² Tar du illa upp om någon vågar tala till dig?
Vem kan hålla tillbaka sina ord?
³ Se, många har du väglett,
    och kraftlösa händer har du stärkt.
⁴ Dina ord har rest upp den som snubblat,
och du har gett kraft åt vacklande knän.
⁵ Men nu gäller det dig, och du blir otålig,
det drabbar dig, och du blir förskräckt.
⁶ Är inte din gudsfruktan din tillförsikt
och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷ Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad,
och var gick de rättsinniga under?
⁸ Jag har sett att de som plöjer fördärv och sår olycka,
de skördar sådant.
⁹ För Guds andedräkt förgås de,
    för hans vredes fnysning försvinner de.
¹⁰ Lejonen ryter och vrålar,
    men de unga lejonens tänder bryts av.
¹¹ Det gamla lejonet förgås i brist på rov
och lejoninnans ungar sprids vida omkring.
¹² Ett ord smög sakta till mig,
    det nådde mitt öra som en viskning,
¹³ när tankarna oroades av nattens syner,
och sömnen föll tung över människorna.
¹⁴ Förskräckelse och bävan kom över mig
och fick alla mina ben att skaka.
¹⁵ En ande strök förbi mitt ansikte,
    håren på min kropp reste sig.
¹⁶ Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet
på gestalten som jag såg.
    Det var tyst, sedan hörde jag en röst:
¹⁷ "Kan en människa stå rättfärdig inför Gud,
kan en människa vara ren inför sin skapare?
¹⁸ Inte ens sina tjänare kan han lita på,
hos sina änglar finner han fel.
¹⁹ Hur mycket mer hos dem som bor i lerhyddor,
dem som har sin grundval i stoftet.
De krossas lättare än mal.
²⁰ När morgon har blivit afton,
    ligger de slagna.
Utan att någon märker det,
    går de under för alltid.
²¹ Deras tältrep rycks upp för dem,
    de dör utan visdom."