Nehemjas bön

Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

Det hände i månaden Kislev i det tjugonde året,[a] när jag var i Susans borg, att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kom från Juda. Jag frågade dem om judarna - de som räddats och som fanns kvar efter fångenskapen - och om Jerusalem. De sade till mig: "De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och de lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nerbruten och dess portar nerbrända."

När jag hörde detta satte jag mig ner, och jag grät. Jag sörjde i flera dagar och fastade och bad inför himmelens Gud. Jag sade: "O, Herre, himmelens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du som håller fast vid förbundet och ger nåd åt dem som älskar dig och håller dina bud. Låt ditt öra lyssna och dina ögon vara öppna så att du nu hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag till dig för Israels barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi, Israels barn, har begått mot dig. Också jag och min faders hus har syndat. Vi har syndat mycket mot dig och inte hållit fast vid de bud och stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose. Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose när du sade: Om ni är trolösa skall jag skingra er bland folken. Men om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att mitt namn skall bo där. 10 De är dina tjänare och ditt folk, som du har befriat genom din väldiga kraft och din starka hand. 11 O, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön, och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn. Låt din tjänare idag ha framgång och låt honom finna barmhärtighet inför denne man."

Jag var då munskänk hos kungen.

Footnotes

  1. Nehemja 1:1 tjugonde året Ca 445 f. Kr.

Nehemías ora por su pueblo

Estas son las palabras de Nehemías, hijo de Jacalías:

En el mes de quisleu del año veinte, estando yo en la ciudad de Susa, llegó Jananí, uno de mis hermanos, junto con algunos hombres de Judá. Entonces pregunté por el resto de los judíos que se habían librado del destierro y por Jerusalén.

Ellos me respondieron: «Los que se libraron del destierro y se quedaron en la provincia están enfrentando una gran calamidad y humillación. La muralla de Jerusalén sigue derribada, con sus puertas consumidas por el fuego».

Al escuchar esto, me senté a llorar; hice duelo por algunos días, ayuné y oré al Dios del cielo. Le dije:

«Señor, Dios del cielo, grande y temible, que cumples el pacto y eres fiel con los que te aman y obedecen tus mandamientos, te suplico que me prestes atención, que fijes tus ojos en este siervo tuyo que día y noche ora en favor de tu pueblo Israel. Confieso que los israelitas, entre los cuales estamos incluidos mi familia y yo, hemos pecado contra ti. Te hemos ofendido y nos hemos corrompido mucho; hemos desobedecido los mandamientos, estatutos y leyes que tú mismo diste a tu siervo Moisés.

»Recuerda, te suplico, lo que dijiste a tu siervo Moisés: “Si ustedes son infieles, yo los dispersaré entre las naciones; pero si se vuelven a mí, obedecen y ponen en práctica mis mandamientos, aunque hayan sido llevados al lugar más apartado del mundo, los recogeré y los haré volver al lugar que escoja como residencia de mi Nombre”.

10 »Ellos son tus siervos y tu pueblo al cual redimiste con gran despliegue de fuerza y poder. 11 Señor, te suplico que escuches nuestra oración, pues somos tus siervos y nos complacemos en honrar tu nombre. Y te pido que a este siervo tuyo le concedas tener éxito y ganarse el favor de este hombre».

En aquel tiempo yo era copero del rey.