2 Moseboken 32
Svenska Folkbibeln 2015
Guldkalven
32 (A) När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ”Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”[a] 2 Då sade Aron till dem: ”Ta guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem till mig.”
3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4 (B) Han tog emot guldet och formade det med en mejsel[b] och gjorde av det en gjuten[c] kalv[d]. Och de sade: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför den och utropade: ”I morgon är det en Herrens högtid.” 6 (C) Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket satte sig för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.[e]
7 (D) Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9 Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”
11 (E) Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 (F) Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 (G) Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”
14 (H) Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15 (I) Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. 16 (J) Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.
17 Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: ”Det hörs krigsrop i lägret.” 18 Men han svarade:
”Det är inte ljudet av segerrop,
och inte ljudet av nederlag.
Ljudet av sång är vad jag hör.”
19 (K) När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede. Han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. 20 (L) Och han tog kalven som de hade gjort, brände den i eld, krossade den till stoft, strödde det i vattnet och lät Israels barn dricka[f] det. 21 Och Mose sade till Aron: ”Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?” 22 Aron svarade: ”Var inte vred, herre! Du vet själv att folket är ont. 23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. 24 Då sade jag till dem: Den som har guld ska ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.”
25 Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. 26 Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som tillhör Herren ska komma hit till mig!” Då samlades alla leviterna kring honom, 27 (M) och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Alla ska spänna på sig svärdet och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.” 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 29 Och Mose sade: ”Invig er i dag[g] till Herrens tjänst, eftersom ni har stått emot era egna söner och bröder. Så ska han i dag ge er sin välsignelse.”
30 Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 (N) Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”
33 (O) Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd.”
35 Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Footnotes
- 32:1 Citeras av Stefanus i Apg 7:40.
- 32:4 formade det med en mejsel Annan översättning: ”knöt in det i en säck”.
- 32:4 gjuten Troligen guldplätering över trästomme eftersom guldkalven senare brändes (vers 20).
- 32:4 kalv En ungtjur, symbol för styrka och virilitet, som dyrkades i Egypten. Se även 2 Kung 12:28f.
- 32:6 Citeras av Paulus i 1 Kor 10:7.
- 32:20 brände … krossade … strödde … drick aEn total utplåning av guldkalven. Ett liknande sätt att totalt förinta en gudabild beskrivs i en ugaritisk text.
- 32:29 Invig er i dag Andra handskrifter: ”Ni har i dag invigt er”. Se 5 Mos 33:9.
2 Mosebok 32
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Guldkalven
32 När Mose dröjde med att komma tillbaka från berget gick folket till Aron och sa till honom: Gör en gud åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss hit från Egypten har ju försvunnit. Det måste ha hänt honom något.
2-3 Ge mig era örhängen av guld, svarade Aron.Alla gjorde som Aron hade sagt. Män och kvinnor, pojkar och flickor, gav sina örhängen till
4 Aron, som smälte ner guldet och formade det till en avgud i form av en kalv. Se där, Israel, ropade folket. Detta är din Gud som förde dig ut ur Egypten!
5 När Aron såg vilken glädje det blev bland folket, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: I morgon ska vi ha en stor fest för Herren!
6 Nästa morgon steg de upp mycket tidigt och började offra brännoffer och tackoffer till guldkalven. Därefter ställde de till med en riktig fest och åt och drack, dansade och sjöng.
7 Då sa Herren till Mose: Skynda dig ner, för folket som du fört ut ur Egypten håller alldeles på att fördärva sig i sin orenhet
8 och har redan övergett de lagar som jag föreskrev. De har gjutit en kalv av guld, som de tillber och offrar till. 'Detta är din Gud, Israel, som förde dig ut ur Egypten
9 Herren sa vidare: Jag ser vilket motspänstigt folk detta är.
10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig, Mose, vill jag göra till ett stort folk i stället för dem.
11 Men Mose bad Herren att inte handla på det sättet. Herre, bad han, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och sådana väldiga under?
12 Vill du att egyptierna ska säga: 'Gud lurade dem ut till bergen, för att han skulle få döda dem och utrota dem från jorden'? Spar din vrede. Glöm bort dessa hemska planer mot ditt folk!
13 Kom ihåg ditt löfte till dina tjänare Abraham, Isak och Jakob. Du svor ju vid dig själv och sa: 'Jag ska göra era ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dem detta land som jag lovat er, och de ska bo i det för alltid.'
14 Då ångrade Herren sig och skonade dem.
15-16 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer. Budorden var inskrivna av Gud själv på båda sidor av tavlorna.
17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: Det låter precis som om de håller på att förbereda sig för krig!
18 Men Mose svarade honom: Nej, det är varken seger- eller sorgerop utan sång.
19 När de kom närmare lägret såg Mose kalven och hur man dansade omkring den, och i sin vrede kastade han tavlorna på marken, så att de gick sönder.
20 Han tog kalven och smälte ner den i elden, och när guldet hade kallnat, krossade han det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.
21 Sedan vände han sig till Aron och frågade: Vad har folket gjort med dig eftersom du har fört dem in i en så fruktansvärd synd?
22 Lugna dig lite, svarade Aron. Du vet ju själv hur ogudaktiga de här människorna är.
23 De sa till mig: 'Gör en gud åt oss, som kan leda oss, för det måste ha hänt något med Mose.'
24 Då sa jag till dem: 'Ge mig era örhängen!' Jag fick dem, kastade dem i elden, och plötsligt fanns kalven där bara!
25 När Mose såg den lösaktighet Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender,
26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: Alla som vill stå på Herrens sida kommer hit och ställer sig bredvid mig. Då kom alla leviterna över till honom.
27 Han sa till dem: Så här säger Herren, Israels Gud: 'Ta era svärd och gå nu genom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.'
28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring tre tusen personer.
29 Sedan sa Mose till leviterna: I dag har ni invigt er till tjänst åt Herren. Ni lydde honom, även när det betydde att ni måste döda era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.
Mose ber för folket
30 Dagen därpå sa Mose till folket: Ni har begått en mycket stor synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Det kan ju tänkas att han vill förlåta er.
31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: Folket har begått en stor synd och har gjort sig en gud av guld.
32 Förlåt dem Gud! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken du skriver i.
33 Och Herren svarade Mose: Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur boken.
34 Men gå nu och led folket till den plats som jag har sagt, och jag försäkrar dig att min ängel ska gå framför er. Men när jag besöker mitt folk ska jag straffa dem för deras synd.
35 Och Herren straffade folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.
2 Moseboken 32
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Brott mot lagen
(32:1—34:35)
Guldkalven
(5 Mos 9:7-21; 9:25-29)
32 När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar[a] åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”
2 ”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. 3 Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, 4 som tog det och formade det till en gjuten kalv[b]. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!”
5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för Herren!”
6 Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig[c].
7 Då talade Herren till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. 8 De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ”
9 Herren fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. 10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.”
11 Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? 12 Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! 13 Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” 14 Då ångrade Herren sig och skonade dem.
15 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. 16 Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.
17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” 18 Mose svarade honom:
”Nej, det är varken segerrop
eller de besegrades klagorop som hörs,
det är sång jag hör.”
19 När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. 20 Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.
21 Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig[d], eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?”
22 ”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. 23 De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ 24 Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.”
25 När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, 26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på Herrens sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom.
27 Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer.
29 Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt Herren. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.”
Mose ber för folket
30 Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.”
31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. 32 Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken[e] du skriver i.”
33 Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. 34 Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.”
35 Herren straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.
Footnotes
- 32:1 1 Kung 12:28 och Neh 9:18. Eller: Gör en gud.
- 32:4 Dyrkan av tjurkalvar var vanlig i hela Mellanöstern. Innebörden av det hebreiska ordet formade är här osäker.
- 32:6 Antagligen olika fruktbarhetsriter med sexuella inslag.
- 32:21 Eller: Vad har folket gjort dig för ont…
- 32:32 Tycks syfta på Guds register över de rättfärdiga som han skulle låta leva. Se ex. Ps 51:3 och Upp 3:5.
Exodus 32
New English Translation
The Sin of the Golden Calf
32 [a] When the people saw that Moses delayed[b] in coming down[c] from the mountain, they[d] gathered around Aaron and said to him, “Get up,[e] make us gods[f] that will go before us. As for this fellow Moses,[g] the man who brought us up from the land of Egypt, we do not know what[h] has become of him!”
2 So Aaron said to them, “Break off the gold earrings that are on the ears of your wives, your sons, and your daughters, and bring them to me.”[i] 3 So all[j] the people broke off the gold earrings that were on their ears and brought them to Aaron. 4 He accepted the gold[k] from them,[l] fashioned[m] it with an engraving tool, and made a molten calf.[n] Then they said, “These are your gods,[o] O Israel, who brought you up out of Egypt.”
5 When[p] Aaron saw this,[q] he built an altar before it,[r] and Aaron made a proclamation[s] and said, “Tomorrow will be a feast[t] to the Lord.” 6 So they got up early on the next day and offered up burnt offerings and brought peace offerings, and the people sat down to eat and drink,[u] and they rose up to play.[v]
7 The Lord spoke to Moses, “Go quickly, descend,[w] because your[x] people, whom you brought up from the land of Egypt, have acted corruptly. 8 They have quickly turned aside[y] from the way that I commanded them—they have made for themselves a molten calf and have bowed down to it and sacrificed to it and said, ‘These are your gods, O Israel, which brought you up from the land of Egypt.’”
9 Then the Lord said to Moses, “I have seen this people.[z] Look[aa] what a stiff-necked people they are![ab] 10 So now, leave me alone[ac] so that my anger can burn against them and I can destroy them, and I will make from you a great nation.”
11 But Moses sought the favor[ad] of the Lord his God and said, “O Lord, why does your anger burn against your people, whom you have brought out from the land of Egypt with great power and with a mighty hand? 12 Why[ae] should the Egyptians say,[af] ‘For evil[ag] he led them out to kill them in the mountains and to destroy[ah] them from the face of the earth’? Turn from your burning anger, and relent[ai] of this evil against your people. 13 Remember Abraham, Isaac, and Israel your servants, to whom you swore by yourself and told them, ‘I will multiply your descendants[aj] like the stars of heaven, and all this land that I have spoken about[ak] I will give to your descendants,[al] and they will inherit it forever.’” 14 Then the Lord relented over the evil that he had said he would do to his people.
15 Moses turned and went down from the mountain with[am] the two tablets of the testimony in his hands. The tablets were written on both sides—they were written on the front and on the back. 16 Now the tablets were the work of God, and the writing was the writing of God, engraved on the tablets. 17 When Joshua heard the noise of the people as they shouted,[an] he said to Moses, “It is the sound of war in the camp!” 18 Moses[ao] said, “It is not the sound of those who shout for victory,[ap] nor is it the sound of those who cry because they are overcome,[aq] but the sound of singing[ar] I hear.”[as]
19 When he approached the camp and saw the calf and the dancing, Moses became extremely angry.[at] He threw the tablets from his hands and broke them to pieces at the bottom of the mountain.[au] 20 He took the calf they had made and burned it in the fire, ground it[av] to powder, poured it out on the water, and made the Israelites drink it.[aw]
21 Moses said to Aaron, “What did this people do to you, that you have brought on them so great a sin?” 22 Aaron said, “Do not let your anger burn hot, my lord;[ax] you know these people, that they tend to evil.[ay] 23 They said to me, ‘Make us gods that will go before us, for as for this fellow Moses, the man who brought us up out of the land of Egypt, we do not know what has happened to him.’ 24 So I said to them, ‘Whoever has gold, break it off.’ So they gave it[az] to me, and I threw it into the fire, and this calf came out.”[ba]
25 Moses saw that the people were running wild,[bb] for Aaron had let them get completely out of control, causing derision from their enemies.[bc] 26 So Moses stood at the entrance of the camp and said, “Whoever is for the Lord, come[bd] to me.”[be] All the Levites gathered around him, 27 and he said to them, “This is what the Lord, the God of Israel, has said ‘Each man fasten[bf] his sword on his side, and go back and forth[bg] from entrance to entrance throughout the camp, and each one kill his brother, his friend, and his neighbor.’”[bh]
28 The Levites did what Moses ordered,[bi] and that day about 3,000 men of the people died.[bj] 29 Moses said, “You have been consecrated[bk] today for the Lord, for each of you was against his son or against his brother, so he has given a blessing to you today.”[bl]
30 The next day Moses said to the people,[bm] “You have committed a very serious sin,[bn] but now I will go up to the Lord—perhaps I can make atonement[bo] on behalf of your sin.”
31 So Moses returned to the Lord and said, “Alas, this people has committed a very serious sin,[bp] and they have made for themselves gods of gold. 32 But now, if you will forgive their sin…,[bq] but if not, wipe me out[br] from your book that you have written.”[bs] 33 The Lord said to Moses, “Whoever has sinned against me—that person I will wipe out of my book. 34 So now go, lead the people to the place I have spoken to you about. See,[bt] my angel will go before you. But on the day that I punish, I will indeed punish them for their sin.”[bu]
35 And the Lord sent a plague on the people because they had made the calf[bv]—the one Aaron made.[bw]
Footnotes
- Exodus 32:1 sn This narrative is an unhappy interlude in the flow of the argument of the book. After the giving of the Law and the instructions for the tabernacle, the people get into idolatry. So this section tells what the people were doing when Moses was on the mountain. Here is an instant violation of the covenant that they had just agreed to uphold. But through it all Moses shines as the great intercessor for the people. So the subject matter is the sin of idolatry, its effects and its remedy. Because of the similarities to Jeroboam’s setting up the calves in Dan and Bethel, modern critics have often said this passage was written at that time. U. Cassuto shows how the language of this chapter would not fit an Iron Age setting in Dan. Rather, he argues, this story was well enough known for Jeroboam to imitate the practice (Exodus, 407-10). This chapter can be divided into four parts for an easier exposition: idolatry (32:1-6), intercession (32:7-14), judgment (32:15-29), intercession again (32:30-33:6). Of course, these sections are far more complex than this, but this gives an overview. Four summary statements for expository points might be: I. Impatience often leads to foolish violations of the faith, II. Violations of the covenant require intercession to escape condemnation, III. Those spared of divine wrath must purge evil from their midst, and IV. Those who purge evil from their midst will find reinstatement through intercession. Several important studies are available for this. See, among others, D. R. Davis, “Rebellion, Presence, and Covenant: A Study in Exodus 32-34, ” WTJ 44 (1982): 71-87; M. Greenberg, “Moses’ Intercessory Prayer,” Ecumenical Institute for Advanced Theological Studies (1978): 21-35; R. A. Hamer, “The New Covenant of Moses,” Judaism 27 (1978): 345-50; R. L. Honeycutt, Jr., “Aaron, the Priesthood, and the Golden Calf,” RevExp 74 (1977): 523-35; J. N. Oswalt, “The Golden Calves and the Egyptian Concept of Deity,” EvQ 45 (1973): 13-20.
- Exodus 32:1 tn The meaning of this verb is properly “caused shame,” meaning cause disappointment because he was not coming back (see also Judg 5:28 for the delay of Sisera’s chariots [S. R. Driver, Exodus, 349]).
- Exodus 32:1 tn The infinitive construct with the preposition ל (lamed) is used here epexegetically, explaining the delay of Moses.
- Exodus 32:1 tn Heb “the people.”
- Exodus 32:1 tn The imperative means “arise.” It could be serving here as an interjection, getting Aaron’s attention. But it might also have the force of prompting him to get busy.
- Exodus 32:1 tn The plural translation is required here (although the form itself could be singular in meaning) because the verb that follows in the relative clause is a plural verb.
- Exodus 32:1 tn The text has “this Moses.” But this instance may find the demonstrative used in an earlier deictic sense, especially since there is no article with it.
- Exodus 32:1 tn The interrogative is used in an indirect question (see GKC 443-44 §137.c).
- Exodus 32:2 sn B. Jacob (Exodus, 937-38) argues that Aaron simply did not have the resolution that Moses did, and wanting to keep peace he gave in to the crowd. He also tries to explain that Aaron was wanting to show their folly through the deed. U. Cassuto also says that Aaron’s request for the gold was a form of procrastination, but that the people quickly did it and so he had no alternative but to go through with it (Exodus, 412). These may be right, since Aaron fully understood what was wrong with this, and what the program was all about. The text gives no strong indication to support these ideas, but there are enough hints from the way Aaron does things to warrant such a conclusion.
- Exodus 32:3 tn This “all” is a natural hyperbole in the narrative, for it means the large majority of the people.
- Exodus 32:4 tn Here “the gold” has been supplied.
- Exodus 32:4 tn Heb “from their hand.”
- Exodus 32:4 tn The verb looks similar to יָצַר (yatsar), “to form, fashion” by a plan or a design. That is the verb used in Gen 2:7 for Yahweh God forming the man from the dust of the ground. If it is here, it is the reverse, a human—the dust of the ground—trying to form a god or gods. The active participle of this verb in Hebrew is “the potter.” A related noun is the word יֵצֶּר (yetser), “evil inclination,” the wicked designs or intent of the human heart (Gen 6:5). But see the discussion by B. S. Childs (Exodus [OTL], 555-56) on a different reading, one that links the root to a hollow verb meaning “to cast out of metal” (as in 1 Kgs 7:15).
- Exodus 32:4 sn The word means a “young bull” and need not be translated as “calf” (although “calf” has become the traditional rendering in English). The word could describe an animal three years old. Aaron probably made an inner structure of wood and then, after melting down the gold, plated it. The verb “molten” does not need to imply that the image was solid gold; the word is used in Isa 30:22 for gold plating. So it was a young bull calf that was overlaid with gold, and the gold was fashioned with the stylus.
- Exodus 32:4 tn The word could be singular here and earlier; here it would then be “this is your god, O Israel.” However, the use of “these” indicates more than one god was meant by the image. But their statement and their statue, although they do not use the holy name, violate the first two commandments.
- Exodus 32:5 tn The preterite with the vav (ו) consecutive is subordinated as a temporal clause to the next preterite.
- Exodus 32:5 tn The word “this” has been supplied.
- Exodus 32:5 tn “Before it” means before the deity in the form of the calf. Aaron tried to redirect their worship to Yahweh, but the people had already broken down the barrier and were beyond control (U. Cassuto, Exodus, 413).
- Exodus 32:5 tn Heb “called.”
- Exodus 32:5 sn The word is חַג (khag), the pilgrim’s festival. This was the word used by Moses for their pilgrimage into the wilderness. Aaron seems here to be trying to do what Moses had intended they do, make a feast to Yahweh at Sinai, but his efforts will not compete with the idol. As B. Jacob says, Aaron saw all this happening and tried to rescue the true belief (Exodus, 941).
- Exodus 32:6 tn The second infinitive is an infinitive absolute. The first is an infinitive construct with the preposition ל (lamed), expressing the purpose of their sitting down. The infinitive absolute that follows cannot take the preposition, but with the conjunction follows the force of the form before it (see GKC 340 §113.e).
- Exodus 32:6 tn The form is לְצַחֵק (letsakheq), a Piel infinitive construct, giving the purpose of their rising up after the festal meal. On the surface it would seem that with the festival there would be singing and dancing, so that the people were celebrating even though they did not know the reason. W. C. Kaiser says the word means “drunken immoral orgies and sexual play” (“Exodus,” EBC 2:478). That is quite an assumption for this word, but is reflected in some recent English versions (e.g., NCV “got up and sinned sexually”; TEV “an orgy of drinking and sex”). The word means “to play, trifle.” It can have other meanings, depending on its contexts. It is used of Lot when he warned his sons-in-law and appeared as one who “mocked” them; it is also used of Ishmael “playing” with Isaac, which Paul interprets as mocking; it is used of Isaac “playing” with his wife in a manner that revealed to Abimelech that they were not brother and sister, and it is used by Potiphar’s wife to say that her husband brought this slave Joseph in to “mock” them. The most that can be gathered from these is that it is playful teasing, serious mocking, or playful caresses. It might fit with wild orgies, but there is no indication of that in this passage, and the word does not mean it. The fact that they were festive and playing before an idol was sufficient.
- Exodus 32:7 tn The two imperatives could also express one idea: “get down there.” In other words, “Make haste to get down.”
- Exodus 32:7 sn By giving the people to Moses in this way, God is saying that they have no longer any right to claim him as their God, since they have shared his honor with another. This is God’s talionic response to their “These are your gods who brought you up.” The use of these pronoun changes also would form an appeal to Moses to respond, since Moses knew that God had brought them up from Egypt.
- Exodus 32:8 tn The verb is a perfect tense, reflecting the present perfect nuance: “they have turned aside” and are still disobedient. But the verb is modified with the adverb “quickly” (actually a Piel infinitive absolute). It has been only a matter of weeks since they heard the voice of God prohibiting this.
- Exodus 32:9 sn This is a bold anthropomorphism; it is as if God has now had a chance to get to know these people and has discovered how rebellious they are. The point of the figure is that there has been discernible evidence of their nature.
- Exodus 32:9 tn Heb “and behold” or “and look.” The expression directs attention in order to persuade the hearer.
- Exodus 32:9 sn B. Jacob says the image is that of the people walking before God, and when he called to them the directions, they would not bend their neck to listen; they were resolute in doing what they intended to do (Exodus, 943). The figure describes them as refusing to submit, but resisting in pride.
- Exodus 32:10 tn The imperative, from the word “to rest” (נוּחַ, nuakh), has the sense of “leave me alone, let me be.” It is a directive for Moses not to intercede for the people. B. S. Childs (Exodus [OTL], 567) reflects the Jewish interpretation that there is a profound paradox in God’s words. He vows the severest punishment but then suddenly conditions it on Moses’ agreement. “Let me alone that I may consume them” is the statement, but the effect is that he has left the door open for intercession. He allows himself to be persuaded—that is what a mediator is for. God could have slammed the door (as when Moses wanted to go into the promised land). Moreover, by alluding to the promise to Abraham God gave Moses the strongest reason to intercede.
- Exodus 32:11 tn S. R. Driver (Exodus, 351) draws on Arabic to show that the meaning of this verb (חָלָה, khalah) was properly “make sweet the face” or “stroke the face”; so here “to entreat, seek to conciliate.” In this prayer, Driver adds, Moses urges four motives for mercy: 1) Israel is Yahweh’s people, 2) Israel’s deliverance has demanded great power, 3) the Egyptians would mock if the people now perished, and 4) the oath God made to the fathers.
- Exodus 32:12 tn The question is rhetorical; it really forms an affirmation that is used here as a reason for the request (see GKC 474 §150.e).
- Exodus 32:12 tn Heb “speak, saying.” This is redundant in English and has been simplified in the translation.
- Exodus 32:12 tn The word “evil” means any kind of life-threatening or fatal calamity. “Evil” is that which hinders life, interrupts life, causes pain to life, or destroys it. The Egyptians would conclude that such a God would have no good intent in taking his people to the desert if now he destroyed them.
- Exodus 32:12 tn The form is a Piel infinitive construct from כָּלָה (kalah, “to complete, finish”) but in this stem, “bring to an end, destroy.” As a purpose infinitive this expresses what the Egyptians would have thought of God’s motive.
- Exodus 32:12 tn The verb “repent, relent” when used of God is certainly an anthropomorphism. It expresses the deep pain that one would have over a situation. Earlier God repented that he had made humans (Gen 6:6). Here Moses is asking God to repent/relent over the judgment he was about to bring, meaning that he should be moved by such compassion that there would be no judgment like that. J. P. Hyatt observes that the Bible uses so many anthropomorphisms because the Israelites conceived of God as a dynamic and living person in a vital relationship with people, responding to their needs and attitudes and actions (Exodus [NCBC], 307). See H. V. D. Parunak, “A Semantic Survey of NHM,” Bib 56 (1975): 512-32.
- Exodus 32:13 tn Heb “your seed.”
- Exodus 32:13 tn “about” has been supplied.
- Exodus 32:13 tn Heb “seed.”
- Exodus 32:15 tn The disjunctive vav (ו) serves here as a circumstantial clause indicator.
- Exodus 32:17 sn See F. C. Fensham, “New Light from Ugaritica V on Ex, 32:17 (brʿh),” JNSL 2 (1972): 86-7.
- Exodus 32:18 tn Heb “he”; the referent (Moses) has been specified in the translation for clarity.
- Exodus 32:18 tn Heb “the sound of the answering of might,” meaning it is not the sound of shouting in victory (U. Cassuto, Exodus, 418).
- Exodus 32:18 tn Heb “the sound of the answering of weakness,” meaning the cry of the defeated (U. Cassuto, Exodus, 415).
- Exodus 32:18 tn Heb “answering in song” (a play on the twofold meaning of the word).
- Exodus 32:18 sn See A. Newman, “Compositional Analysis and Functional Ambiguity Equivalence: Translating Exodus 32, 17-18, ” Babel 21 (1975): 29-35.
- Exodus 32:19 tn Heb “and the anger of Moses burned hot.”
- Exodus 32:19 sn See N. M. Waldham, “The Breaking of the Tablets,” Judaism 27 (1978): 442-47.
- Exodus 32:20 tn Here “it” has been supplied.
- Exodus 32:20 tn Here “it” has been supplied.sn Pouring the ashes into the water running from the mountain in the brook (Deut 9:21) and making them drink it was a type of the bitter water test that tested the wife suspected of unfaithfulness. Here the reaction of the people who drank would indicate guilt or not (U. Cassuto, Exodus, 419).
- Exodus 32:22 sn “My lord” refers to Moses.
- Exodus 32:22 tn Heb “that on evil it is.”
- Exodus 32:24 tn Here “it” has been supplied.
- Exodus 32:24 sn Aaron first tried to blame the people, and then he tried to make it sound like a miracle—was it to sound like one of the plagues where out of the furnace came life? This text does not mention it, but Deut 9:20 tells how angry God was with Aaron. Only intercession saved his life.
- Exodus 32:25 tn The word is difficult to interpret. There does not seem to be enough evidence to justify the KJV’s translation “naked.” It appears to mean something like “let loose” or “lack restraint” (Prov 29:18). The idea seems to be that the people had broken loose, were undisciplined, and were completely given over to their desires.
- Exodus 32:25 tn The last two words of the verse read literally “for a whispering among those who rose up against them.” The foes would have mocked and derided them when they heard that they had abandoned the God who had led them out of Egypt (S. R. Driver, Exodus, 354).
- Exodus 32:26 tn “come” is not in the text, but has been supplied.
- Exodus 32:26 tn S. R. Driver suggests that the command was tersely put: “Who is for Yahweh? To me!” (Exodus, 354).
- Exodus 32:27 tn Heb “put.”
- Exodus 32:27 tn The two imperatives form a verbal hendiadys: “pass over and return,” meaning, “go back and forth” throughout the camp.
- Exodus 32:27 tn The phrases have “and kill a man his brother, and a man his companion, and a man his neighbor.” The instructions were probably intended to mean that they should kill leaders they knew to be guilty because they had been seen or because they failed the water test—whoever they were.
- Exodus 32:28 tn Heb “did according to the word of Moses.”
- Exodus 32:28 tn Heb “fell.”
- Exodus 32:29 tn Heb “Your hand was filled.” The phrase “fill your hands” is a familiar expression having to do with commissioning and devotion to a task that is earlier used in 28:41; 29:9, 29, 33, 35. This has usually been explained as a Qal imperative. S. R. Driver explains it “Fill your hand today,” meaning, take a sacrifice to God and be installed in the priesthood (Exodus, 355). But it probably is a Piel perfect, meaning “they have filled your hands today,” or, “your hand was filled today.” This was an expression meant to say that they had been faithful to God even though it turned them against family and friends—but God would give them a blessing.
- Exodus 32:29 tn The text simply has “and to give on you today a blessing.” Gesenius notes that the infinitive construct seems to be attached with a vav (ו; like the infinitive absolute) as the continuation of a previous finite verb. He reads the verb “fill” as an imperative: “fill your hand today…and that to bring a blessing on you, i.e., that you may be blessed” (see GKC 351 §114.p). If the preceding verb is taken as perfect tense, however, then this would also be perfect—“he has blessed you today.”
- Exodus 32:30 tn Heb “and it was on the morrow and Moses said to the people.”
- Exodus 32:30 tn The text uses a cognate accusative: “you have sinned a great sin.”
- Exodus 32:30 tn The form אֲכַפְּרָה (ʾakhapperah) is a Piel cohortative, expressing intention, though context suggests only a possibility of success.
- Exodus 32:31 tn As before, the cognate accusative is used; it would literally be “this people has sinned a great sin.”
- Exodus 32:32 tn The apodosis is not expressed; it would be understood as “good.” It is not stated because of the intensity of the expression (the figure is aposiopesis, a sudden silence). It is also possible to take this first clause as a desire and not a conditional clause, rendering it “Oh that you would forgive!”
- Exodus 32:32 tn The word “wipe” is a figure of speech indicating “remove me” (meaning he wants to die). The translation “blot” is traditional, but not very satisfactory, since it does not convey complete removal.
- Exodus 32:32 sn The book that is referred to here should not be interpreted as the NT “book of life” which is portrayed (figuratively) as a register of all the names of the saints who are redeemed and will inherit eternal life. Here it refers to the names of those who are living and serving in this life, whose names, it was imagined, were on the roster in the heavenly courts as belonging to the chosen. Moses would rather die than live if these people are not forgiven (S. R. Driver, Exodus, 356).
- Exodus 32:34 tn Heb “behold, look.” Moses should take this fact into consideration.
- Exodus 32:34 sn The Law said that God would not clear the guilty. But here the punishment is postponed to some future date when he would revisit this matter. Others have taken the line to mean that whenever a reckoning was considered necessary, then this sin would be included (see B. Jacob, Exodus, 957). The repetition of the verb traditionally rendered “visit” in both clauses puts emphasis on the certainty—so “indeed.”
- Exodus 32:35 tn The verse is difficult because of the double reference to the making of the calf. The NJPS’s translation tries to reconcile the two by reading “for what they did with the calf that Aaron had made.” B. S. Childs (Exodus [OTL], 557) explains in some detail why this is not a good translation based on syntactical grounds; he opts for the conclusion that the last three words are a clumsy secondary addition. It seems preferable to take the view that both are true, Aaron is singled out for his obvious lead in the sin, but the people sinned by instigating the whole thing.
- Exodus 32:35 sn Most commentators have difficulty with this verse. W. C. Kaiser says the strict chronology is not always kept, and so the plague here may very well refer to the killing of the three thousand (“Exodus,” EBC 2:481).
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
NET Bible® copyright ©1996-2017 by Biblical Studies Press, L.L.C. http://netbible.com All rights reserved.