Add parallel Print Page Options

Resan till Rom

27 När det blev dags för oss[a] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien.

Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det.

Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi.[b] Paulus varnade dem 10 och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” 11 Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. 12 Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst.

Storm utanför Kreta

13 Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.

14 Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön 15 och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.

16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. 17 Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten[c] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.

18 När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. 19 Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. 20 Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.

21 Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. 22 Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. 23 I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar 24 och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ 25 Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. 26 Men vi måste driva iland på en ö.”

Skeppsbrottet

27 När vi den fjortonde stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. 28 De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än fyrtio meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt trettio meter. 29 De blev då rädda för att vi skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de bara på att det skulle bli morgon.

30 Sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. 31 Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Om de inte stannar ombord, kan ni inte räddas.” 32 Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.

33 Strax innan det började ljusna, uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har nu bara väntat och inte rört någon mat på två veckor”, sa han. 34 ”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”

35 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. 36 Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. 37 Det var 276 personer ombord 38 och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.

39 När det ljusnade kände de inte igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. 40 De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. 41 Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast medan aktern började brytas sönder av bränningarna.

42 Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. 44 Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar[d] från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.

Footnotes

  1. 27:1 Lukas, författaren till boken följde med på resan till Rom och skrev därför resten av boken i vi-form.
  2. 27:9 Fastedagen firades i slutet av september eller i början av oktober. Under denna tid på året kunde sjöfarten vara extremt farlig.
  3. 27:17 Sandbankar utanför Libyens kust.
  4. 27:44 Ordagrant: något/någon från skeppet, och kan därmed också tolkas som att en del fick hjälp av någon från skeppet eller dess besättning

Paul Sails for Rome

27 When it was decided that we[a] would sail for Italy, Paul and some other prisoners were handed over to a centurion named Julius, of the Imperial Regiment. After boarding a ship from Adramyttium, which was going to sail for ports along the coast of the province of Asia, we put out to sea. Aristarchus, a Macedonian from Thessalonica, was with us.

The next day, we put in at Sidon, and Julius treated Paul kindly and allowed him to go to his friends to receive their care. From there we put out to sea and sailed on the sheltered side of Cyprus, because the winds were against us. We crossed the open sea along the coast of Cilicia and Pamphylia and landed at Myra in Lycia. There the centurion found an Alexandrian ship sailing for Italy, and he put us on board. We sailed slowly for a number of days and arrived with difficulty off Cnidus. Since the wind did not permit us to go further, we sailed on the sheltered side of Crete, off Salmone. With difficulty we sailed along its coast and came to a place called Fair Havens, near the city of Lasea.

Since so much time had passed and the voyage was now dangerous because the Fast[b] was already over, Paul advised them, 10 “Men, it looks to me as if the voyage is going to end with disaster and great loss, not only of the cargo and the ship but also of our lives.” 11 But the centurion paid more attention to the pilot and the owner of the ship than to what Paul was saying. 12 Since that harbor was unsuitable to winter in, the majority decided to put out to sea from there, hoping somehow to reach Phoenix and winter there. (Phoenix is a harbor on Crete, facing both southwest and northwest.) 13 When a gentle south wind began to blow, they thought they could carry out their plan. They raised the anchor and sailed close to the shore of Crete.

The Storm

14 But before long, a hurricane-like wind, called the “northeaster,” rushed down from the island. 15 Since the ship was caught in it and could not head into the wind, we gave way to it and were driven along. 16 As we sailed on the sheltered side of a small island called Cauda, we were barely able to secure the skiff.[c] 17 After hoisting it on board, the men tied ropes around the ship to reinforce it. Then, fearing that they would run aground on the sandbars of Syrtis, they lowered the sea anchor and in this way were driven along. 18 Because we were tossed around so violently by the storm, the next day they began to throw the cargo overboard. 19 On the third day, they threw the ship’s gear overboard with their own hands. 20 When neither sun nor stars appeared for many days and the violent storm kept pressing down on us, finally all hope that we would be saved was disappearing.

21 After they had gone a long time without food, Paul stood up among them and said, “Men, you should have followed my advice and not set sail from Crete and avoided this damage and loss. 22 But now I urge you to keep up your courage, because there will be no loss of life among you. Only the ship will be lost. 23 In fact, last night an angel of the God to whom I belong and whom I serve stood beside me 24 and said, ‘Do not be afraid, Paul. You must stand before Caesar. And surely God has graciously given you all those who are sailing with you.’ 25 So keep up your courage, men, because I believe God that it will be exactly the way I have been told. 26 However, we must run aground on some island.”

The Shipwreck

27 When the fourteenth night came, while we were being driven back and forth in the Adriatic Sea,[d] about midnight the sailors suspected that they were approaching some land. 28 They took soundings and found it to be one hundred twenty feet deep.[e] After sailing a little farther, they took soundings again and found it was ninety feet deep.[f] 29 Fearing that we would run aground on the rocks, they dropped four anchors from the stern and prayed for daybreak.

30 The sailors tried to escape from the ship and had let down the skiff into the sea, pretending they were going to put out anchors from the bow. 31 Paul said to the centurion and the soldiers, “If these men do not stay in the ship, you cannot be saved.” 32 Then the soldiers cut the ropes holding the skiff and let it fall away.

33 Just before daybreak, Paul urged them all to eat some food. He said, “This is the fourteenth day you have waited in suspense and have gone without food. You have eaten nothing. 34 Therefore I urge you to take some food because this is important for your rescue. In fact, not a hair from any of your heads will be lost.” 35 After he said these things and had taken some bread, he gave thanks to God in front of them all. Then he broke it and began to eat. 36 They were all encouraged and took some food themselves. 37 In all there were 276 of us on the ship. 38 When they had eaten all they wanted, they lightened the ship by throwing the grain overboard into the sea.

39 At daybreak, they did not recognize the land, but they noticed a bay with a beach, where they planned to run the ship aground if they could. 40 They cut off the anchors, leaving them in the sea, and at the same time untied the ropes that held the rudders. Then, after hoisting the foresail to the wind, they headed for the beach. 41 But they struck a sandbar and ran the ship aground. The bow stuck fast and would not move, while the stern began to break up from the pounding of the waves.

42 The soldiers’ plan was to kill the prisoners so that no one would swim away and escape. 43 But the centurion wanted to save Paul and kept them from carrying out their plan. He ordered those who could swim to jump overboard first and make their way to land. 44 The rest were to follow, some on planks, and some on other pieces from the ship. In this way, all of them were brought safely onto land.

Footnotes

  1. Acts 27:1 Luke is included.
  2. Acts 27:9 The Fast refers to the Jewish Day of Atonement (Leviticus 16) in the fall, just before the winter months, when sea travel was treacherous.
  3. Acts 27:16 A small service boat (also mentioned in verses 30 and 32)
  4. Acts 27:27 At that time, the Adriatic Sea included the present-day Adriatic plus a large section of the Mediterranean Sea south of it.
  5. Acts 27:28 Or twenty fathoms (a fathom is about six feet deep)
  6. Acts 27:28 Or fifteen fathoms