Genesis 42
New American Standard Bible
Joseph’s Brothers Sent to Egypt
42 Now (A)Jacob saw that there was grain in Egypt, and Jacob said to his sons, “Why are you staring at one another?” 2 Then he said, “Look, (B)I have heard that there is grain in Egypt; go down there and buy some for us from [a]that place, (C)so that we may live and not die.” 3 So ten of Joseph’s brothers went down to buy grain from Egypt. 4 But Jacob did not send Joseph’s brother (D)Benjamin with his brothers, for he said, “(E)I am afraid that harm may happen to him.” 5 So the sons of Israel came to buy grain among those who were coming, (F)because the famine was also in the land of Canaan.
6 Now (G)Joseph was the ruler over the land; he was the one who sold grain to all the people of the land. And Joseph’s brothers came and (H)bowed down to him with their faces to the ground. 7 When Joseph saw his brothers, he recognized them, but he disguised himself to them and (I)spoke to them harshly. He said to them, “Where have you come from?” And they said, “From the land of Canaan, to buy food.”
8 But Joseph had recognized his brothers, although (J)they did not recognize him. 9 And Joseph (K)remembered the dreams which he [b]had about them, and he said to them, “You are spies; you have come to look at the [c]undefended parts of our land.” 10 And they said to him, “No, (L)my lord, but your servants have come to buy food. 11 We are all sons of one man; we are (M)honest men, your servants are not spies.” 12 Yet he said to them, “No, but you have come to look at the [d]undefended parts of our land!” 13 But they said, “Your servants are twelve brothers in all, the sons of one man in the land of Canaan; and behold, the youngest is with (N)our father today, and (O)one is no longer alive.” 14 Yet Joseph said to them, “It is as I said [e]to you, you are spies; 15 by this you will be tested: (P)by the life of Pharaoh, you shall not leave this place unless your youngest brother comes here! 16 Send one of you and have him get your brother, while you remain confined, so that your words may be tested, whether there is (Q)truth in you. But if not, by the life of Pharaoh, you are certainly spies!” 17 So he put them all together in (R)prison for three days.
18 Now Joseph said to them on the third day, “Do this and live, for (S)I fear God: 19 if you are honest men, let one of your brothers be confined in [f]your prison; but as for the rest of you, go, carry grain for the famine of your households, 20 and (T)bring your youngest brother to me, so that your words may be verified, and you will not die.” And they did so. 21 Then they said to one another, “(U)Truly we are guilty concerning our brother, because we saw the distress of his soul when he pleaded with us, yet we would not listen; for that reason this distress has happened to us.” 22 Reuben answered them, saying, “(V)Did I not tell [g]you, ‘Do not sin against the boy’; and you would not listen? [h](W)Now justice for his blood is required.” 23 They did not know, however, that Joseph understood, for there was an interpreter between them. 24 Then he turned away from them and (X)wept. But when he returned to them and spoke to them, he (Y)took Simeon from them and bound him before their eyes. 25 (Z)Then Joseph gave orders to fill their bags with grain, but also to return every man’s money in his sack, and to give them provisions for the journey. And that is what was done for them.
26 So they loaded their donkeys with their grain and departed from there. 27 But when one of them opened his sack to give his donkey feed at the overnight campsite, he saw his (AA)money; and behold, it was in the opening of his sack! 28 So he said to his brothers, “My money has been returned, and look, it is right in my sack!” Then their hearts [i]sank, and they turned [j]trembling to one another, saying, “(AB)What is this that God has done to us?”
Simeon Is Held Hostage
29 When they came to their father Jacob in the land of Canaan, they told him everything that had happened to them, saying, 30 “The man, the lord of the land, (AC)spoke harshly with us, and took us for spies of the country. 31 But we said to him, ‘We are (AD)honest men; we are not spies. 32 We are twelve brothers, sons of our father; one is no longer alive, and the youngest is with our father today in the land of Canaan.’ 33 But the man, the lord of the land, said to us, ‘(AE)By this I will know that you are honest men: leave one of your brothers with me and take grain for the famine of your households, and go. 34 But bring your youngest brother to me so that I may know that you are not spies, but [k]honest men. I will give your brother to you, and you may (AF)trade in the land.’”
35 Now it came about, as they were emptying their sacks, that behold, (AG)every man’s bag of money was in his sack; and when they and their father saw their bags of money, they were afraid. 36 And their father Jacob said to them, “You have (AH)deprived me of my sons: Joseph is gone, and Simeon is gone, and now you would take Benjamin; all these things are against me.” 37 Then Reuben spoke to his father, saying, “You may put my two sons to death if I do not bring him back to you; put him in my [l]care, and I will return him to you.” 38 But [m]Jacob said, “My son shall not go down with you; for his (AI)brother is dead, and he alone is left. (AJ)If harm should happen to him on the journey [n]you are taking, then you will (AK)bring my gray hair down to Sheol in sorrow.”
Footnotes
- Genesis 42:2 Lit there
- Genesis 42:9 Lit had dreamed
- Genesis 42:9 Lit nakedness of the land
- Genesis 42:12 Lit nakedness of the land
- Genesis 42:14 Lit to you, saying
- Genesis 42:19 Lit the house of your prison
- Genesis 42:22 Lit you, saying,
- Genesis 42:22 Lit And behold, his blood also is required
- Genesis 42:28 Lit went out
- Genesis 42:28 Lit trembled
- Genesis 42:34 Lit you are honest
- Genesis 42:37 Lit hand
- Genesis 42:38 Lit he
- Genesis 42:38 Lit on which you are going
1 Mosebok 42
Svenska 1917
42 Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina söner: »Varför stån I så rådlösa?»
2 Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd; faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva och icke dö.»
3 Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
4 Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
5 Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
6 Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
7 När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans land, för att köpa säd till föda åt oss.»
8 Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen honom.
9 Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.»
10 De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att köpa säd till föda åt sig.
11 Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män, dina tjänare äro inga spejare.»
12 Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.»
13 De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår fader, och en är icke mer till.»
14 Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären spejare.
15 Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever, I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder kommer hit.
16 En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant Farao lever.»
17 Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre dagar.
18 Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
19 ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
20 Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
21 Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna ångest.»
22 Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför utkräves nu hans blod.»
23 Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med dem genom tolk.
24 Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
25 Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem kost för resan. Och man gjorde så med dem.
26 Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
27 Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst i säcken.
28 Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har Gud gjort mot oss!»
29 När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
30 »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
31 Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
32 vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
33 Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder, och faren eder väg.
34 Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga omkring i landet.
35 När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna, blevo de förskräckta.
36 Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös; Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
37 Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
38 Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
New American Standard Bible®, Copyright © 1960, 1971, 1977, 1995, 2020 by The Lockman Foundation. All rights reserved.
