Passage Resources Hebrew/Greek Your Content
Previous Next
Add parallel Print Page Options
Close CEI

Atti 7
Conferenza Episcopale Italiana

Il discorso di Stefano

7 Gli disse allora il sommo sacerdote: «Queste cose stanno proprio così?». 2 Ed egli rispose: «Fratelli e padri, ascoltate: il Dio della gloria apparve al nostro padre Abramo quando era ancora in Mesopotamia, prima che egli si stabilisse in Carran, 3 e gli disse: Esci dalla tua terra e dalla tua gente e và nella terra che io ti indicherò. 4 Allora, uscito dalla terra dei Caldei, si stabilì in Carran; di là, dopo la morte del padre, Dio lo fece emigrare in questo paese dove voi ora abitate, 5 ma non gli diede alcuna proprietà in esso, neppure quanto l'orma di un piede, ma gli promise di darlo in possesso a lui e alla sua discendenza dopo di lui, sebbene non avesse ancora figli. 6 Poi Dio parlò così: La discendenza di Abramo sarà pellegrina in terra straniera, tenuta in schiavitù e oppressione per quattrocento anni. 7 Ma del popolo di cui saranno schiavi io farò giustizia, disse Dio: dopo potranno uscire e mi adoreranno in questo luogo. 8 E gli diede l'alleanza della circoncisione. E così Abramo generò Isacco e lo circoncise l'ottavo giorno e Isacco generò Giacobbe e Giacobbe i dodici patriarchi. 9 Ma i patriarchi, gelosi di Giuseppe, lo vendettero schiavo in Egitto. Dio però era con lui 10 e lo liberò da tutte le sue afflizioni e gli diede grazia e saggezza davanti al faraone re d'Egitto, il quale lo nominò amministratore dell'Egitto e di tutta la sua casa. 11 Venne una carestia su tutto l'Egitto e in Canaan e una grande miseria, e i nostri padri non trovavano da mangiare. 12 Avendo udito Giacobbe che in Egitto c'era del grano, vi inviò i nostri padri una prima volta; 13 la seconda volta Giuseppe si fece riconoscere dai suoi fratelli e fu nota al faraone la sua origine. 14 Giuseppe allora mandò a chiamare Giacobbe suo padre e tutta la sua parentela, settantacinque persone in tutto. 15 E Giacobbe si recò in Egitto, e qui egli morì come anche i nostri padri; 16 essi furono poi trasportati in Sichem e posti nel sepolcro che Abramo aveva acquistato e pagato in denaro dai figli di Emor, a Sichem.

17 Mentre si avvicinava il tempo della promessa fatta da Dio ad Abramo, il popolo crebbe e si moltiplicò in Egitto, 18 finché salì al trono d'Egitto un altro re, che non conosceva Giuseppe. 19 Questi, adoperando l'astuzia contro la nostra gente, perseguitò i nostri padri fino a costringerli a esporre i loro figli, perché non sopravvivessero. 20 In quel tempo nacque Mosè e piacque a Dio; egli fu allevato per tre mesi nella casa paterna, poi, 21 essendo stato esposto, lo raccolse la figlia del faraone e lo allevò come figlio. 22 Così Mosè venne istruito in tutta la sapienza degli Egiziani ed era potente nelle parole e nelle opere. 23 Quando stava per compiere i quarant'anni, gli venne l'idea di far visita ai suoi fratelli, i figli di Israele, 24 e vedendone uno trattato ingiustamente, ne prese le difese e vendicò l'oppresso, uccidendo l'Egiziano. 25 Egli pensava che i suoi connazionali avrebbero capito che Dio dava loro salvezza per mezzo suo, ma essi non compresero. 26 Il giorno dopo si presentò in mezzo a loro mentre stavano litigando e si adoperò per metterli d'accordo, dicendo: Siete fratelli; perché vi insultate l'un l'altro? 27 Ma quello che maltrattava il vicino lo respinse, dicendo: Chi ti ha nominato capo e giudice sopra di noi? 28 Vuoi forse uccidermi, come hai ucciso ieri l'Egiziano? 29 Fuggì via Mosè a queste parole, e andò ad abitare nella terra di Madian, dove ebbe due figli.

30 Passati quarant'anni, gli apparve nel deserto del monte Sinai un angelo, in mezzo alla fiamma di un roveto ardente. 31 Mosè rimase stupito di questa visione; e mentre si avvicinava per veder meglio, si udì la voce del Signore: 32 Io sono il Dio dei tuoi padri, il Dio di Abramo, di Isacco e di Giacobbe. Esterrefatto, Mosè non osava guardare. 33 Allora il Signore gli disse: Togliti dai piedi i calzari, perché il luogo in cui stai è terra santa. 34 Ho visto l'afflizione del mio popolo in Egitto, ho udito il loro gemito e sono sceso a liberarli; ed ora vieni, che ti mando in Egitto. 35 Questo Mosè che avevano rinnegato dicendo: Chi ti ha nominato capo e giudice?, proprio lui Dio aveva mandato per esser capo e liberatore, parlando per mezzo dell'angelo che gli era apparso nel roveto. 36 Egli li fece uscire, compiendo miracoli e prodigi nella terra d'Egitto, nel Mare Rosso, e nel deserto per quarant'anni. 37 Egli è quel Mosè che disse ai figli d'Israele: Dio vi farà sorgere un profeta tra i vostri fratelli, al pari di me. 38 Egli è colui che, mentre erano radunati nel deserto, fu mediatore tra l'angelo che gli parlava sul monte Sinai e i nostri padri; egli ricevette parole di vita da trasmettere a noi. 39 Ma i nostri padri non vollero dargli ascolto, lo respinsero e si volsero in cuor loro verso l'Egitto, 40 dicendo ad Aronne: Fà per noi una divinità che ci vada innanzi, perché a questo Mosè che ci condusse fuori dall'Egitto non sappiamo che cosa sia accaduto. 41 E in quei giorni fabbricarono un vitello e offrirono sacrifici all'idolo e si rallegrarono per l'opera delle loro mani. 42 Ma Dio si ritrasse da loro e li abbandonò al culto dell'esercito del cielo, come è scritto nel libro dei Profeti:

43 Mi avete forse offerto vittime e sacrifici
per quarant'anni nel deserto, o casa d'Israele?
Avete preso con voi la tenda di Mòloch,
e la stella del dio Refàn,
simulacri che vi siete fabbricati per adorarli!
Perciò vi deporterò al di là di Babilonia.

44 I nostri padri avevano nel deserto la tenda della testimonianza, come aveva ordinato colui che disse a Mosè di costruirla secondo il modello che aveva visto. 45 E dopo averla ricevuta, i nostri padri con Giosuè se la portarono con sé nella conquista dei popoli che Dio scacciò davanti a loro, fino ai tempi di Davide. 46 Questi trovò grazia innanzi a Dio e domandò di poter trovare una dimora per il Dio di Giacobbe; 47 Salomone poi gli edificò una casa. 48 Ma l'Altissimo non abita in costruzioni fatte da mano d'uomo, come dice il Profeta:

49 Il cielo è il mio trono
e la terra sgabello per i miei piedi.
Quale casa potrete edificarmi, dice il Signore,
o quale sarà il luogo del mio riposo?
50 Non forse la mia mano ha creato tutte queste cose?

51 O gente testarda e pagana nel cuore e nelle orecchie, voi sempre opponete resistenza allo Spirito Santo; come i vostri padri, così anche voi. 52 Quale dei profeti i vostri padri non hanno perseguitato? Essi uccisero quelli che preannunciavano la venuta del Giusto, del quale voi ora siete divenuti traditori e uccisori; 53 voi che avete ricevuto la legge per mano degli angeli e non l'avete osservata».

54 All'udire queste cose, fremevano in cuor loro e digrignavano i denti contro di lui.

Lapidazione di Stefano. Saulo persecutore

55 Ma Stefano, pieno di Spirito Santo, fissando gli occhi al cielo, vide la gloria di Dio e Gesù che stava alla sua destra 56 e disse: «Ecco, io contemplo i cieli aperti e il Figlio dell'uomo che sta alla destra di Dio». 57 Proruppero allora in grida altissime turandosi gli orecchi; poi si scagliarono tutti insieme contro di lui, 58 lo trascinarono fuori della città e si misero a lapidarlo. E i testimoni deposero il loro mantello ai piedi di un giovane, chiamato Saulo. 59 E così lapidavano Stefano mentre pregava e diceva: «Signore Gesù, accogli il mio spirito». 60 Poi piegò le ginocchia e gridò forte: «Signore, non imputar loro questo peccato». Detto questo, morì.

Listen to Apostlagärningarna 7
Close SFB

Apostlagärningarna 7
Svenska Folkbibeln

Stefanus tal

7 Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" 2 Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig.

Abraham

Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. [a] 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras, och man skall göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. [b] 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats [c] 8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.

Josef

9 Och våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10 och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom ynnest och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.[d] 11 Men hela Egypten och Kanaan drabbades av hungersnöd och mycket lidande, och våra stamfäder hade inget att äta. 12 När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. 13 Andra gången de var där gav Josef sig till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. 14 Josef skickade då bud och kallade till sig sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 15 Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. 16 De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en viss summa pengar av Hamors barn i Sikem.

17 När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, ökade folkets antal och de blev allt fler i Egypten, 18 ända tills en annan kung framträdde i landet, en som inte kände till Josef. 19 Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda, för att de inte skulle överleva.

Mose

20 Vid den tiden föddes Mose, och han var ett mycket vackert barn.[e] Under tre månader sköttes han i sin fars familj,[f] 21 och då han sattes ut, tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22 Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mäktig i ord och gärningar. 23 När han hade fyllt fyrtio år, steg den tanken upp i hans hjärta att han skulle besöka sina bröder, Israels barn. 24 Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. 25 Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag kom han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder. Varför gör ni varandra illa? 27 Men den som hade handlat orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? 29 Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land, där han fick två söner.

30 När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. 31 Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: 32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. [g] Då greps Mose av fruktan och vågade inte se ditåt. 33 Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark.[h] 34 Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.

35 Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?,[i] honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. 36 Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37 Det var han som sade till Israels barn: En profet som är lik mig skall Gud låta träda fram, en ur era bröders krets.[j] 38 Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss.

39 Men våra fäder ville inte lyda honom. De stötte honom ifrån sig och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. 40 De sade till Aron: Gör åt oss gudar som skall gå framför oss. Ty vad som har hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [k] 41 Och de gjorde vid den tiden en kalv och bar fram offer åt avguden och jublade över sina händers verk. 42 Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här,[l] så som det står skrivet i profeternas bok:[m] Bar ni väl fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus? [n] 43 Nej, ni bar med er Moloks[o] tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbe. Men jag skall föra er bortom Babylon.

44 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel[p] i öknen så inrättat som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne hade sett. 45 Detta tabernakel fick våra fäder i arv och de förde det hit under Josuas ledning, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem, och där var tabernaklet fram till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud.[q] 47 Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. 48 Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:

49 Himlen är min tron, och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats,
där jag kan vila?[r]
50 Har inte min hand gjort allt detta?

Avslutande anklagelse

51 Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. 52 Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, 53 ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."

Stefanus stenas

54 När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. 55 Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." 57 Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, 58 och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." 60 Sedan föll han på knä och bad med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han.

Footnotes

  1. Apostlagärningarna 7:3 1 Mos 12:1.
  2. Apostlagärningarna 7:6 1 Mos 15:13f.
  3. Apostlagärningarna 7:7 denna plats Dvs på berget Horeb, Sinai (2 Mos 3:12).
  4. Apostlagärningarna 7:10 sitt hus Här i betydelsen "förvaltning".
  5. Apostlagärningarna 7:20 ett mycket vackert barn Annan översättning: "vacker inför Gud."
  6. Apostlagärningarna 7:20 familj Se not till Joh 4:53.
  7. Apostlagärningarna 7:32 2 Mos 3:6.
  8. Apostlagärningarna 7:33 2 Mos 3:5, 7.
  9. Apostlagärningarna 7:35 2 Mos 2:14.
  10. Apostlagärningarna 7:37 5 Mos 18:15.
  11. Apostlagärningarna 7:40 2 Mos 32:1.
  12. Apostlagärningarna 7:42 himlens här Gudomligheter med anknytning till stjärnorna. Dyrkan av himlakropparna var utbredd i Orienten och förekom också i Israel, fast den där var förbjuden (5 Mos 4:19, 2 Kung 21:5, 23:12).
  13. Apostlagärningarna 7:42 profeternas bok Ett uttryck som avser de tolv mindre profeterna (Hos-Mal) i GT.
  14. Apostlagärningarna 7:42 Amos 5:25f.
  15. Apostlagärningarna 7:43 Molok var en kanaaneisk gud som dyrkades också av avfälliga israeliter (3 Mos 20:2f).
  16. Apostlagärningarna 7:44 vittnesbördets tabernakel Dvs ett tält där lagens två tavlor förvarades. Detta tält var den av Gud föreskrivna platsen för folkets tillbedjan.
  17. Apostlagärningarna 7:46 Jakobs Gud Andra handskrifter: "Jakobs hus".
  18. Apostlagärningarna 7:49 Jes 66:1f.
Next
Atti 6
Atti 8
Next
dropdown
Conferenza Episcopale Italiana (CEI)

by Public Domain

Svenska Folkbibeln (SFB)

1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln