Josefs bröder i Egypten

42 (A) När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten, sade han till sina söner: ”Varför står ni bara och ser på varann?” Och han fortsatte: ”Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp säd åt oss, så att vi överlever och inte dör.” Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten.

Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin med de andra bröderna, för han var rädd att det skulle hända honom någon olycka. Så var också Israels söner bland dem som kom för att köpa säd, eftersom det rådde svält i Kanaans land.

(B) Josef var nu den som hade makten i landet, och det var han som sålde säd till allt folket. Då kom Josefs bröder dit och bugade sig för honom med ansiktena mot jorden. När Josef såg sina bröder kände han igen dem. Men han låtsades att han var en främling för dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: ”Var kommer ni ifrån?” De svarade: ”Från Kanaans land för att köpa säd.” Trots att Josef kände igen sina bröder kände de inte igen honom. (C) Då tänkte Josef på drömmarna som han hade haft om dem. Han sade till dem: ”Ni är spejare[a]. Ni har kommit för att se var landet saknar skydd.” 10 De svarade honom: ”Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. 11 Vi är alla söner till en och samme man. Vi är hederliga män, dina tjänare är inga spejare.”

12 Men han sade till dem: ”Jo, ni har kommit för att ta reda på var landet saknar skydd.” 13 (D) De svarade: ”Vi, dina tjänare, är tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Den yngste är hemma hos vår far och en lever inte längre.” 14 Josef sade till dem: ”Det är som jag har sagt er. Ni är spejare. 15 (E) Så här ska jag pröva er: Så sant farao lever, ni slipper inte härifrån om inte er yngste bror kommer hit. 16 En av er måste gå och hämta hit er bror, medan ni andra stannar som fångar. Så kan jag pröva om ni har talat sanning. Annars är ni spejare, så sant farao lever.” 17 Sedan höll han dem i förvar i tre dagar.

18 På tredje dagen sade Josef till dem: ”Om ni vill leva så gör så här, för jag fruktar Gud. 19 Om ni är hederliga män, låt då en av era bröder stanna som fånge i huset där ni satt fängslade. Men ni andra får resa i väg och ta hem säden som ni köpt till hjälp mot svälten hos er. 20 Ta sedan med er yngste bror hit till mig. Om ni talat sanning ska ni slippa dö.” Och de gjorde så.

21 Men de sade till varandra: ”Vi har skuld efter det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommit i denna ångest.” 22 (F) Ruben svarade dem: ”Sade jag inte till er att ni inte skulle synda mot pojken? Men ni lyssnade inte på mig. Därför utkrävs nu hans blod.” 23 Men de visste inte att Josef förstod, för han talade till dem genom tolk. 24 Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät fängsla honom inför deras ögon.

Josefs bröder återvänder till Kanaan

25 Josef befallde att man skulle fylla deras säckar med säd och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och ge dem mat för resan. När man hade gjort så, 26 lastade de säden på sina åsnor och reste därifrån. 27 Men när en av dem öppnade sin säck vid en rastplats för att ge sin åsna foder, fick han se sina pengar ligga överst i säcken. 28 Och han sade till sina bröder: ”Jag har fått tillbaka mina pengar. Titta här! De är i min säck!” Då sjönk deras mod, och darrande av skräck sade de till varandra: ”Vad har Gud gjort mot oss?”

29 När de kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hade hänt dem och sade: 30 ”Mannen som var herre där i landet talade hårt till oss och behandlade oss som om vi var spejare i landet. 31 Men vi sade till honom: Vi är hederliga män, vi är inga spejare. 32 Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En lever inte längre och den yngste är hemma hos vår far i Kanaans land. 33 Men mannen som var herre i landet svarade oss: Så här ska jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig. Ta det ni köpt mot svälten hemma hos er och res i väg. 34 Kom sedan med er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spejare utan hederliga män. Då ska jag ge tillbaka er bror till er och ni ska få röra er fritt i landet.”

35 När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin pengapåse i sin säck. Både de och deras far blev förskräckta när de fick se pengapåsarna 36 Och deras far Jakob sade till dem: ”Ni gör mig barnlös! Josef är borta, Simeon är borta och Benjamin vill ni också ta ifrån mig. Allting är emot mig!” 37 Ruben sade då till sin far: ”Du får döda båda mina söner om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig. Jag ska föra honom tillbaka till dig.” 38 (G) Men han svarade: ”Min son får inte resa dit med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på resan ni tänker göra, skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i dödsriket.”

Footnotes

  1. 42:9 spejare   Resande främlingar betraktades ibland med misstanke (jfr Jos 2:1f).

42 Or Giacobbe, venendo a sapere che vi era del grano in Egitto, disse ai suoi figli: «Perché vi state a guardare l'un l'altro?».

Poi disse: «Ecco, ho sentito dire che vi è del grano in Egitto; andate laggiú a comprare del grano per noi, affinché possiamo vivere e non abbiamo a morire».

Così i dieci fratelli di Giuseppe scesero in Egitto per comprarvi del grano.

Ma Giacobbe non mandò Beniamino, fratello di Giuseppe, con i suoi fratelli, perché diceva: «Che non gli succeda qualche disgrazia».

I figli di Israele giunsero dunque per comprare del grano, in mezzo agli altri arrivati, perché nel paese di Canaan vi era la carestia.

Or Giuseppe era il governatore del paese; era lui che vendeva il grano a tutta la gente del paese; e i fratelli di Giuseppe vennero e si prostrarono davanti a lui con la faccia a terra.

Giuseppe vide i suoi fratelli e li riconobbe, ma si comportò come un forestiero con loro e usò parole dure con loro, e disse loro: «Da dove venite?». Essi risposero: «Dal paese di Canaan per comperare viveri».

Così Giuseppe riconobbe i suoi fratelli, ma essi non riconobbero lui.

Giuseppe allora si ricordò dei sogni che aveva fatto intorno a loro e disse: «Voi siete delle spie! Siete venuti per vedere i punti indifesi del paese!».

10 Essi gli risposero: «No, signor mio; i tuoi servi son venuti a comperare dei viveri.

11 Siamo tutti figli di uno stesso uomo; siamo gente onesta; i tuoi servi non sono delle spie».

12 Ma egli disse loro: No, voi siete venuti per vedere i punti indifesi del paese!».

13 Allora essi dissero: Noi, tuoi servi, siamo dodici fratelli, figli di uno stesso uomo nel paese di Canaan. Ed ecco, il piú giovane è oggi con nostro padre, e uno non è piú».

14 Ma Giuseppe disse loro: «La cosa è come vi ho detto; siete delle spie!

15 Ecco come sarete messi alla prova: Com'è vero che il Faraone vive, non uscirete di qui prima che il vostro fratello piú giovane sia venuto qui.

16 Mandate uno di voi a prendere il vostro fratello; e voi resterete qui in carcere, perché le vostre parole siano messe alla prova, e si veda se c'è del vero in voi; altrimenti com'è vero che il Faraone vive, siete delle spie!».

17 Così li mise assieme in prigione per tre giorni.

18 Il terzo giorno, Giuseppe disse loro: «Fate questo e vivrete; io temo DIO!

19 Se siete gente onesta, uno di voi fratelli resti qui incatenato nella nostra prigione, e voi andate a portare il grano per la vostra famiglia che muore di Fame;

20 Poi conducetemi Il vostro fratello piú giovane; così le vostre parole saranno verificate e voi non morrete». Ed essi fecero così.

21 Allora si dicevano l'un l'altro: Noi siamo veramente colpevoli nei confronti di nostro fratello, perché vedemmo l'angoscia dell'anima sua quando egli ci supplicava, ma non gli demmo ascolto! Ecco perché ci è venuta addosso questa sventura».

22 Ruben rispose loro, dicendo: Non ve lo dicevo io: "Non commettete questo peccato contro il fanciullo!"? Ma non mi deste ascolto. Perciò ecco, ora ci si chiede conto del suo sangue».

23 Essi non sapevano che Giuseppe li capiva, perché fra lui e loro vi era un interprete.

24 Allora egli si allontanò da loro e pianse. Poi ritornò presso di loro e parlò loro; e prese fra loro Simeone e lo fece incatenare sotto i loro occhi.

25 Poi Giuseppe ordinò di riempire di grano i loro sacchi e di rimettere il denaro di ciascuno nel suo sacco, e di dare loro provviste per il viaggio. E così fu fatto.

26 Essi caricarono quindi il loro grano sui loro asini e se ne andarono.

27 Ora, nel luogo dove pernottavano uno di essi aperse il suo sacco per dare del foraggio al suo asino e vide il proprio denaro; ed ecco che stava alla bocca del suo sacco;

28 così disse ai suoi fratelli: «Il mio denaro mi è stato restituito; eccolo qui nel mio sacco». Allora il cuore venne loro meno e, tutti spaventati, dicevano l'un l'altro: «Che è mai questo che DIO ci ha fatto?».

29 Così giunsero da Giacobbe, loro padre nel paese di Canaan e gli raccontarono tutto quanto era loro accaduto, dicendo:

30 «L'uomo, che è il signore del paese, ci ha parlato aspramente e ci ha trattato come spie del paese.

31 E noi abbiamo detto: "Siamo gente onesta; non siamo delle spie;

32 siamo dodici fratelli, figli di nostro padre; uno non è piú, e il piú giovane è oggi con nostro padre nel paese di Canaan".

33 Ma quell'uomo, signore del paese, ci ha detto: "Da questo conoscerò se siete gente onesta: lasciate presso di me uno dei vostri fratelli, prendete dei viveri per la vostra famiglia che muore di fame e andate;

34 Poi portatemi il vostro fratello piú giovane. Così conoscerò che non siete delle spie ma gente onesta; io vi renderò il vostro fratello, e voi potrete commerciare nel paese"».

35 Or come essi vuotavano i loro sacchi, ecco che l'involto del denaro di ciascuno era nel suo sacco; così essi e il loro padre videro gli involti del loro denaro e furono presi da paura.

36 Allora Giacobbe loro padre disse: «Voi mi avete privato dei miei figli! Giuseppe non è piú, Simeone non è piú, e mi volete togliere anche Beniamino! Tutto questo ricade su di me!».

37 Ruben disse a suo padre: «Se non te lo riporto, fa' morire i miei due Figli. Affidalo a me, io te lo ricondurrò».

38 Ma Giacobbe rispose: «Il mio figlio non scenderà con voi, perché il suo fratello è morto e questi solo è rimasto: se gli succedesse qualche disgrazia durante il viaggio fareste scendere nel dolore la mia canizie alla tomba».