Job 17-20

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

³ Ge mig, o Gud, en säkerhet.
    Vem annars kan ge mig den?^[a]
4 Du har tillslutit deras sinnen för förstånd,
    och därför låter du dem inte triumfera.
⁵ Om någon tar emot belöning för att förråda sina vänner,
    ska hans barn drabbas av blindhet^[b].

⁶ Gud har gjort mig till en visa överallt,
    en som man spottar rakt i ansiktet.
⁷ Mina ögon är skumma av sorg,
    hela mitt jag är bara en skugga.
⁸ De rättsinniga skakas över detta.
    Den oskyldige reser sig mot den gudlöse.
⁹ Den rättfärdige ska vandra vidare på sin väg,
    och den som har rena händer ska bli allt starkare.

¹⁰ Men försök igen, ni allesammans!
    Jag ser ingen vis man bland er.
¹¹ Mina dagar är över nu, mina planer är krossade,
    och krossade är också mitt hjärtas önskningar.
¹² De gör natten till dag,
    och vid mörkrets inbrott säger de att ljuset är nära.
¹³ Om dödsriket är det enda hem jag kan hoppas på,
    bäddar jag åt mig i mörkret
¹⁴ och kallar graven min far
    och maskarna min mor och min syster.
¹⁵ Men var finns mitt hopp?
    Är det någon som kan se det?
¹⁶ Ska det följa mig till dödsrikets portar?
    Ska vi gå ner tillsammans i stoftet?

² Ska inte detta ordflöde upphöra någon gång?
    Bli nu förnuftig, så vi kan prata!^[c]
3 Varför betraktas vi som boskap,
    som är dumma i dina ögon?
⁴ Du sliter ju sönder dig själv i din vrede.
    Skulle jorden ödeläggas för din skull
eller klippan förflytta sig från sin plats?

⁵ Den ogudaktiges ljus slocknar,
    lågan av hans eld slutar brinna.
⁶ Det är mörkt i hans tält,
    hans lampa slocknar.
⁷ Hans starka steg försvagas,
    hans egna planer fäller honom.
⁸ Hans fötter fastnar i nätet,
    han vandrar mot snaran.
⁹ Snaran griper honom om hälen,
    fällan håller honom fast.
¹⁰ En snara ligger gömd i marken,
    en fälla är lagd på stigen.
¹¹ Skräcken ansätter honom från alla håll
    och jagar varje steg han tar.
¹² Olyckan vill sluka honom,
    hemsökelsen är beredd för hans fall.
¹³ Hans hud fräts sönder av sjukdomar,
    dödens förstfödde förtär hans lemmar.
¹⁴ Han rycks bort från sin trygga boning,
    han förs bort till fasornas kung.
¹⁵ Hans boning intas av ingenting,
    och svavel sprids ut över den.^[d]
16 Hans rötter förtorkas nertill,
    hans krona vissnar bort upptill.
¹⁷ Han utplånas från jorden,
    hans namn nämns ingenstans på jorden.
¹⁸ Han drivs ut ur ljuset in i mörkret
    och förföljs ut ur världen.
¹⁹ Han ska varken ha barn eller ättlingar bland sitt folk,
    och där han bott överlever ingen.
²⁰ I väst förskräcks folk över hans öde,
    i öst grips man av förfäran.
²¹ Detta är vad som händer med syndarens boning,
    så går det med den plats där man förkastar Gud.

² Hur länge tänker ni hålla på att plåga mig
    och bryta ner mig med alla era ord?
³ Tio gånger har ni nu skymfat mig,
    utan att skämmas kränkt mig.
⁴ Och om jag nu verkligen har felat,
    så är det väl min ensak.
⁵ Om ni vill framhålla er förträfflighet mot mig
    och använda min förnedring emot mig,
⁶ ska ni då veta att det är Gud som har gjort mig orätt,
    fångat mig i sitt nät.

⁷ Jag klagar över våldet mot mig
    men får inget svar.
Jag ropar
    men får ingen rättvisa.
⁸ Han har spärrat vägen för mig
    så att jag inte kommer fram
och lagt mina stigar i mörker.
⁹     Han har klätt av mig all min ära
och tagit ifrån mig min krona.
¹⁰     Han bryter ner mig från alla sidor,
så att jag går under.
    Han drar upp mitt hopp med rötterna som ett träd.
¹¹ Hans vrede brinner mot mig.
    Han räknar mig som en fiende.
¹² Hans trupper samlar sig till angrepp,
    de tågar fram mot mig,
de slår läger kring mitt tält.

¹³ Han har gjort mina bröder till främlingar för mig,
    alla jag kände har vänt mig ryggen.
¹⁴ Mina släktingar har svikit mig.
    Mina vänner har övergett mig.
¹⁵ De som bor i mitt hus
    och mina slavar och slavinnor
betraktar mig som en främling.
¹⁶     Jag ropar på min tjänare,
men han kommer inte,
    inte ens om jag tigger och ber om det.
¹⁷ Min andedräkt är vidrig för min hustru,
    och mina bröder vägrar att kännas vid mig.^[e]
18 Till och med små barn föraktar mig.
    När jag träder fram, hånar de mig.
¹⁹ Mina närmaste vänner avskyr mig.
    De som jag älskade har vänt mig ryggen.
²⁰     Mina ben sticker ut genom köttet,
av mig finns inget annat kvar än tandköttet.^[f]

²¹ Visa nåd mot mig, mina vänner, visa nåd mot mig,
    för Guds hand har slagit mig.
²² Varför måste ni förfölja mig
    som Gud gör?
Får ni aldrig nog av att slita sönder mig?

²³ Om ändå mina ord hade skrivits ner, upptecknats i en bok,
²⁴     graverats med järnstift och med bly i en klippa för evigt!
²⁵ Men jag vet att min förlossare^[g] lever
    och att han till sist ska träda fram över jorden.
²⁶ Jag vet också att även om mitt skinn förstörs,
    ska jag i min kropp få se Gud.^[h]
27 Jag ska se honom med mina egna ögon,
    inte som en främling.
En förtärande längtan fyller mitt hjärta.

²⁸ Ni säger: ”Hur ska vi förfölja honom,
    för roten till det onda finns ju hos honom?”
²⁹ Frukta för svärdet, ni,
    för vrede är en synd som straffas med svärd.
Ni ska veta att det finns en dom.

² Mina tankar tvingar mig att svara,
    så upprörd blir jag.^[i]
3 Jag måste höra kränkande klander,
    och mitt förnuft uppmanar mig att svara.

⁴ Inser du inte att det varit så sedan urminnes tider,
    sedan människan sattes på jorden?
⁵ De ogudaktigas jubel är kortlivat,
    den gudlöses glädje varar bara ett ögonblick.
⁶ Även om han stolt sträcker sig mot himlen
    och hans huvud når upp till molnen,
⁷ ska han ändå förgås
    och sluta på samma ställe som sin egen avföring.
De som såg honom ska undra vart han tog vägen.
⁸     Han ska försvinna
som en flyktig dröm,
    för att inte finnas mer,
jagas iväg som en nattlig syn.
⁹     Ögon som sett honom ska inte se honom mer,
ej heller får hans plats återse honom.
¹⁰     Hans barn måste gottgöra de fattiga,
och hans händer lämna tillbaka hans rikedom.
¹¹     Även om hans kropp är full av ungdomskraft,
ska han läggas i stoftet.

¹² Hans ondska smakar söt i hans mun,
    han gömmer den under tungan,
¹³ bevarar den, låter den inte försvinna,
    han håller den kvar i munnen.
¹⁴ Men hans föda förvandlas i hans inre,
    den blir till ormgift i honom.
¹⁵ Han kommer att spy ut den rikedom han slukat,
    för Gud tvingar ut den ur hans mage.
¹⁶ Han suger i sig ormgiftet
    och dödas av huggormens tunga.
¹⁷ Han får inte se floder,
    inte strömmar av honung och grädde.
¹⁸ Han måste lämna tillbaka vad han arbetat ihop,
    han får inte äta av det,
inte njuta av vad han förvärvat.
¹⁹     Han har förtryckt de fattiga,
övergett dem,
    och roffat åt sig hus som andra har byggt.

²⁰ Han har ingen ro i sitt inre,
    han kan inte rädda sig genom sin egendom.
²¹ Han slukade allt han kom åt,
    och därför ska hans välstånd inte fortsätta.
²² Han ska råka i svårigheter mitt i sin välfärd,
    med full kraft drabbar olyckan honom.
²³ Just när han håller på att fylla sin mage,
    ska Gud låta sin vredes glöd regna ner över honom,
låta slagen träffa honom.
²⁴     Om han flyr från järnvapen,
genomborras han av kopparbågens pil.
²⁵     Han drar ut den ur ryggen,
den glänsande udden ur sin galla,
    och dödsskräcken kommer över honom.
²⁶ Hans skatter ska gå förlorade i det djupaste mörker.
    En rasande eld ska förtära honom,
ödelägga allt han har kvar i sin boning.
²⁷     Himlen kommer att uppenbara hans skuld,
och jorden ska resa sig mot honom.
²⁸     Hans hus spolas bort av floden,
av forsande vatten på vredens dag.
²⁹     Detta är vad Gud tilldelar den ogudaktige,
det arv Gud har bestämt åt honom.