ så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessa stycken, bekänna det vari han har syndat

⁶ och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom, till rening från hans synd.

⁷ Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till brännoffer.

⁸ Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först offra den som är avsedd till syndoffer. Han skall vrida huvudet av den invid halsen, dock utan att frånskilja det.

⁹ Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg; men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret. Det är ett syndoffer.

¹⁰ Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på föreskrivet sätt. När så prästen bringar försoning för honom, till rening från den synd han har begått, då bliver honom förlåtet.

¹¹ Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett syndoffer.

¹² Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett syndoffer.

¹³ När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet. Och det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret.

17 Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!

² För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små.

³ Tagen eder till vara! Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom.

⁴ Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.»