1 Kungaboken 2:12-3:28

Svenska Folkbibeln

¹² Och Salomo satt på sin fader Davids tron, och hans kungamakt blev starkt befäst.

Adonia dör

¹³ Adonia, Haggits son, gick till Salomos mor Bat-Seba. Hon frågade då: "Kommer du i fredliga avsikter?" Han svarade: "Ja. ¹⁴ Och jag har något att tala med dig om." Hon svarade: "Säg det." ¹⁵ Då sade han: "Du vet själv att kungadömet var mitt och att hela Israel hade fäst sina blickar på mig och väntade att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och över till min bror. Genom Herren har det blivit hans. ¹⁶ Nu har jag en enda bön till dig. Visa inte bort mig." Hon svarade: "Tala." ¹⁷ Då sade han: "Bed kung Salomo - dig visar han ju inte bort - att han ger mig Abisag från Sunem till hustru." ¹⁸ Bat-Seba svarade: "Nåväl, jag skall själv tala med kungen om dig."

¹⁹ Bat-Seba gick till kung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då reste sig kungen och gick emot henne, bugade sig för henne och satte sig. Man ställde också fram en stol åt kungens mor och hon satte sig till höger om honom. ²⁰ Därefter sade hon: "Jag har en enda liten bön till dig. Visa inte bort mig." Kungen svarade henne: "Moder, låt mig höra din bön. Jag skall inte visa bort dig." ²¹ Då sade hon: "Låt Adonia få Abisag från Sunem till hustru." ²² Men kung Salomo svarade sin mor: "Varför begär du bara Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna begära kungadömet åt honom - han är ju min äldre bror - ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son." ²³ Kung Salomo svor en ed inför Herren och sade: "Gud må straffa mig både nu och senare om inte Adonia med sitt liv skall få betala att han har sagt detta. ²⁴ Och nu, så sant Herren lever, han som har utsett mig och satt mig på min fader Davids tron och som enligt sitt löfte har byggt ett hus åt mig: I dag skall Adonia dödas."

²⁵ Och kung Salomo sände i väg Benaja, Jojadas son, som stötte ner Adonia, så att han dog.

Ebjatar och Joab straffas

²⁶ Till prästen Ebjatar sade kungen: "Gå till dina ägor i Anatot. Du har förtjänat döden, men i dag skall jag inte döda dig. Du har ju burit Herren, Herrens ark framför min fader David och har lidit med min far allt det han fått lida." ²⁷ Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom inte längre vara Herrens präst. Ty Herrens ord skulle fullbordas, det som han hade talat över Elis hus i Silo.

²⁸ Ryktet om detta nådde Joab. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom. Han flydde till Herrens tält och fattade tag i hornen på altaret.

²⁹ När kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till Herrens tält och att han stod invid altaret, sände Salomo i väg Benaja, Jojadas son, och sade: "Gå och stöt ner honom!" ³⁰ När Benaja kom till Herrens tält, sade han till honom: "Så säger kungen: Gå härifrån!" Men han svarade: "Nej, här vill jag dö."

Benaja framförde detta till kungen och sade: "Så har Joab sagt och så har han svarat mig." ³¹ Kungen sade då till honom: "Gör som han har sagt, stöt ner honom och begrav honom, så att du befriar mig och min fars hus från skulden för det oskyldiga blod Joab har utgjutit. ³² Herren skall låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han stötte ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv. Han dödade dem med svärd, utan att min fader David visste det, nämligen Abner, Ners son, befälhavaren i Israel, och Amasa, Jeters son, befälhavaren i Juda. ³³ Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvuden för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron skall Herren ge frid till evig tid."

³⁴ Benaja, Jojadas son, gick då dit upp och stötte ner Joab och dödade honom. Han blev begravd i öknen, där han bodde. ³⁵ Kungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären, och prästen Sadok satte han i Ebjatars ställe.

Simei dör

³⁶ Därefter sände kungen bud och kallade till sig Simei och sade till honom: "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där. Du får inte gå därifrån, varken hit eller dit. ³⁷ Ty det skall du veta, att den dag du går ut och går över bäcken Kidron måste du dö. Ditt blod kommer över ditt eget huvud." ³⁸ Simei sade till kungen: "Det är bra. Så som min herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra." Och Simei bodde i Jerusalem en lång tid.

³⁹ Men tre år därefter hände sig att två av hans tjänare flydde till Akish, Maakas son, kungen i Gat. Man berättade det för Simei och sade: "Dina tjänare är i Gat." ⁴⁰ Då stod Simei upp, sadlade sin åsna och for till Akish i Gat för att leta efter sina tjänare. Simei begav sig alltså av och hämtade sina tjänare från Gat. ⁴¹ Men när man berättade för Salomo att Simei hade begett sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, ⁴² sände kungen bud och kallade till sig Simei och sade till honom: "Har jag inte bundit dig med ed vid Herren, varnat dig och sagt: Det skall du veta att den dag du går ut och beger dig hit eller dit måste du dö? Du svarade mig: Det är bra, jag har hört det. ⁴³ Varför har du då inte hållit eden inför Herren och lytt den befallning som jag har gett dig?" ⁴⁴ Kungen sade vidare till Simei: "Du känner själv till allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort mot min fader David. Herren skall låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud. ⁴⁵ Men kung Salomo skall bli välsignad, och Davids tron skall bli befäst inför Herren till evig tid."

⁴⁶ På kungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och stötte ner honom, så att han dog. Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.

Salomo ber om vishet

3 Genom giftermål blev Salomo släkt med farao, kungen i Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad. Där fick hon bo till dess han hade byggt sitt hus färdigt liksom Herrens hus och muren runt omkring Jerusalem. ² Men folket offrade på höjderna, eftersom ännu inte något hus hade blivit byggt åt Herrens namn. ³ Salomo älskade Herren och följde sin fader Davids stadgar, utom det att han offrade på höjderna och tände rökelse där.

⁴ Kungen begav sig till Gibeon för att offra, detta var ju den förnämsta offerhöjden, och Salomo offrade ettusen brännoffer på altaret där. ⁵ I Gibeon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: "Bed mig om det du vill att jag skall ge dig." ⁶ Salomo svarade: "Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. ⁷ Du, Herre, min Gud, har nu gjort din tjänare till kung efter min fader David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. ⁸ Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. ⁹ Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?"

¹⁰ Det behagade Herren att Salomo bad om sådant. ¹¹ Gud sade till honom: "Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, ¹² se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig. ¹³ Dessutom ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i alla dina dagar ingen kung skall vara din like. ¹⁴ Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din fader David gjorde, då skall jag ge dig ett långt liv."

¹⁵ Då vaknade Salomo, och se, det var en dröm. När han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och bar fram brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan ordnade han en fest för alla sina tjänare.

Salomos vishet som domare

¹⁶ Vid den tiden kom det två skökor till kungen och trädde fram inför honom. ¹⁷ Den ena kvinnan sade: "Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne. ¹⁸ Tredje dagen efter det att jag hade fött mitt barn födde den här kvinnan också ett barn. Vi var tillsammans, och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. ¹⁹ En natt dog den här kvinnans son, för hon hade legat på honom. ²⁰ Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn. ²¹ Jag steg upp på morgonen för att amma min son, och se, då var han död. Men när jag på morgonen såg närmare efter, se, då var det inte min son, som jag hade fött."

²² Då sade den andra kvinnan: "Så är det inte. Det är min son som lever, och det är din son som är död." Men den första kvinnan svarade: "Det är inte så. Din son är död, och min son lever." Så grälade de inför kungen.

²³ Kungen sade: "Den ena säger: Min son är den som lever, och din son är den som är död. Den andra säger: Det är inte så. Det är din son som är död och min som lever." ²⁴ Då sade kungen: "Ge mig ett svärd." När man hade burit fram svärdet till kungen, ²⁵ sade han: "Hugg det levande barnet mitt itu och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra." ²⁶ Den kvinna som var mor till det barn som levde, sade då till kungen, ty hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever. Döda det bara inte!" Men den andra sade: "Det skall varken vara mitt eller ditt. Hugg itu det!" ²⁷ Då tog kungen till orda och sade: "Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor."

²⁸ När hela Israel fick höra talas om den dom som kungen hade fällt, häpnade de över kungen, ty de såg att Guds vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.