「人生在世豈不像服勞役嗎?
他有生之年豈不像個雇工嗎?
他像切望陰涼的奴隸,
又如盼望報酬的雇工。
同樣,我註定要度過虛空的歲月,
熬過悲慘的黑夜。
我躺在床上,想著何時起來。
長夜漫漫,我輾轉難眠,直到拂曉。
我身上佈滿蛆蟲、傷疤,
皮膚破裂,流膿不止。
我的年日飛逝,比梭還快,
轉眼結束,毫無盼望。

「上帝啊,別忘了我的生命不過是一口氣,
我再也看不見幸福。
注視我的眼睛將再也看不見我,
你將尋找我,而我已不復存在。
人死後一去不返,
就像煙消雲散;
10 他永不再返回家園,
故土也不再認識他。

11 「因此我不再緘默不語,
我要吐露胸中的悲愁,
傾訴心裡的苦楚。
12 上帝啊,我豈是大海,豈是海怪,
值得你這樣防範我?
13 我以為床鋪是我的安慰,
臥榻可解除我的哀愁,
14 你卻用噩夢驚我,
用異象嚇我,
15 以致我寧願窒息而死,
也不願這樣活著。
16 我厭惡生命,不想永活。
不要管我,因為我的日子都是虛空。

17 「人算什麼,你竟這樣看重他,
這樣關注他?
18 你天天早上察看他,
時時刻刻考驗他。
19 你的視線何時離開我,
給我嚥口唾沫的時間?
20 鑒察世人的主啊,
我若犯了罪,又於你何妨?
為何把我當成你的箭靶?
難道我成了你的重擔?
21 為何不赦免我的過犯,
饒恕我的罪惡?
我很快將歸於塵土,
你將尋找我,
而我已不復存在。」

Job avslutar sitt svar på Elifas tal

Har inte människan ett slitsamt liv på jorden,
är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
Hon är lik en slav som flämtar efter skugga,
lik en daglönare som väntar på sin lön.
Månader av elände har jag fått till arvedel,
nätter av vedermöda har blivit min lott.
Så snart jag lagt mig frågar jag:
    "När skall jag stiga upp?
När skall natten ta slut?"
    Jag mättas av oro intill morgonen.
Min kropp täcks av förruttnelsens maskar
och med en skorpa som av jord,
    min hud skrumpnar och faller av.

Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole,
de försvinner utan hopp.
Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
att mitt öga inte längre får se det goda.
Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig,
om din blick söker mig finns jag inte längre.
Som ett moln löses upp och är borta,
så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
hans plats vet inte längre av honom.

11 Därför vill jag inte lägga band på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
    jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur,
så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag säger: "Min bädd skall trösta mig,
min viloplats skall lindra mitt bekymmer",
14 då skrämmer du mig med drömmar
och förskräcker mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,
    hellre dö än vara knotor.
16 Jag är led vid detta.
    Jag skall inte leva för evigt,
låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt.

17 Vad är då en människa,
    att du gör så stor sak av henne,
ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,
    prövar henne vart ögonblick?
19 När skall du vända din blick ifrån mig,
ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat,
    vad skadar det dig,
du människornas bevakare?
    Varför har du gjort mig till din måltavla
och låtit mig bli en börda för mig själv?
21 Varför förlåter du inte min överträdelse
och tar bort min missgärning?
    Snart skall jag ligga i stoftet,
du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.

“Do not mortals have hard service(A) on earth?(B)
    Are not their days like those of hired laborers?(C)
Like a slave longing for the evening shadows,(D)
    or a hired laborer waiting to be paid,(E)
so I have been allotted months of futility,
    and nights of misery have been assigned to me.(F)
When I lie down I think, ‘How long before I get up?’(G)
    The night drags on, and I toss and turn until dawn.(H)
My body is clothed with worms(I) and scabs,
    my skin is broken and festering.(J)

“My days are swifter than a weaver’s shuttle,(K)
    and they come to an end without hope.(L)
Remember, O God, that my life is but a breath;(M)
    my eyes will never see happiness again.(N)
The eye that now sees me will see me no longer;
    you will look for me, but I will be no more.(O)
As a cloud vanishes(P) and is gone,
    so one who goes down to the grave(Q) does not return.(R)
10 He will never come to his house again;
    his place(S) will know him no more.(T)

11 “Therefore I will not keep silent;(U)
    I will speak out in the anguish(V) of my spirit,
    I will complain(W) in the bitterness of my soul.(X)
12 Am I the sea,(Y) or the monster of the deep,(Z)
    that you put me under guard?(AA)
13 When I think my bed will comfort me
    and my couch will ease my complaint,(AB)
14 even then you frighten me with dreams
    and terrify(AC) me with visions,(AD)
15 so that I prefer strangling and death,(AE)
    rather than this body of mine.(AF)
16 I despise my life;(AG) I would not live forever.(AH)
    Let me alone;(AI) my days have no meaning.(AJ)

17 “What is mankind that you make so much of them,
    that you give them so much attention,(AK)
18 that you examine them every morning(AL)
    and test them(AM) every moment?(AN)
19 Will you never look away from me,(AO)
    or let me alone even for an instant?(AP)
20 If I have sinned, what have I done to you,(AQ)
    you who see everything we do?
Why have you made me your target?(AR)
    Have I become a burden to you?[a](AS)
21 Why do you not pardon my offenses
    and forgive my sins?(AT)
For I will soon lie down in the dust;(AU)
    you will search for me, but I will be no more.”(AV)

Footnotes

  1. Job 7:20 A few manuscripts of the Masoretic Text, an ancient Hebrew scribal tradition and Septuagint; most manuscripts of the Masoretic Text I have become a burden to myself.

Ciertamente tiempo determinado tiene el hombre sobre la tierra, y sus días son como los días del jornalero.

Como el esclavo anhela la sombra, y como el jornalero espera el reposo de su trabajo,

así poseo yo los meses de vanidad, y las noches de trabajo me dieron por cuenta.

Cuando estoy acostado, digo: ¿Cuándo me levantaré? Y mido la noche, y estoy harto de devaneos hasta el alba.

Mi carne está vestida de gusanos, y de terrones de polvo; mi piel hendida y abominable.

Mis días fueron más ligeros que la lanzadera del tejedor, y fenecieron sin esperanza.

Acuérdate que mi vida es un viento, y que mis ojos no volverán para ver el bien.

Los ojos de los que ahora me ven, no me verán más; tus ojos serán sobre mí, y dejaré de ser.

La nube se acaba, y se va; así el que desciende al Seol, que nunca más subirá;

10 no tornará más a su casa, ni su lugar le conocerá más.

11 Por tanto yo no reprimiré mi boca; hablaré con la angustia de mi espíritu, y me quejaré con la amargura de mi alma.

12 ¿Soy yo un mar, o dragón, que me pongas guarda?

13 Cuando digo: Mi cama me consolará, mi cama atenuará mis quejas;

14 entonces me quebrantarás con sueños, y me turbarás con visiones.

15 Y mi alma tuvo por mejor el ahogamiento, y quiso la muerte más que a mis huesos.

16 Abominé la vida; no quiero vivir para siempre; déjame, pues, que mis días son vanidad.

17 ¿Qué es el hombre, para que lo engrandezcas, y que pongas sobre él tu corazón,

18 y lo visites todas las mañanas, y todos los momentos lo pruebes?

19 ¿Hasta cuándo no me dejarás, ni me soltarás hasta que trague mi saliva?

20 Si he pecado, ¿qué te haré, oh Guarda de los hombres? ¿Por qué me has puesto contrario a ti, y que a mí mismo sea pesado?

21 ¿Y por qué no quitas mi rebelión, y perdonas mi iniquidad? Porque ahora dormiré en el polvo, y si me buscares de mañana, ya no seré hallado.