Font Size
2 Moseboken 1:1-10:5
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
2 Moseboken 1:1-10:5
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Uttåget ur Egypten
(1:1—15:21)
1 Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten:
2 Ruben, Simon, Levi, Juda, 3 Isaskar, Sebulon, Benjamin, 4 Dan, Naftali, Gad och Asher.
5 Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. 6 Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. 7 Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet.
8 Men då fick Egypten en ny kung[a], en som inte kände till Josef. 9 ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. 10 ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.”
11 Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. 12 Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. 13 De tvingade dem till slavarbete 14 och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra.
15 Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua 16 och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. 17 Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. 18 Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?”
19 ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.”
20 Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. 21 Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer.
22 Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.
Gud kallar Mose
Mose föds
2 Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. 2 Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. 3 Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. 4 Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.
5 En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. 6 Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon.
7 Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” 8 ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. 9 ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom.
10 När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose[b], för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.”
Mose flyr till Midjan
11 En dag när Mose redan var vuxen, besökte han sina landsmän och såg på hur de slet och arbetade. Han fick också se hur en egypter slog ner en hebré, en från hans eget folk. 12 Mose såg sig omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptern och gömde hans kropp i sanden.
13 Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två hebréer som råkat i slagsmål. Han sa då till angriparen: ”Varför slår du en av ditt eget folk?”
14 Men mannen svarade. ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?” När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd. 15 Farao fick också höra talas om saken och ville döda Mose. Men Mose flydde därför bort till midjaniternas land.
En gång vilade han vid en brunn. 16 Prästen i Midjans land hade sju döttrar, som då hade kommit för att vattna sin fars får. 17 Men några herdar försökte mota bort dem. Då hjälpte Mose dem och gav fåren vatten.
18 När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: ”Hur kommer det sig att ni är tillbaka så tidigt idag?” 19 ”Det var en egypter där som försvarade oss mot herdarna”, förklarade de. ”Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.” 20 ”Men var har ni gjort av honom?” frågade deras far. ”Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.”
21 Mose gick med på att bli kvar hos mannen, och Reguel gav honom sin dotter Sippora till hustru. 22 Hon födde en son, som Mose gav namnet Gershom[c], för han sa: ”Jag är en främling i ett främmande land.”
23 Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och klagade under slaveriet. Deras rop steg upp till Gud. 24 När Gud hörde deras klagan tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. 25 Gud såg på israeliterna och tog sig an dem.
Den brinnande busken
3 En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb[d], Guds berg. 2 Då visade sig Herrens ängel för honom i en brinnande törnbuske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp, 3 tänkte han gå närmare för att undersöka detta märkliga att busken inte brann upp. 4 Då Herren såg att han gick närmare för att titta, ropade han på honom från törnbusken: ”Mose! Mose!” ”Ja, här är jag”, svarade han. 5 ”Kom inte närmare”, sa Gud. ”Ta av dig skorna, för du står på helig mark! 6 Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Då slog Mose händerna för ansiktet, för han var rädd för att se på Gud.
7 Herren talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider. 8 Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. 9 Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem. 10 Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”
11 ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud. 12 ”Jag är[e] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”
13 ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn[f]?’ Vad ska jag svara då?”
14 ”Jag är den jag är”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter jag är[g] har sänt dig.” 15 Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att Herren[h], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem.
Detta är mitt eviga namn
och så ska alla generationer kalla mig.
16 Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten. 17 Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’
18 De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’Herren, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’
19 Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. 20 Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå. 21 Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån. 22 Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.”
Mose ber Gud om hjälp
4 Mose sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på vad jag säger? Om de säger att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig?”
2 ”Vad är det du har i din hand?” frågade Herren honom. ”En herdestav”, svarade han. 3 ”Kasta den på marken”, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm och han sprang undan för den. 4 Då sa Herren till honom: ”Ta fast den i stjärten!” När Mose gjorde det, blev den en stav igen. 5 ”Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.
6 Stick nu in handen innanför din mantel”, sa Herren. Mose stack in handen i manteln och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit[i] som snö av spetälska. 7 ”Stick in den igen”, sa Herren, och han stack in den. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.
8 ”Om de inte tror dig eller tar det första tecknet på allvar, kommer de att tro på det andra, 9 och om de inte lyssnar på dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och det ska förvandlas till blod.”
10 Mose svarade: ”Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.”
11 ”Vem har gett människan hennes mun?” frågade Herren honom. ”Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? 12 Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.”
13 ”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. 14 Då blev Herren arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. 15 Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. 16 Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. 17 Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.”
Mose återvänder till Egypten
18 Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro.
19 Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.”
20 Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.
21 Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. 22 Då ska du säga till honom: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23 Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ”
24 Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose[j] och ville döda honom. 25 Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses[k] fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” 26 Sedan lät Herren honom vara.[l] Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen.
27 Vid samma tid sa Herren till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. 28 Mose talade om för Aron allt som Herren hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra.
29 Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. 30 Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. 31 Då trodde folket, när de hörde att Herren tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad.
Gud sänder Mose till farao
5 Sedan gick Mose och Aron för att träffa farao. ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att fira min högtid.’ ”
2 Då svarade farao: ”Vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren och tänker inte släppa Israel.”
3 De svarade: ”Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få vandra iväg tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Annars kommer han att slå oss med pest eller svärd.”
Ännu mer arbete
4 Men kungen av Egypten sa till dem: ”Vad tror ni att ni är för ena som kan komma och dra bort folket från deras arbete? Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!” 5 Vidare sa farao: ”Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni att de ska slippa arbeta!”
6 Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: 7 ”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. 8 Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ 9 Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!”
10 Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. 11 Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” 12 Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm.
13 Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. 14 De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem.
15 Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? 16 Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.”
17 Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. 18 Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.”
19 Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. 20 När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, 21 sa de: ”Herren ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!”
22 Mose vände sig på nytt till Herren och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? 23 Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!”
Folket vägrar lyssna till Mose
6 ”Nu ska du få se vad jag tänker göra med farao”, sa Herren till Mose. ”Han ska tvingas att låta mitt folk gå. Ja, han ska komma att driva dem ut ur sitt land!” 2 Gud talade till Mose: ”Jag är Herren. 3 Som Gud den Väldige uppenbarade jag mig för Abraham, Isak och Jakob, men under namnet Herren[m] gjorde jag mig inte känd för dem. 4 Jag ingick ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, där de levde som främlingar. 5 Nu har jag hört Israels folks klagan över att egypterna håller dem som slavar och jag har kommit ihåg mitt förbund.
6 Säg därför till israeliterna att jag är Herren, och att jag ska föra er bort från tvångsarbetet under egypterna och rädda er från ert slaveri och befria er med min starka hand och genom mina stora straffdomar. 7 Jag ska ta emot er som mitt folk och vara er Gud, och ni ska inse att jag är Herren, er Gud, som har räddat er från tvångsarbetet hos egypterna. 8 Jag ska föra er in i det land, som jag med ed lovade att ge åt Abraham, Isak och Jakob. Det landet ska tillhöra er. Jag är Herren.”
9 Mose berättade för folket allt detta, men de ville inte lyssna. De var alltför tyngda av sitt missmod och sitt hårda arbete.
10 Herren sa till Mose: 11 ”Gå tillbaka till farao, kungen av Egypten, och säg att han måste släppa Israel från sitt land.” 12 Men Mose gjorde invändningar inför Herren: ”Inte ens israeliterna lyssnar ju till mig. Varför skulle då farao göra det? Jag har ju svårt för att tala.”
13 Då befallde Herren Mose och Aron att gå tillbaka till Israels folk och till farao med order om att föra ut folket ur Egypten.
Moses och Arons släkt
14 Deras familjeöverhuvuden var:
Rubens, Jakobs förstfödde sons söner[n] var Henok och Pallu, Hesron och Karmi. Dessa var Rubens släkter.
15 Simons söner: Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, en kanaaneisk kvinnas son. Dessa var Simons släkter.
16 Levis söner i åldersordning hette Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år gammal.
17 Gershons söner var Livni och Shimi, efter deras släkter.
18 Kehats söner: Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Kehat blev 133 år gammal.
19 Meraris söner: Machli och Mushi. Dessa utgjorde de levitiska släkterna i åldersordning.
20 Amram gifte sig med Jokeved, sin fars syster, som födde åt honom Aron och Mose. Amram blev 137 år.
21 Jishars söner: Korach, Nefeg och Sikri.
22 Ussiels söner: Mishael, Elsafan och Sitri.
23 Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon. Hon födde åt honom Nadav, Avihu, Elasar och Itamar.
24 Korachs söner: Assir, Elkana och Aviasaf. Dessa utgjorde korachiternas släkter.
25 Arons son Elasar gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde åt honom Pinechas.
Dessa var familjeöverhuvuden för de levitiska släkterna, släkt för släkt.
26 Det var denne Aron och Mose som Herren gav befallningen: ”Led hela Israels folk ut ur Egypten, i ordnade härskaror.” 27 Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att leda folket ut ur landet, dessa två, Mose och Aron. 28 Herren hade talat till Mose i Egypten 29 och sagt: ”Jag är Herren. Gå och tala om för farao, kungen av Egypten, allt vad jag har sagt.”
30 Det var denne Mose som hade kommit med invändningar och sagt till Herren: ”Jag har svårt för att tala! Varför skulle farao höra på mig?”
Moses stav förvandlas till en orm
7 Då sa Herren till Mose: ”Jag har utsett dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. 2 Tala om för Aron allt vad jag befaller dig, så att han kan framföra det till farao för att han ska låta Israels folk lämna hans land. 3 Men jag ska förhärda faraos hjärta, och även om jag gör många tecken och under i Egypten, 4 så kommer farao inte att lyssna till er. Men jag ska bära hand på Egypten och leda mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egypten med stora straffdomar. 5 Egypterna ska inse att jag är Herren, när jag räcker ut min hand mot Egypten och för ut israeliterna därifrån.”
6 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt dem. 7 Mose var 80 år och Aron 83 år, när de talade med farao.
8 Herren sa till Mose och Aron: 9 ”När farao begär att ni utför ett under, ska du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao och då ska den förvandlas till en orm.”
10 Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans hov, och den förvandlades till en orm. 11 Då bad farao sina visa män och trollkarlar att komma in, och de kunde göra samma sak genom sina magiska konster. 12 Var och en av dem kastade sin stav och alla deras stavar förvandlades till ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. 13 Faraos hjärta var trots det fortfarande hårt. Han ville inte höra på dem, så som Herren hade sagt.
Katastrofer drabbar Egypten
Nilens vatten förvandlas till blod
14 Herren sa till Mose att farao inte hade låtit sig påverkas och att han också i fortsättningen skulle vägra att låta folket gå. 15 ”Gå därför till honom imorgon bitti, när han går ner till floden. Vänta vid flodstranden när han kommer och håll staven i handen, den stav som blev förvandlad till en orm. 16 Säg till honom: ’Herren, hebréernas Gud, har sänt mig för att be dig låta hans folk gå ut i öknen och fira gudstjänst. Du har inte lyssnat förut, 17 men nu säger Herren: Nu ska du inse att jag är Herren. Jag ska slå på vattnet i Nilen med min stav, och vattnet ska förvandlas till blod. 18 Fiskarna ska dö, och floden kommer att lukta så illa att egypterna inte kan dricka vattnet.’ ”
19 Herren fortsatte att tala till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin stav över alla vattendrag i Egypten, över alla floder, kanaler och dammar, så ska allt vatten i landet förvandlas till blod i hela Egypten, till och med vattnet som finns i trä- och stenkärlen i hemmen.”
20 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och inför farao och alla hans hovmän slog Aron på Nilens vatten med sin stav, och vattnet förvandlades till blod. 21 Fiskarna i Nilen dog, och vattnet blev så stinkande att egypterna inte kunde dricka det. Det var blod i hela Egypten. 22 Men när de egyptiska magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster, förblev farao hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt. 23 Helt oberörd återvände farao till sitt palats. 24 Men egypterna började gräva runt omkring Nilen för att hitta dricksvatten, för man kunde inte dricka vattnet från floden.
Grodor överallt
25 En vecka hade gått sedan Herren slagit Nilen.
8 Herren sa till Mose: ”Gå tillbaka till farao och säg så här: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och hålla gudstjänst åt mig. 2 Om du vägrar och inte vill släppa folket, ska jag låta hela landet drabbas av grodor. 3 Nilen ska vimla av dem, och de ska komma upp på land, in i ditt palats, i ditt sovrum och upp i din säng, i dina hovmäns hus och ditt folks hus, i dina bakugnar och baktråg. 4 Grodorna ska klättra på dig och på ditt folk och dina hovmän.’ ”
5 Herren sa till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin hand med staven över alla floder, bäckar och dammar i Egypten, så att det kommer grodor över hela landet.”
6 Aron räckte då ut sin hand över vattnen i Egypten, och grodorna täckte hela landet. 7 Men magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster och lät grodor komma över Egypten.
8 Då kallade farao till sig Mose och Aron: ”Be till Herren att han tar bort grodorna, så ska jag låta folket gå för att offra åt honom.”
9 ”Du ska själv få bestämma den tidpunkt då du vill att jag ska be för dig, dina hovmän och ditt folk”, sa Mose till farao, ”så att grodorna försvinner från dig och dina hus, och blir bara kvar i Nilen.”
10 ”Gör det imorgon”, sa farao. ”Det ska bli som du vill”, svarade Mose”, för att du ska inse att ingen är lik Herren, vår Gud. 11 Alla grodor ska försvinna från dig och dina hus och dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen.”
12 Mose och Aron lämnade farao och Mose ropade till Herren att ta bort grodorna som han hade sänt över farao. 13 Herren gjorde som Mose bad honom och det låg döda grodor i alla hus, på gårdarna och på fälten. 14 De samlades ihop i stora högar och det blev en stank över hela landet. 15 Men när farao såg att hemsökelsen var över, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, så som Herren hade sagt.
Myggsvärmar
16 Då sa Herren till Mose: ”Säg till Aron att slå på markens stoft med sin stav, så ska det komma mygg över hela Egypten.” 17 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och när Aron slog med staven på marken kom det mygg som satte sig på människor och djur. Allt stoft på marken i hela Egypten blev till mygg. 18 Magikerna försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, frambringa mygg, men den här gången misslyckades de. Myggorna fanns överallt på människor och djur.
19 ”Detta är Guds finger”, sa de till farao. Men farao var lika hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt.
Flugsvärmar
20 Därefter sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt på morgonen så att du möter farao när han går till floden, och säg då till honom: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och fira gudstjänst inför mig! 21 Om du vägrar, ska jag sända flugsvärmar över dig och dina hovmän, ditt folk och dina hus. Husen i Egypten ska bli uppfyllda av dem, och marken ska vara täckt av dem.
22 Landet Goshen däremot, där mitt folk bor, ska jag behandla annorlunda. Där ska det inte finnas några flugsvärmar, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. 23 Jag ska göra skillnad mellan ditt folk och mitt och detta tecken kommer att ske imorgon.’ ”
24 Herren gjorde som han hade sagt. Det blev fruktansvärda svärmar av flugor i faraos palats och i hans hovmäns hus och hela Egypten drabbades.
25 Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: ”Gå och offra åt er Gud, men gör det här i landet.”
26 Mose svarade: ”Det går inte. Egypterna skulle avsky om vi offrade till Herren, vår Gud, och offrar vi sådant som de avskyr här mitt framför ögonen på dem, kommer de säkert att stena oss. 27 Vi måste göra en tre dagars färd ut i öknen för att offra till Herren, vår Gud, så som han har befallt oss.”
28 ”Gå då”, svarade farao. ”Jag tillåter er att offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå inte alltför långt. Be för mig!”
29 ”Ja”, svarade Mose, ”så fort jag gått härifrån ska jag be att Herren låter flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte fler gånger, utan låt folket gå och offra åt Herren.”
30 Mose lämnade farao och bad till Herren. 31 Herren gjorde som Mose bad honom och lät flugsvärmarna försvinna från farao och hans hovmän och hans folk. Inte en enda fluga blev kvar. 32 Då gjorde farao sitt hjärta lika hårt igen och lät inte folket gå.
Boskapen dör
9 ”Gå tillbaka till farao”, sa Herren till Mose, ”och säg till honom: ’Så säger Herren, hebréernas Gud: ”Släpp mitt folk, så att de kan gå och tillbe mig.” 2 Om du inte gör det 3 ska Herren sända en svår pest till din boskap, dina hästar, åsnor, kameler och dina fårhjordar. 4 Men Herren ska göra skillnad på Israels och Egyptens boskap: inget av de djur som tillhör Israel ska dö.’ ”
5 Herren har bestämt tiden och sagt: ”I morgon ska Herren låta detta ske i landet.” 6 Följande dag gjorde Herren som han hade sagt. All boskap som tillhörde egypterna dog, men av Israels boskap dog inte ett enda djur. 7 Farao skickade då bud för att undersöka saken och fick veta inte något enda djur bland Israels boskap hade dött. Men fortfarande gav farao inte med sig. Han vägrade att släppa folket.
Sot orsakar bölder
8 Herren sa till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot från brännugnen. Mose ska sedan kasta upp det mot himlen inför faraos ögon, 9 och då ska det bildas damm över hela Egypten. Det ska ge variga bölder på människor och djur över hela landet.”
10 Då tog de sot från brännugnen och gick till farao. Inför farao kastade Mose sedan upp sotet mot himlen och både människor och djur fick variga bölder. 11 Magikerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de också drabbats av bölderna liksom alla andra egypter. 12 Men Herren gjorde farao lika hård igen och han vägrade att höra på Mose och Aron, så som Herren hade sagt till Mose.
En fruktansvärd hagelstorm
13 Sedan sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt imorgon bitti och säg till farao: ’Så säger Herren, hebréernas Gud: släpp mitt folk, så att de kan fira gudstjänst, 14 annars ska jag denna gång sända alla mina plågor mot dig själv och dina hovmän och ditt folk för att du ska inse att ingen på hela jorden är som jag. 15 Jag hade vid det här laget kunnat låta dig och ditt folk drabbas av pest, vilket skulle ha utplånat dig från jordens yta, 16 men jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa dig min makt och att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden. 17 Om du fortfarande sätter dig mot mitt folk och vägrar att släppa dem, 18 ska jag i morgon vid den här tiden sända en väldig hagelstorm över hela landet, en storm vars like man aldrig sett sedan Egypten grundades. 19 Se nu till att du får in din boskap och allt du har från fälten, för varje människa och varje djur som finns ute kommer att träffas och dö av haglet.’ ”
20 De av faraos tjänstefolk som fruktade Herrens ord, hämtade sina slavar och sin boskap från fälten, 21 men de som inte brydde sig om Herrens ord, lämnade dem kvar ute på fälten.
22 Då sa Herren till Mose: ”Sträck upp din hand mot himlen, så ska hagel komma över hela Egypten, över både människor, djur och all växtlighet i Egypten.”
23 När Mose lyfte staven mot himlen, sände Herren hagel och ett fruktansvärt åskväder med blixtar som slog ner. Så lät Herren hagel regna ner över Egypten. 24 Det haglade och blixtrade så att det aldrig tidigare i Egyptens historia, sedan det blev befolkat, förekommit ett sådant oväder. 25 Överallt i landet slogs allt ner som fanns ute på fälten, både människor och djur. Växterna ute på fälten slogs ner, och träden förstördes. 26 Men i Goshen, där Israels folk bodde, kom det inget hagel.
27 Farao kallade till sig Mose och Aron och sa: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har handlat orätt. 28 Be till Herren! Vi har fått nog av åska och hagel. Jag ska låta er gå nu genast. Ni behöver inte stanna längre.”
29 Mose svarade: ”Så snart jag har lämnat staden ska jag lyfta mina händer mot Herren och då ska åskan och haglet sluta. Då ska du inse att jorden tillhör Herren. 30 Men ändå kommer varken du eller dina hovmän att frukta Herren.”
31 Allt lin och allt korn slogs ner och blev förstört, för kornet hade gått i ax och linet stod i blom, 32 men vetet och speltet blev inte förstört eftersom de mognar senare.
33 Mose lämnade farao, gick ut ur staden och lyfte sina händer mot Herren. Åskan och haglet upphörde och det kom inget regn mer. 34 När farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, syndade han igen och förhärdade sig, både han och hans hovmän. 35 Farao var lika hård, och han släppte inte folket, så som Herren hade förutsagt genom Mose.
Gräshoppor täcker landet
10 Då sa Herren till Mose: ”Gå tillbaka till farao! Jag har gjort både honom och hans hovmän hårda, för att jag ska kunna göra dessa tecken mitt ibland dem 2 och för att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn om de stora gärningar jag gjorde bland egypterna och vilka tecken jag gjorde bland dem. Så ska ni inse att jag är Herren.”
3 Mose och Aron gick än en gång till farao och talade med honom: ”Så säger Herren, hebréernas Gud: ’Hur länge tänker du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk så att de kan tillbe inför mig. 4 Om du fortfarande vägrar att släppa iväg dem, ska jag imorgon bitti sända gräshoppor över ditt land. 5 De ska täcka marken så att man inte kan se den och de ska äta upp allt som blev kvar efter haglet. De ska gnaga av alla träd som växer på era marker.
Footnotes
- 1:8 Antagligen en ny dynasti.
- 2:10 Mose betyder troligen på egyptiska är född, men det låter som det hebreiska dra upp. Namnet förekommer också som en del i några namn på faraoner.
- 2:22 Gershom låter som en främling där på hebreiska.
- 3:1 Antingen berget Sinai eller en bergstopp i samma område.
- 3:12 Det hebreiska ordet betyder också ska vara.
- 3:13 Namn innebär på hebreiska person, egenskaper, karaktär.
- 3:14 Namnet kommer från det hebreiska verbet för ”vara” och är en anspelning på det heliga gudsnamnet JHWH. Det innebär att Gud är evig, utan början, utan slut.
- 3:15 De hebreiska konsonanterna för det heliga gudsnamnet JHWH härstammar från verbet ”vara”. Namnet kom att betraktas som så heligt att man slutade upp med att uttala det och använde i stället Herren. Troligen har det uttalats Jahve.
- 4:6 Ordet vit står inte med i hebreiskan och ”som snö” kan anspela på den flagiga karaktären av sjukdomen.
- 4:24 Eller Moses son; i grundtexten står bara honom.
- 4:25 I grundtexten honom; vem som åsyftas är osäkert. Episoden är över huvud taget svårtolkad.
- 4:26 Gud säger i vers 22 och 23 att Israel är hans förstfödde son, och att han ska döda faraos förstfödde, men Mose hade själv inte hållit förbundet med Gud och låtit omskära sin son. Se 1 Mos 17:9-10.
- 6:2,3 Se not till 3:14-15.
- 6:14 Son betyder inte alltid ”son” i Gamla testamentets släktlistor. Det kan även betyda ättling i flera generationer framåt.
Exodus 1:1-10:5
New International Version
Exodus 1:1-10:5
New International Version
The Israelites Oppressed
1 These are the names of the sons of Israel(A) who went to Egypt with Jacob, each with his family: 2 Reuben, Simeon, Levi and Judah; 3 Issachar, Zebulun and Benjamin; 4 Dan and Naphtali; Gad and Asher.(B) 5 The descendants of Jacob numbered seventy[a] in all;(C) Joseph was already in Egypt.
6 Now Joseph and all his brothers and all that generation died,(D) 7 but the Israelites were exceedingly fruitful; they multiplied greatly, increased in numbers(E) and became so numerous that the land was filled with them.
8 Then a new king, to whom Joseph meant nothing, came to power in Egypt.(F) 9 “Look,” he said to his people, “the Israelites have become far too numerous(G) for us.(H) 10 Come, we must deal shrewdly(I) with them or they will become even more numerous and, if war breaks out, will join our enemies, fight against us and leave the country.”(J)
11 So they put slave masters(K) over them to oppress them with forced labor,(L) and they built Pithom and Rameses(M) as store cities(N) for Pharaoh. 12 But the more they were oppressed, the more they multiplied and spread; so the Egyptians came to dread the Israelites 13 and worked them ruthlessly.(O) 14 They made their lives bitter with harsh labor(P) in brick(Q) and mortar and with all kinds of work in the fields; in all their harsh labor the Egyptians worked them ruthlessly.(R)
15 The king of Egypt said to the Hebrew midwives,(S) whose names were Shiphrah and Puah, 16 “When you are helping the Hebrew women during childbirth on the delivery stool, if you see that the baby is a boy, kill him; but if it is a girl, let her live.”(T) 17 The midwives, however, feared(U) God and did not do what the king of Egypt had told them to do;(V) they let the boys live. 18 Then the king of Egypt summoned the midwives and asked them, “Why have you done this? Why have you let the boys live?”
19 The midwives answered Pharaoh, “Hebrew women are not like Egyptian women; they are vigorous and give birth before the midwives arrive.”(W)
20 So God was kind to the midwives(X) and the people increased and became even more numerous. 21 And because the midwives feared(Y) God, he gave them families(Z) of their own.
22 Then Pharaoh gave this order to all his people: “Every Hebrew boy that is born you must throw into the Nile,(AA) but let every girl live.”(AB)
The Birth of Moses
2 Now a man of the tribe of Levi(AC) married a Levite woman,(AD) 2 and she became pregnant and gave birth to a son. When she saw that he was a fine(AE) child, she hid him for three months.(AF) 3 But when she could hide him no longer, she got a papyrus(AG) basket[b] for him and coated it with tar and pitch.(AH) Then she placed the child in it and put it among the reeds(AI) along the bank of the Nile. 4 His sister(AJ) stood at a distance to see what would happen to him.
5 Then Pharaoh’s daughter went down to the Nile to bathe, and her attendants were walking along the riverbank.(AK) She saw the basket among the reeds and sent her female slave to get it. 6 She opened it and saw the baby. He was crying, and she felt sorry for him. “This is one of the Hebrew babies,” she said.
7 Then his sister asked Pharaoh’s daughter, “Shall I go and get one of the Hebrew women to nurse the baby for you?”
8 “Yes, go,” she answered. So the girl went and got the baby’s mother. 9 Pharaoh’s daughter said to her, “Take this baby and nurse him for me, and I will pay you.” So the woman took the baby and nursed him. 10 When the child grew older, she took him to Pharaoh’s daughter and he became her son. She named(AL) him Moses,[c] saying, “I drew(AM) him out of the water.”
Moses Flees to Midian
11 One day, after Moses had grown up, he went out to where his own people(AN) were and watched them at their hard labor.(AO) He saw an Egyptian beating a Hebrew, one of his own people. 12 Looking this way and that and seeing no one, he killed the Egyptian and hid him in the sand. 13 The next day he went out and saw two Hebrews fighting. He asked the one in the wrong, “Why are you hitting your fellow Hebrew?”(AP)
14 The man said, “Who made you ruler and judge over us?(AQ) Are you thinking of killing me as you killed the Egyptian?” Then Moses was afraid and thought, “What I did must have become known.”
15 When Pharaoh heard of this, he tried to kill(AR) Moses, but Moses fled(AS) from Pharaoh and went to live in Midian,(AT) where he sat down by a well. 16 Now a priest of Midian(AU) had seven daughters, and they came to draw water(AV) and fill the troughs(AW) to water their father’s flock. 17 Some shepherds came along and drove them away, but Moses got up and came to their rescue(AX) and watered their flock.(AY)
18 When the girls returned to Reuel(AZ) their father, he asked them, “Why have you returned so early today?”
19 They answered, “An Egyptian rescued us from the shepherds. He even drew water for us and watered the flock.”
20 “And where is he?” Reuel asked his daughters. “Why did you leave him? Invite him to have something to eat.”(BA)
21 Moses agreed to stay with the man, who gave his daughter Zipporah(BB) to Moses in marriage. 22 Zipporah gave birth to a son, and Moses named him Gershom,[d](BC) saying, “I have become a foreigner(BD) in a foreign land.”
23 During that long period,(BE) the king of Egypt died.(BF) The Israelites groaned in their slavery(BG) and cried out, and their cry(BH) for help because of their slavery went up to God. 24 God heard their groaning and he remembered(BI) his covenant(BJ) with Abraham, with Isaac and with Jacob. 25 So God looked on the Israelites and was concerned(BK) about them.
Moses and the Burning Bush
3 Now Moses was tending the flock of Jethro(BL) his father-in-law, the priest of Midian,(BM) and he led the flock to the far side of the wilderness and came to Horeb,(BN) the mountain(BO) of God. 2 There the angel of the Lord(BP) appeared to him in flames of fire(BQ) from within a bush.(BR) Moses saw that though the bush was on fire it did not burn up. 3 So Moses thought, “I will go over and see this strange sight—why the bush does not burn up.”
4 When the Lord saw that he had gone over to look, God called(BS) to him from within the bush,(BT) “Moses! Moses!”
And Moses said, “Here I am.”(BU)
5 “Do not come any closer,”(BV) God said. “Take off your sandals, for the place where you are standing is holy ground.”(BW) 6 Then he said, “I am the God of your father,[e] the God of Abraham, the God of Isaac and the God of Jacob.”(BX) At this, Moses hid(BY) his face, because he was afraid to look at God.(BZ)
7 The Lord said, “I have indeed seen(CA) the misery(CB) of my people in Egypt. I have heard them crying out because of their slave drivers, and I am concerned(CC) about their suffering.(CD) 8 So I have come down(CE) to rescue them from the hand of the Egyptians and to bring them up out of that land into a good and spacious land,(CF) a land flowing with milk and honey(CG)—the home of the Canaanites, Hittites, Amorites, Perizzites, Hivites(CH) and Jebusites.(CI) 9 And now the cry of the Israelites has reached me, and I have seen the way the Egyptians are oppressing(CJ) them. 10 So now, go. I am sending(CK) you to Pharaoh to bring my people the Israelites out of Egypt.”(CL)
11 But Moses said to God, “Who am I(CM) that I should go to Pharaoh and bring the Israelites out of Egypt?”
12 And God said, “I will be with you.(CN) And this will be the sign(CO) to you that it is I who have sent you: When you have brought the people out of Egypt, you[f] will worship God on this mountain.(CP)”
13 Moses said to God, “Suppose I go to the Israelites and say to them, ‘The God of your fathers has sent me to you,’ and they ask me, ‘What is his name?’(CQ) Then what shall I tell them?”
14 God said to Moses, “I am who I am.[g] This is what you are to say to the Israelites: ‘I am(CR) has sent me to you.’”
15 God also said to Moses, “Say to the Israelites, ‘The Lord,[h] the God of your fathers(CS)—the God of Abraham, the God of Isaac and the God of Jacob(CT)—has sent me to you.’
16 “Go, assemble the elders(CW) of Israel and say to them, ‘The Lord, the God of your fathers—the God of Abraham, Isaac and Jacob(CX)—appeared to me and said: I have watched over you and have seen(CY) what has been done to you in Egypt. 17 And I have promised to bring you up out of your misery in Egypt(CZ) into the land of the Canaanites, Hittites, Amorites, Perizzites, Hivites and Jebusites—a land flowing with milk and honey.’(DA)
18 “The elders of Israel will listen(DB) to you. Then you and the elders are to go to the king of Egypt and say to him, ‘The Lord, the God of the Hebrews,(DC) has met(DD) with us. Let us take a three-day journey(DE) into the wilderness to offer sacrifices(DF) to the Lord our God.’ 19 But I know that the king of Egypt will not let you go unless a mighty hand(DG) compels him. 20 So I will stretch out my hand(DH) and strike the Egyptians with all the wonders(DI) that I will perform among them. After that, he will let you go.(DJ)
21 “And I will make the Egyptians favorably disposed(DK) toward this people, so that when you leave you will not go empty-handed.(DL) 22 Every woman is to ask her neighbor and any woman living in her house for articles of silver(DM) and gold(DN) and for clothing, which you will put on your sons and daughters. And so you will plunder(DO) the Egyptians.”(DP)
Signs for Moses
4 Moses answered, “What if they do not believe me or listen(DQ) to me and say, ‘The Lord did not appear to you’?”
2 Then the Lord said to him, “What is that in your hand?”
“A staff,”(DR) he replied.
3 The Lord said, “Throw it on the ground.”
Moses threw it on the ground and it became a snake,(DS) and he ran from it. 4 Then the Lord said to him, “Reach out your hand and take it by the tail.” So Moses reached out and took hold of the snake and it turned back into a staff in his hand. 5 “This,” said the Lord, “is so that they may believe(DT) that the Lord, the God of their fathers—the God of Abraham, the God of Isaac and the God of Jacob—has appeared to you.”
6 Then the Lord said, “Put your hand inside your cloak.” So Moses put his hand into his cloak, and when he took it out, the skin was leprous[i]—it had become as white as snow.(DU)
7 “Now put it back into your cloak,” he said. So Moses put his hand back into his cloak, and when he took it out, it was restored,(DV) like the rest of his flesh.
8 Then the Lord said, “If they do not believe(DW) you or pay attention to the first sign,(DX) they may believe the second. 9 But if they do not believe these two signs or listen to you, take some water from the Nile and pour it on the dry ground. The water you take from the river will become blood(DY) on the ground.”
10 Moses said to the Lord, “Pardon your servant, Lord. I have never been eloquent, neither in the past nor since you have spoken to your servant. I am slow of speech and tongue.”(DZ)
11 The Lord said to him, “Who gave human beings their mouths? Who makes them deaf or mute?(EA) Who gives them sight or makes them blind?(EB) Is it not I, the Lord? 12 Now go;(EC) I will help you speak and will teach you what to say.”(ED)
13 But Moses said, “Pardon your servant, Lord. Please send someone else.”(EE)
14 Then the Lord’s anger burned(EF) against Moses and he said, “What about your brother, Aaron the Levite? I know he can speak well. He is already on his way to meet(EG) you, and he will be glad to see you. 15 You shall speak to him and put words in his mouth;(EH) I will help both of you speak and will teach you what to do. 16 He will speak to the people for you, and it will be as if he were your mouth(EI) and as if you were God to him.(EJ) 17 But take this staff(EK) in your hand(EL) so you can perform the signs(EM) with it.”
Moses Returns to Egypt
18 Then Moses went back to Jethro his father-in-law and said to him, “Let me return to my own people in Egypt to see if any of them are still alive.”
Jethro said, “Go, and I wish you well.”
19 Now the Lord had said to Moses in Midian, “Go back to Egypt, for all those who wanted to kill(EN) you are dead.(EO)” 20 So Moses took his wife and sons,(EP) put them on a donkey and started back to Egypt. And he took the staff(EQ) of God in his hand.
21 The Lord said to Moses, “When you return to Egypt, see that you perform before Pharaoh all the wonders(ER) I have given you the power to do. But I will harden his heart(ES) so that he will not let the people go.(ET) 22 Then say to Pharaoh, ‘This is what the Lord says: Israel is my firstborn son,(EU) 23 and I told you, “Let my son go,(EV) so he may worship(EW) me.” But you refused to let him go; so I will kill your firstborn son.’”(EX)
24 At a lodging place on the way, the Lord met Moses[j] and was about to kill(EY) him. 25 But Zipporah(EZ) took a flint knife, cut off her son’s foreskin(FA) and touched Moses’ feet with it.[k] “Surely you are a bridegroom of blood to me,” she said. 26 So the Lord let him alone. (At that time she said “bridegroom of blood,” referring to circumcision.)
27 The Lord said to Aaron, “Go into the wilderness to meet Moses.” So he met Moses at the mountain(FB) of God and kissed(FC) him. 28 Then Moses told Aaron everything the Lord had sent him to say, and also about all the signs he had commanded him to perform.
29 Moses and Aaron brought together all the elders(FD) of the Israelites, 30 and Aaron told them everything the Lord had said to Moses. He also performed the signs(FE) before the people, 31 and they believed.(FF) And when they heard that the Lord was concerned(FG) about them and had seen their misery,(FH) they bowed down and worshiped.(FI)
Bricks Without Straw
5 Afterward Moses and Aaron went to Pharaoh and said, “This is what the Lord, the God of Israel, says: ‘Let my people go,(FJ) so that they may hold a festival(FK) to me in the wilderness.’”
2 Pharaoh said, “Who is the Lord,(FL) that I should obey him and let Israel go? I do not know the Lord and I will not let Israel go.”(FM)
3 Then they said, “The God of the Hebrews has met with us. Now let us take a three-day journey(FN) into the wilderness to offer sacrifices to the Lord our God, or he may strike us with plagues(FO) or with the sword.”
4 But the king of Egypt said, “Moses and Aaron, why are you taking the people away from their labor?(FP) Get back to your work!” 5 Then Pharaoh said, “Look, the people of the land are now numerous,(FQ) and you are stopping them from working.”
6 That same day Pharaoh gave this order to the slave drivers(FR) and overseers in charge of the people: 7 “You are no longer to supply the people with straw for making bricks;(FS) let them go and gather their own straw. 8 But require them to make the same number of bricks as before; don’t reduce the quota.(FT) They are lazy;(FU) that is why they are crying out, ‘Let us go and sacrifice to our God.’(FV) 9 Make the work harder for the people so that they keep working and pay no attention to lies.”
10 Then the slave drivers(FW) and the overseers went out and said to the people, “This is what Pharaoh says: ‘I will not give you any more straw. 11 Go and get your own straw wherever you can find it, but your work will not be reduced(FX) at all.’” 12 So the people scattered all over Egypt to gather stubble to use for straw. 13 The slave drivers kept pressing them, saying, “Complete the work required of you for each day, just as when you had straw.” 14 And Pharaoh’s slave drivers beat the Israelite overseers they had appointed,(FY) demanding, “Why haven’t you met your quota of bricks yesterday or today, as before?”
15 Then the Israelite overseers went and appealed to Pharaoh: “Why have you treated your servants this way? 16 Your servants are given no straw, yet we are told, ‘Make bricks!’ Your servants are being beaten, but the fault is with your own people.”
17 Pharaoh said, “Lazy, that’s what you are—lazy!(FZ) That is why you keep saying, ‘Let us go and sacrifice to the Lord.’ 18 Now get to work.(GA) You will not be given any straw, yet you must produce your full quota of bricks.”
19 The Israelite overseers realized they were in trouble when they were told, “You are not to reduce the number of bricks required of you for each day.” 20 When they left Pharaoh, they found Moses and Aaron waiting to meet them, 21 and they said, “May the Lord look on you and judge(GB) you! You have made us obnoxious(GC) to Pharaoh and his officials and have put a sword(GD) in their hand to kill us.”(GE)
God Promises Deliverance
22 Moses returned to the Lord and said, “Why, Lord, why have you brought trouble on this people?(GF) Is this why you sent me? 23 Ever since I went to Pharaoh to speak in your name, he has brought trouble on this people, and you have not rescued(GG) your people at all.”
6 Then the Lord said to Moses, “Now you will see what I will do to Pharaoh: Because of my mighty hand(GH) he will let them go;(GI) because of my mighty hand he will drive them out of his country.”(GJ)
2 God also said to Moses, “I am the Lord.(GK) 3 I appeared to Abraham, to Isaac and to Jacob as God Almighty,[l](GL) but by my name(GM) the Lord[m](GN) I did not make myself fully known to them. 4 I also established my covenant(GO) with them to give them the land(GP) of Canaan, where they resided as foreigners.(GQ) 5 Moreover, I have heard the groaning(GR) of the Israelites, whom the Egyptians are enslaving, and I have remembered my covenant.(GS)
6 “Therefore, say to the Israelites: ‘I am the Lord, and I will bring you out from under the yoke of the Egyptians.(GT) I will free you from being slaves to them, and I will redeem(GU) you with an outstretched arm(GV) and with mighty acts of judgment.(GW) 7 I will take you as my own people, and I will be your God.(GX) Then you will know(GY) that I am the Lord your God, who brought you out from under the yoke of the Egyptians. 8 And I will bring you to the land(GZ) I swore(HA) with uplifted hand(HB) to give to Abraham, to Isaac and to Jacob.(HC) I will give it to you as a possession. I am the Lord.’”(HD)
9 Moses reported this to the Israelites, but they did not listen to him because of their discouragement and harsh labor.(HE)
10 Then the Lord said to Moses, 11 “Go, tell(HF) Pharaoh king of Egypt to let the Israelites go out of his country.”(HG)
12 But Moses said to the Lord, “If the Israelites will not listen(HH) to me, why would Pharaoh listen to me, since I speak with faltering lips[n]?”(HI)
Family Record of Moses and Aaron
13 Now the Lord spoke to Moses and Aaron about the Israelites and Pharaoh king of Egypt, and he commanded them to bring the Israelites out of Egypt.(HJ)
14 These were the heads of their families[o]:(HK)
The sons of Reuben(HL) the firstborn son of Israel were Hanok and Pallu, Hezron and Karmi. These were the clans of Reuben.
15 The sons of Simeon(HM) were Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Zohar and Shaul the son of a Canaanite woman. These were the clans of Simeon.
16 These were the names of the sons of Levi(HN) according to their records: Gershon,(HO) Kohath and Merari.(HP) Levi lived 137 years.
17 The sons of Gershon, by clans, were Libni and Shimei.(HQ)
18 The sons of Kohath(HR) were Amram, Izhar, Hebron and Uzziel.(HS) Kohath lived 133 years.
19 The sons of Merari were Mahli and Mushi.(HT)
These were the clans of Levi according to their records.
20 Amram(HU) married his father’s sister Jochebed, who bore him Aaron and Moses.(HV) Amram lived 137 years.
21 The sons of Izhar(HW) were Korah, Nepheg and Zikri.
22 The sons of Uzziel were Mishael, Elzaphan(HX) and Sithri.
23 Aaron married Elisheba, daughter of Amminadab(HY) and sister of Nahshon,(HZ) and she bore him Nadab and Abihu,(IA) Eleazar(IB) and Ithamar.(IC)
24 The sons of Korah(ID) were Assir, Elkanah and Abiasaph. These were the Korahite clans.
25 Eleazar son of Aaron married one of the daughters of Putiel, and she bore him Phinehas.(IE)
These were the heads of the Levite families, clan by clan.
26 It was this Aaron and Moses to whom the Lord said, “Bring the Israelites out of Egypt(IF) by their divisions.”(IG) 27 They were the ones who spoke to Pharaoh(IH) king of Egypt about bringing the Israelites out of Egypt—this same Moses and Aaron.(II)
Aaron to Speak for Moses
28 Now when the Lord spoke to Moses in Egypt, 29 he said to him, “I am the Lord.(IJ) Tell Pharaoh king of Egypt everything I tell you.”
30 But Moses said to the Lord, “Since I speak with faltering lips,(IK) why would Pharaoh listen to me?”
7 Then the Lord said to Moses, “See, I have made you like God(IL) to Pharaoh, and your brother Aaron will be your prophet.(IM) 2 You are to say everything I command you, and your brother Aaron is to tell Pharaoh to let the Israelites go out of his country. 3 But I will harden Pharaoh’s heart,(IN) and though I multiply my signs and wonders(IO) in Egypt, 4 he will not listen(IP) to you. Then I will lay my hand on Egypt and with mighty acts of judgment(IQ) I will bring out my divisions,(IR) my people the Israelites. 5 And the Egyptians will know that I am the Lord(IS) when I stretch out my hand(IT) against Egypt and bring the Israelites out of it.”
6 Moses and Aaron did just as the Lord commanded(IU) them. 7 Moses was eighty years old(IV) and Aaron eighty-three when they spoke to Pharaoh.
Aaron’s Staff Becomes a Snake
8 The Lord said to Moses and Aaron, 9 “When Pharaoh says to you, ‘Perform a miracle,(IW)’ then say to Aaron, ‘Take your staff and throw it down before Pharaoh,’ and it will become a snake.”(IX)
10 So Moses and Aaron went to Pharaoh and did just as the Lord commanded. Aaron threw his staff down in front of Pharaoh and his officials, and it became a snake. 11 Pharaoh then summoned wise men and sorcerers,(IY) and the Egyptian magicians(IZ) also did the same things by their secret arts:(JA) 12 Each one threw down his staff and it became a snake. But Aaron’s staff swallowed up their staffs. 13 Yet Pharaoh’s heart(JB) became hard and he would not listen(JC) to them, just as the Lord had said.
The Plague of Blood
14 Then the Lord said to Moses, “Pharaoh’s heart is unyielding;(JD) he refuses to let the people go. 15 Go to Pharaoh in the morning as he goes out to the river.(JE) Confront him on the bank of the Nile,(JF) and take in your hand the staff that was changed into a snake. 16 Then say to him, ‘The Lord, the God of the Hebrews, has sent me to say to you: Let my people go, so that they may worship(JG) me in the wilderness. But until now you have not listened.(JH) 17 This is what the Lord says: By this you will know that I am the Lord:(JI) With the staff that is in my hand I will strike the water of the Nile, and it will be changed into blood.(JJ) 18 The fish in the Nile will die, and the river will stink;(JK) the Egyptians will not be able to drink its water.’”(JL)
19 The Lord said to Moses, “Tell Aaron, ‘Take your staff(JM) and stretch out your hand(JN) over the waters of Egypt—over the streams and canals, over the ponds and all the reservoirs—and they will turn to blood.’ Blood will be everywhere in Egypt, even in vessels[p] of wood and stone.”
20 Moses and Aaron did just as the Lord had commanded.(JO) He raised his staff in the presence of Pharaoh and his officials and struck the water of the Nile,(JP) and all the water was changed into blood.(JQ) 21 The fish in the Nile died, and the river smelled so bad that the Egyptians could not drink its water. Blood was everywhere in Egypt.
22 But the Egyptian magicians(JR) did the same things by their secret arts,(JS) and Pharaoh’s heart(JT) became hard; he would not listen to Moses and Aaron, just as the Lord had said. 23 Instead, he turned and went into his palace, and did not take even this to heart. 24 And all the Egyptians dug along the Nile to get drinking water(JU), because they could not drink the water of the river.
The Plague of Frogs
25 Seven days passed after the Lord struck the Nile. 8 1 [q]Then the Lord said to Moses, “Go to Pharaoh and say to him, ‘This is what the Lord says: Let my people go, so that they may worship(JV) me. 2 If you refuse to let them go, I will send a plague of frogs(JW) on your whole country. 3 The Nile will teem with frogs. They will come up into your palace and your bedroom and onto your bed, into the houses of your officials and on your people,(JX) and into your ovens and kneading troughs.(JY) 4 The frogs will come up on you and your people and all your officials.’”
5 Then the Lord said to Moses, “Tell Aaron, ‘Stretch out your hand with your staff(JZ) over the streams and canals and ponds, and make frogs(KA) come up on the land of Egypt.’”
6 So Aaron stretched out his hand over the waters of Egypt, and the frogs(KB) came up and covered the land. 7 But the magicians did the same things by their secret arts;(KC) they also made frogs come up on the land of Egypt.
8 Pharaoh summoned Moses and Aaron and said, “Pray(KD) to the Lord to take the frogs away from me and my people, and I will let your people go to offer sacrifices(KE) to the Lord.”
9 Moses said to Pharaoh, “I leave to you the honor of setting the time(KF) for me to pray for you and your officials and your people that you and your houses may be rid of the frogs, except for those that remain in the Nile.”
10 “Tomorrow,” Pharaoh said.
Moses replied, “It will be as you say, so that you may know there is no one like the Lord our God.(KG) 11 The frogs will leave you and your houses, your officials and your people; they will remain only in the Nile.”
12 After Moses and Aaron left Pharaoh, Moses cried out to the Lord about the frogs he had brought on Pharaoh. 13 And the Lord did what Moses asked.(KH) The frogs died in the houses, in the courtyards and in the fields. 14 They were piled into heaps, and the land reeked of them. 15 But when Pharaoh saw that there was relief,(KI) he hardened his heart(KJ) and would not listen to Moses and Aaron, just as the Lord had said.
The Plague of Gnats
16 Then the Lord said to Moses, “Tell Aaron, ‘Stretch out your staff(KK) and strike the dust of the ground,’ and throughout the land of Egypt the dust will become gnats.” 17 They did this, and when Aaron stretched out his hand with the staff and struck the dust of the ground, gnats(KL) came on people and animals. All the dust throughout the land of Egypt became gnats. 18 But when the magicians(KM) tried to produce gnats by their secret arts,(KN) they could not.
Since the gnats were on people and animals everywhere, 19 the magicians said to Pharaoh, “This is the finger(KO) of God.” But Pharaoh’s heart(KP) was hard and he would not listen,(KQ) just as the Lord had said.
The Plague of Flies
20 Then the Lord said to Moses, “Get up early in the morning(KR) and confront Pharaoh as he goes to the river and say to him, ‘This is what the Lord says: Let my people go, so that they may worship(KS) me. 21 If you do not let my people go, I will send swarms of flies on you and your officials, on your people and into your houses. The houses of the Egyptians will be full of flies; even the ground will be covered with them.
22 “‘But on that day I will deal differently with the land of Goshen,(KT) where my people live;(KU) no swarms of flies will be there, so that you will know(KV) that I, the Lord, am in this land. 23 I will make a distinction[r] between my people and your people.(KW) This sign will occur tomorrow.’”
24 And the Lord did this. Dense swarms of flies poured into Pharaoh’s palace and into the houses of his officials; throughout Egypt the land was ruined by the flies.(KX)
25 Then Pharaoh summoned(KY) Moses and Aaron and said, “Go, sacrifice to your God here in the land.”
26 But Moses said, “That would not be right. The sacrifices we offer the Lord our God would be detestable to the Egyptians.(KZ) And if we offer sacrifices that are detestable in their eyes, will they not stone us? 27 We must take a three-day journey(LA) into the wilderness to offer sacrifices(LB) to the Lord our God, as he commands us.”
28 Pharaoh said, “I will let you go to offer sacrifices to the Lord your God in the wilderness, but you must not go very far. Now pray(LC) for me.”
29 Moses answered, “As soon as I leave you, I will pray to the Lord, and tomorrow the flies will leave Pharaoh and his officials and his people. Only let Pharaoh be sure that he does not act deceitfully(LD) again by not letting the people go to offer sacrifices to the Lord.”
30 Then Moses left Pharaoh and prayed to the Lord,(LE) 31 and the Lord did what Moses asked. The flies left Pharaoh and his officials and his people; not a fly remained. 32 But this time also Pharaoh hardened his heart(LF) and would not let the people go.
The Plague on Livestock
9 Then the Lord said to Moses, “Go to Pharaoh and say to him, ‘This is what the Lord, the God of the Hebrews, says: “Let my people go, so that they may worship(LG) me.” 2 If you refuse to let them go and continue to hold them back, 3 the hand(LH) of the Lord will bring a terrible plague(LI) on your livestock in the field—on your horses, donkeys and camels and on your cattle, sheep and goats. 4 But the Lord will make a distinction between the livestock of Israel and that of Egypt,(LJ) so that no animal belonging to the Israelites will die.’”
5 The Lord set a time and said, “Tomorrow the Lord will do this in the land.” 6 And the next day the Lord did it: All the livestock(LK) of the Egyptians died,(LL) but not one animal belonging to the Israelites died. 7 Pharaoh investigated and found that not even one of the animals of the Israelites had died. Yet his heart(LM) was unyielding and he would not let the people go.(LN)
The Plague of Boils
8 Then the Lord said to Moses and Aaron, “Take handfuls of soot from a furnace and have Moses toss it into the air in the presence of Pharaoh. 9 It will become fine dust over the whole land of Egypt, and festering boils(LO) will break out on people and animals throughout the land.”
10 So they took soot from a furnace and stood before Pharaoh. Moses tossed it into the air, and festering boils broke out on people and animals. 11 The magicians(LP) could not stand before Moses because of the boils that were on them and on all the Egyptians. 12 But the Lord hardened Pharaoh’s heart(LQ) and he would not listen(LR) to Moses and Aaron, just as the Lord had said to Moses.
The Plague of Hail
13 Then the Lord said to Moses, “Get up early in the morning, confront Pharaoh and say to him, ‘This is what the Lord, the God of the Hebrews, says: Let my people go, so that they may worship(LS) me, 14 or this time I will send the full force of my plagues against you and against your officials and your people, so you may know(LT) that there is no one like(LU) me in all the earth. 15 For by now I could have stretched out my hand and struck you and your people(LV) with a plague that would have wiped you off the earth. 16 But I have raised you up[s] for this very purpose,(LW) that I might show you my power(LX) and that my name might be proclaimed in all the earth. 17 You still set yourself against my people and will not let them go. 18 Therefore, at this time tomorrow I will send the worst hailstorm(LY) that has ever fallen on Egypt, from the day it was founded till now.(LZ) 19 Give an order now to bring your livestock and everything you have in the field to a place of shelter, because the hail will fall on every person and animal that has not been brought in and is still out in the field, and they will die.’”
20 Those officials of Pharaoh who feared(MA) the word of the Lord hurried to bring their slaves and their livestock inside. 21 But those who ignored(MB) the word of the Lord left their slaves and livestock in the field.
22 Then the Lord said to Moses, “Stretch out your hand toward the sky so that hail will fall all over Egypt—on people and animals and on everything growing in the fields of Egypt.” 23 When Moses stretched out his staff toward the sky, the Lord sent thunder(MC) and hail,(MD) and lightning flashed down to the ground. So the Lord rained hail on the land of Egypt; 24 hail fell and lightning flashed back and forth. It was the worst storm in all the land of Egypt since it had become a nation.(ME) 25 Throughout Egypt hail struck everything in the fields—both people and animals; it beat down everything growing in the fields and stripped every tree.(MF) 26 The only place it did not hail was the land of Goshen,(MG) where the Israelites were.(MH)
27 Then Pharaoh summoned Moses and Aaron. “This time I have sinned,”(MI) he said to them. “The Lord is in the right,(MJ) and I and my people are in the wrong. 28 Pray(MK) to the Lord, for we have had enough thunder and hail. I will let you go;(ML) you don’t have to stay any longer.”
29 Moses replied, “When I have gone out of the city, I will spread out my hands(MM) in prayer to the Lord. The thunder will stop and there will be no more hail, so you may know that the earth(MN) is the Lord’s. 30 But I know that you and your officials still do not fear(MO) the Lord God.”
31 (The flax and barley(MP) were destroyed, since the barley had headed and the flax was in bloom. 32 The wheat and spelt,(MQ) however, were not destroyed, because they ripen later.)
33 Then Moses left Pharaoh and went out of the city. He spread out his hands toward the Lord; the thunder and hail stopped, and the rain no longer poured down on the land. 34 When Pharaoh saw that the rain and hail and thunder had stopped, he sinned again: He and his officials hardened their hearts. 35 So Pharaoh’s heart(MR) was hard and he would not let the Israelites go, just as the Lord had said through Moses.
The Plague of Locusts
10 Then the Lord said to Moses, “Go to Pharaoh, for I have hardened his heart(MS) and the hearts of his officials so that I may perform these signs(MT) of mine among them 2 that you may tell your children(MU) and grandchildren how I dealt harshly(MV) with the Egyptians and how I performed my signs among them, and that you may know that I am the Lord.”(MW)
3 So Moses and Aaron went to Pharaoh and said to him, “This is what the Lord, the God of the Hebrews, says: ‘How long will you refuse to humble(MX) yourself before me? Let my people go, so that they may worship me. 4 If you refuse(MY) to let them go, I will bring locusts(MZ) into your country tomorrow. 5 They will cover the face of the ground so that it cannot be seen. They will devour what little you have left(NA) after the hail, including every tree that is growing in your fields.(NB)
Footnotes
- Exodus 1:5 Masoretic Text (see also Gen. 46:27); Dead Sea Scrolls and Septuagint (see also Acts 7:14 and note at Gen. 46:27) seventy-five
- Exodus 2:3 The Hebrew can also mean ark, as in Gen. 6:14.
- Exodus 2:10 Moses sounds like the Hebrew for draw out.
- Exodus 2:22 Gershom sounds like the Hebrew for a foreigner there.
- Exodus 3:6 Masoretic Text; Samaritan Pentateuch (see Acts 7:32) fathers
- Exodus 3:12 The Hebrew is plural.
- Exodus 3:14 Or I will be what I will be
- Exodus 3:15 The Hebrew for Lord sounds like and may be related to the Hebrew for I am in verse 14.
- Exodus 4:6 The Hebrew word for leprous was used for various diseases affecting the skin.
- Exodus 4:24 Hebrew him
- Exodus 4:25 The meaning of the Hebrew for this clause is uncertain.
- Exodus 6:3 Hebrew El-Shaddai
- Exodus 6:3 See note at 3:15.
- Exodus 6:12 Hebrew I am uncircumcised of lips; also in verse 30
- Exodus 6:14 The Hebrew for families here and in verse 25 refers to units larger than clans.
- Exodus 7:19 Or even on their idols
- Exodus 8:1 In Hebrew texts 8:1-4 is numbered 7:26-29, and 8:5-32 is numbered 8:1-28.
- Exodus 8:23 Septuagint and Vulgate; Hebrew will put a deliverance
- Exodus 9:16 Or have spared you
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
New International Version (NIV) 
Holy Bible, New International Version®, NIV® Copyright ©1973, 1978, 1984, 2011 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
NIV Reverse Interlinear Bible: English to Hebrew and English to Greek. Copyright © 2019 by Zondervan.