2 Samuelsboken 19
Svenska 1917
19 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde Absalom.
2 Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket, eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var bedrövad för sin sons skull.
3 Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt under striden.
4 Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med hög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»
5 Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dag alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
6 Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig. I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle detta hava varit dig mer till behag.
7 Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava övergått dig från din ungdom ända till nu.»
8 Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde kunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.» Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var och en till sin hydda.
9 Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå varandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fienders hand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måst fly ur landet för Absalom.
10 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivit dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra konungen tillbaka?»
11 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och Ebjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varför skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.
12 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'
13 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»
14 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att de sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du själv med alla dina tjänare.»
15 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade kommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen över Jordan.
16 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim, skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung David.
17 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba, vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söner och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före konungen.
18 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son, föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,
19 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig min missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må konungen icke akta därpå.
20 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min herre konungen.
21 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle icke Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»
22 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivit konung över Israel?»
23 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Och konungen gav honom sin ed därpå.
24 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen. Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.
25 När han nu kom till Jerusalem för att möta konungen, sade konungen till honom: »Varför följde du icke med mig, Mefiboset?»
26 Han svarade: »Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.
27 Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig täckes.
28 Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?»
29 Konungen sade till honom: »Varför ordar du ytterligare härom? Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset.»
30 Då sade Mefiboset till konungen: »Han må gärna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.»
31 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över Jordan.
32 Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var en mycket rik man.
33 Konungen sade nu till Barsillai: »Du skall draga med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.»
34 Men Barsillai svarade konungen: »Huru många år kan jag väl ännu hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem?
35 Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?
36 Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan vedergällning?
37 Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad, där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och gör för honom vad dig täckes.»
38 Då sade konungen: »Så må då Kimham draga med mig, och jag skall göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall jag göra dig.»
39 Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.
40 Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av Israels folk, förde konungen ditöver.
41 Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade till honom: »Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med alla Davids män, över Jordan?»
42 Alla Juda män svarade Israels män: »Konungen står ju oss närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?»
43 Då svarade Israels män Juda män och sade: »Tio gånger större del än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade om att hämta vår konung tillbaka?» Men Juda män läto ännu hårdare ord falla än Israels män.
2 Samuelsboken 19
Svenska Folkbibeln 2015
Joabs strafftal till David
19 Man berättade för Joab: ”Se, kungen gråter och sörjer över Absalom.” 2 Och segern blev till sorg den dagen för allt folket, när de den dagen hörde hur kungen sörjde över sin son. 3 Folket smög sig in i staden den dagen så som folk gör när de skäms över att ha flytt i en strid. 4 (A) Men kungen hade dolt sitt ansikte och klagade med hög röst: ”Min son Absalom! Absalom, min son, min son!”
5 Då gick Joab in i huset till kungen och sade: ”I dag har du förödmjukat alla dina tjänare, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. 6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig. För i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd. 7 Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda att stanna kvar hos dig över natten. Och det skulle vara mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu.”
8 (B) Då reste sig kungen upp och satte sig i porten[a]. Och det meddelades till alla trupperna: ”Nu sitter kungen i porten.” Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.
David återvänder till Jerusalem
9 Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: ”Kungen har räddat oss från våra fienders hand och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt ut ur landet för Absalom. 10 Men Absalom som vi smorde till kung över oss har dött i striden. Varför säger ni då inget om att hämta tillbaka kungen?”
11 Kung David sände bud till prästerna Sadok och Ebjatar och lät säga: ”Säg till de äldste i Juda: Varför ska ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Det som hela Israel talar om har kommit till kungens kännedom där han bor. 12 Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Varför ska ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13 (C) Och säg till Amasa:[b] Är du inte mitt kött och blod? Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om du inte för all framtid blir överbefälhavare hos mig i stället för Joab.” 14 På så sätt vände han alla Juda mäns hjärtan som en enda man så att de sände bud till kungen: ”Kom tillbaka, du och alla dina tjänare.”
15 Så vände kungen tillbaka och kom till Jordan. Då hade Juda män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över Jordan.
Shimei benådas
16 Benjaminiten Shimei, Gerars son från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David. 17 (D) Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare. De skyndade till Jordan före kungen 18 och gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och göra allt efter hans önskemål.
Shimei, Gerars son, föll ner inför kungen när han skulle ta sig över Jordan. 19 (E) Han sade till kungen: ”Herre, tillräkna mig inte min missgärning och tänk inte på hur illa din tjänare gjorde den dag då min herre kungen drog ut från Jerusalem. Må kungen inte lägga det på hjärtat. 20 För jag, din tjänare, vet att jag har syndat. Därför har jag i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre kungen.”
21 (F) Då sade Abishaj, Serujas son: ”Borde inte Shimei mista livet när han har förbannat Herrens smorde?” 22 (G) Men David svarade: ”Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Är ni mina motståndare i dag? Skulle i dag någon dödas i Israel? Jag vet att i dag är det jag som är kung i Israel.” 23 (H) Och kungen sade till Shimei: ”Du ska inte dö.” Kungen gav honom sin ed på det.
Mefiboshet
24 Mefiboshet, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Han hade varken ansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder[c] från dagen då kungen drog bort till dagen då han kom välbehållen tillbaka. 25 När han kom från Jerusalem för att möta kungen, sade kungen till honom: ”Varför följde du inte med mig, Mefiboshet?”
26 Han svarade: ”Min herre kung, min tjänare[d] bedrog mig, för din tjänare sade till honom: Låt sadla min åsna, jag vill rida på den och följa med kungen eftersom din tjänare är halt. 27 (I) Han förtalade din tjänare hos min herre kungen. Men min herre kungen är som Guds ängel, så gör vad som är gott i dina ögon. 28 (J) Hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre kungen, ändå lät du din tjänare sitta bland dem som får äta vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför kungen?” 29 (K) Kungen sade till honom: ”Varför tala mer om saken? Jag har bestämt att du och Siba ska dela marken.” 30 Då sade Mefiboshet till kungen: ”Han får gärna ta alltsammans, när nu min herre och kung har kommit välbehållen hem.”
Barsillaj
31 (L) Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och gick med kungen till Jordan för att ledsaga honom över. 32 (M) Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov medan denne var i Mahanajim, för han var en mycket rik man. 33 Kungen sade till Barsillaj: ”Du ska följa med mig, så ska jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.”
34 Men Barsillaj svarade kungen: ”Hur många år har jag kvar att leva, så att jag skulle följa med kungen upp till Jerusalem? 35 Jag är nu åttio år gammal. Kan jag skilja mellan vad som är gott eller dåligt? Eller kan din tjänare känna smaken på vad han äter eller dricker? Eller kan jag ännu höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle då din tjänare bli ytterligare en börda för min herre kungen? 36 Din tjänare ska bara gå med kungen över Jordan ett kort stycke. Varför skulle kungen ge mig en sådan belöning? 37 Låt din tjänare få vända tillbaka så att jag får dö i min egen stad, nära min fars och mors grav. Här är din tjänare Kimham, låt honom få följa med min herre kungen. Gör för honom vad som är gott i dina ögon.” 38 Då sade kungen: ”Kimham ska följa med mig, och jag ska göra för honom vad som är gott i dina ögon. Allt du begär av mig ska jag göra för dig.”
39 Och hela hären gick över Jordan, och sedan kungen hade gått över kysste han Barsillaj och välsignade honom. Sedan vände Barsillaj tillbaka hem igen.
Grälet om kungen
40 Kungen drog nu till Gilgal och Kimham följde med honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk förde kungen dit.
41 Men då kom alla Israels män till kungen och sade till honom: ”Varför fick våra bröder, Juda män, stjäla dig och föra kungen och hans familj över Jordan tillsammans med Davids män?” 42 Alla Juda män svarade Israels män: ”Kungen står oss närmast. Varför blir ni upprörda över det? Har vi levt på kungen eller skaffat oss fördelar genom honom?” 43 (N) Men Israels män svarade Juda män: ”Vi har tio gånger större del i kungen, alltså även i David. Varför har ni föraktat oss? Var det inte vi som först talade om att hämta hem vår kung?” Men Juda män använde ännu hårdare ord än Israels män.
Footnotes
- 19:13 Amasa Betyder ”Herren bär”. Systerson till kung David (17:25), senare mördad (20:8f).
- 19:8 porten Platsen där samhällets beslut fattades och kungen kunde möta folket (1 Kung 22:10).
- 19:24 varken ansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder Uttryck för sorg och fasta (jfr 12:20, Matt 6:17).
- 19:26 min tjänare Dvs Siba (se 16:1).
2 Samuelsboken 19
Svenska Folkbibeln
Joabs strafftal till David
19 Man berättade för Joab: "Se, kungen gråter och sörjer Absalom." 2 Och segern blev den dagen förvandlad till sorg för allt folket, eftersom de på den dagen fick höra hur kungen sörjde för sin sons skull. 3 Folket smög sig den dagen in i staden så som folk gör när de skäms över att de har flytt i en strid. 4 Men kungen hade dolt sitt ansikte och han klagade med hög röst: "Min son Absalom! Absalom, min son, min son!"
5 Då gick Joab in i huset till kungen och sade: "I dag har du fått alla dina tjänare att skämmas, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. 6 Du älskar ju dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig, för i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd. 7 Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, skall inte en enda stanna kvar hos dig över natten, och det skall bli mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu." 8 Då steg kungen upp och satte sig i porten. Och det meddelades till alla trupperna: "Kungen sitter nu i porten." Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.
David återvänder till Jerusalem
9 Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: "Kungen har räddat oss ur våra fienders hand och befriat oss från filisteerna, men nu har han tvingats fly ut ur landet för Absalom. 10 Men Absalom som vi smorde till kung över oss har blivit dödad i striden. Varför säger ni ingenting om att föra kungen tillbaka?"
11 Kung David sände bud till prästerna Sadok och Ebjatar och lät säga: "Säg till de äldste i Juda: Varför skall ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Ty vad hela Israel talar om har kommit till kungens kännedom där han bor. 12 Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Varför skall ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13 Och säg till Amasa: Är du inte mitt kött och blod? Må Gud straffa mig både nu och senare, om du inte för all framtid blir överbefälhavare hos mig i Joabs ställe." 14 På så sätt vände han alla Juda mäns hjärtan som vore de en man, så att de sände detta budskap till kungen: "Vänd tillbaka, du och alla dina tjänare." 15 Så vände kungen tillbaka och kom till Jordan. Då hade Juda män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över Jordan.
Simei benådas
16 Benjaminiten Simei, Gerars son, som var från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David. 17 Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare var med. Dessa skyndade till Jordan före kungen. 18 De gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och för att göra allt efter hans önskemål.
Simei, Gerars son, föll ner inför kungen, när denne skulle fara över Jordan. 19 Han sade till kungen: "Herre, tillräkna mig inte min missgärning och tänk inte på hur illa din tjänare gjorde den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem. Må konungen inte lägga det på hjärtat. 20 För jag, din tjänare, vet att jag har syndat. Därför har jag i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre konungen." 21 Då sade Abisaj, Serujas son: "Borde inte Simei mista livet när han har förbannat Herrens smorde." 22 Men David svarade: "Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner, eftersom ni i dag står mig emot? Skulle väl i dag någon dödas i Israel? Skulle jag inte veta att i dag är det jag som är kung i Israel?" 23 Och kungen sade till Simei: "Du skall inte dö." Kungen gav honom sin ed på detta.
Mefiboset
24 Mefiboset, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Han hade varken ansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder från den dag då kungen drog bort till den dag då han kom välbehållen tillbaka. 25 När han kom från Jerusalem för att möta kungen, sade kungen till honom: "Varför följde du inte med mig, Mefiboset?" 26 Han svarade: "Min herre konung, min tjänare[a] bedrog mig, för din tjänare sade till honom: Låt sadla min åsna. Jag vill sätta mig på den och följa med konungen. Din tjänare är ju halt. 27 Han förtalade din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är dock som Guds ängel, så gör därför vad som är gott i dina ögon. 28 Ty hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre konungen, ändå lät du din tjänare sitta bland dem som får äta vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför konungen?" 29 Kungen sade till honom: "Varför talar du mer om detta? Jag har sagt att du och Siba skall dela marken." 30 Då sade Mefiboset till kungen: "Han får gärna ta alltsammans, när nu min herre konungen har kommit välbehållen hem."
Barsillaj
31 Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och gick med kungen till Jordan för att ledsaga honom över. 32 Barsillaj var då mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov medan denne var i Mahanajim, för han var en mycket rik man. 33 Kungen sade till Barsillaj: "Du skall följa med mig, så skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem." 34 Men Barsillaj svarade kungen: "Hur många år kan jag väl ha kvar att leva, så att jag skulle följa med konungen upp till Jerusalem? 35 Jag är nu åttio år gammal. Kan jag skilja mellan bra och dåligt? Eller kan din tjänare känna smaken på vad han äter eller dricker? Eller kan jag ännu höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle då din tjänare bli ytterligare en börda för min herre konungen? 36 Din tjänare skall bara gå med konungen över Jordan ett kort stycke. Varför skulle väl konungen ge mig en sådan belöning? 37 Låt din tjänare få vända tillbaka, så att jag får dö i min egen stad, nära min fars och mors grav. Se, här är din tjänare Kimham, låt honom få följa med min herre konungen. Gör för honom vad som är gott i dina ögon." 38 Då sade kungen: "Kimham skall följa med mig och jag skall göra för honom vad som är gott i dina ögon. Allt vad du begär av mig skall jag göra för dig." 39 Och hela hären gick över Jordan, och sedan kungen hade gått över, kysste han Barsillaj och välsignade honom. Sedan vände Barsillaj tillbaka hem igen.
Grälet om kungen
40 Kungen drog nu till Gilgal och Kimham följde med honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk förde kungen dit. 41 Men då kom alla Israels män till kungen och sade till honom: "Varför har våra bröder, Juda män, fått stjäla dig och föra konungen och hans familj över Jordan tillsammans med Davids män?" 42 Alla Juda män svarade Israels män: "Kungen står oss närmast. Varför blir ni upprörda över det? Har vi levt på kungen eller skaffat oss fördelar genom honom?" 43 Men Israels män svarade Juda män: "Vi har tio gånger större del i kungen, alltså även i David. Varför har ni då föraktat oss? Var det inte vi som först talade om att hämta vår kung tillbaka?" Men Juda män använde ännu hårdare ord än Israels män.
Footnotes
- 2 Samuelsboken 19:26 min tjänare Dvs Siba (16:1).
2 Samuel 19
Palabra de Dios para Todos
Joab reprende a David
19 El pueblo le informó a Joab que el rey lloraba y estaba triste por Absalón. 2 Así que la alegría de la victoria se tornó en tristeza para todo el pueblo. Fue un día muy triste porque el pueblo sabía que el rey estaba muy triste por su hijo. 3 El pueblo entró en silencio a la ciudad, como si hubiera sido derrotado en batalla y hubiera tenido que huir. 4 El rey se había cubierto la cara y lloraba amargamente: «¡Ay, Absalón, hijo mío! ¡Absalón, hijo mío, hijo mío!»
5 Joab fue al palacio del rey y le dijo:
—¡Su Majestad está humillando a sus oficiales! Ellos le salvaron la vida hoy y también salvaron la vida de sus hijos, hijas, esposas y concubinas. 6 Su Majestad ama a los que lo odian y odia a los que lo aman. Hoy ha puesto en claro que no le importan sus oficiales y sus soldados. ¡Se ve que estaría usted feliz y contento si Absalón viviera y nos hubiera matado a todos hoy! 7 Vaya ahora y anime a sus oficiales. Si no lo hace ahora mismo, juro por el SEÑOR que no tendrá a nadie de su parte para esta misma noche, y eso sería peor que cualquiera de los problemas que ha tenido desde su niñez.
8 Entonces el rey se dirigió a la entrada de la ciudad[a] a retomar el mando. Al correr la noticia de que el rey estaba en la entrada de Mahanaim, las tropas se presentaron ante él.
David vuelve a Jerusalén
Todos los israelitas que estaban de parte de Absalón habían huido. 9 Las diferentes tribus discutían y decían: «El rey David nos salvó de los filisteos y de nuestros enemigos, pero huyó de Absalón. 10 Por eso elegimos a Absalón como rey, pero ahora que Absalón ha muerto en batalla, debemos pedirle al rey David que vuelva».
11 El rey David envió a los sacerdotes Sadoc y Abiatar con el siguiente mensaje: «Hablen con los líderes de Judá y díganles: “¿Por qué son ustedes la última tribu en aceptar que yo, el rey David, vuelva a mi palacio? Todos los israelitas me están pidiendo que vuelva al palacio. 12 Ustedes son mis hermanos, mi familia. Entonces ¿por qué han de ser los últimos en aceptar que vuelva?” 13 También dígale a Amasá: “Tú eres parte de mi familia. Que Dios me castigue si no te nombro capitán del ejército en lugar de Joab”».
14 Amasá llegó al corazón de todo el pueblo de Judá, de manera que todos estuvieron de acuerdo como si fueran una misma persona. El pueblo de Judá envió este mensaje al rey: «Vuelve al palacio con tus oficiales». 15 El rey David se dirigió al río Jordán. El pueblo de Judá fue a encontrar al rey en Guilgal para ayudarle a cruzar el río. 16 Simí hijo de Guerá, de la familia de Benjamín, vivía en Bajurín. Simí se apresuró a ir a recibir al rey David junto con el pueblo de Judá. 17 Alrededor de 1000 personas de la tribu de Benjamín fueron con Simí. El siervo de la familia de Saúl, Siba, también fue con sus 15 hijos y 20 siervos. Todos se apresuraron a ir al río Jordán para recibir al rey David. 18 El pueblo cruzó el río Jordán para ayudar a la familia del rey en su regreso a Judá. El pueblo hacía que el rey se sintiera complacido. Mientras el rey cruzaba el río, se le acercó Simí hijo de Guerá. Simí postró su rostro en tierra ante el rey 19 y le dijo:
—Le ruego a Su Majestad que olvide mis malas acciones. No recuerde las cosas malas que hice cuando usted salió de Jerusalén. 20 Su Majestad sabe que he pecado, por eso soy el primero de la familia de José[b] en venir a recibirlo.
21 Pero Abisay hijo de Sarvia dijo:
—Debemos matar a Simí porque maldijo al rey que el SEÑOR eligió.
22 Entonces David les dijo:
—¿Qué voy a hacer con ustedes, hijos de Sarvia? Ahora están contra mí. No se matará a nadie en Israel. Hoy sé que de nuevo soy rey de Israel.
23 Entonces el rey le dijo a Simí:
—No morirás.
El rey le prometió a Simí que él no lo mataría.[c]
24 También Mefiboset, nieto[d] de Saúl, fue a recibir al rey David. Desde que el rey había salido de Jerusalén hasta que regresó en paz, Mefiboset no se había lavado los pies ni cortado el bigote ni cambiado de ropa. 25 Cuando Mefiboset vio al rey en Jerusalén, el rey le dijo:
—Mefiboset, ¿por qué no me acompañaste cuando salí de Jerusalén?
26 Mefiboset contestó:
—Mi siervo me engañó, Su Majestad. Como soy cojo, le dije a mi siervo Siba que me ensillara un asno para ir con el rey, 27 pero me engañó y me maldijo. Pero Su Majestad es como un ángel de Dios y hará lo que le parezca correcto. 28 Su Majestad podía haber matado a toda la familia de mi abuelo,[e] pero no lo hizo. Por el contrario, me sentó a su mesa, y por eso no tengo derecho a quejarme de nada ante el rey.
29 El rey le dijo a Mefiboset:
—No tienes que decir más. Está decidido que tú y Siba dividirán la tierra.
30 Mefiboset le dijo al rey:
—Me conformo con que Su Majestad haya regresado en paz. Deje que Siba se quede con la tierra.
31 Barzilay el galaadita salió de Roguelín para ir al río Jordán con el rey David. Acompañó al rey para dirigirlo al cruzar el río. 32 Barzilay era un hombre viejo de 80 años. Él había alimentado y le había dado otras cosas a David cuando estaba en Majanayin porque era muy rico. 33 David le dijo a Barzilay:
—Acompáñame al río, yo te cuidaré si vienes a vivir conmigo en Jerusalén.
34 Pero Barzilay le dijo al rey:
—¿Sabe Su Majestad cuántos años tengo? ¿Cree que puedo irme con usted a Jerusalén? 35 ¡Tengo 80 años! Estoy viejo, sin sentido común y no le hallo el gusto a la comida ni a la bebida. Estoy muy viejo para ponerme a oír el canto de los hombres y mujeres. ¿Para qué se molesta Su Majestad conmigo? 36 No necesito nada de lo que quiere usted darme. Cruzaré el río Jordán con Su Majestad, 37 pero después déjeme ir a casa para que muera en mi pueblo y me sepulten en la tumba de mis padres. Puede Su Majestad quedarse con mi siervo Quimán. Deje que lo acompañe y haga con él lo que le parezca.
38 El rey contestó:
—Que me acompañe Quimán. Por ti, lo trataré bien, y a ti te daré lo que quieras.
39 El rey se despidió de Barzilay y lo bendijo. Barzilay regresó a su casa, y el rey y todo el pueblo cruzaron el río 40 rumbo a Guilgal, acompañado de Quimán. Todo el pueblo de Judá y la mitad del pueblo de Israel cruzaron el río con David. 41 Los israelitas se acercaron al rey y le dijeron:
—¿Cómo es que nuestros hermanos, el pueblo de Judá, se han adueñado del rey al cruzar el río Jordán con sus soldados?
42 El pueblo de Judá les contestó a los israelitas:
—¿Por qué se enojan por eso? Lo hicimos porque el rey es nuestro pariente cercano. No hemos comido por cuenta del rey ni se nos dio ningún regalo.
43 Los israelitas contestaron:
—Nosotros tenemos herencia en David,[f] así que tenemos más derecho sobre él que ustedes, pero ustedes nos ignoraron. Nosotros fuimos los primeros en querer traer de vuelta al rey.
Las palabras del pueblo de Judá eran más duras que las de los israelitas.
Footnotes
- 19:8 entrada de la ciudad Lugar donde se llevaban a cabo las reuniones públicas.
- 19:20 familia de José Probablemente se refiere a los israelitas que siguieron a Absalón. Con frecuencia, se usa el nombre de Efraín (un hijo de José) para referirse a todas las familias del norte de Israel.
- 19:23 El rey […] no lo mataría David no mató a Simí. Sin embargo, unos años después, Salomón, el hijo de David, mandó matarlo. Ver 1 R 2:44-46.
- 19:24 nieto Textualmente hijo.
- 19:28 de mi abuelo Textualmente de mi papá.
- 19:43 herencia en David Judá y Benjamín eran dos de las tribus que después se convirtieron en el reino de Judá, después de que el reino se dividió. Las otras diez tribus estaban en el reino de Israel.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
© 2005, 2015 Bible League International