Paulus tal till folket

22 ^(A) "Bröder och fäder! Hör vad jag nu har att säga er till mitt försvar." ² När de hörde att han talade till dem på hebreiska blev det ännu tystare. Och han fortsatte: ^3 (B) "Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. ⁴ Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁵ Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna^[a] i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.

^6 (C) Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. ⁷ Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? ⁸ Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. ⁹ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten^[b] som talade till mig. ¹⁰ Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra.

¹¹ Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus. ^12 (D) En viss Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, ¹³ kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.^[c]

^14 (E) Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. ¹⁵ Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. ^16 (F) Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.

^17 (G) När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning. ¹⁸ Jag såg honom, och han sade till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. ¹⁹ Jag sade: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. ^20 (H) Och när ditt vittne^[d] Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. ^21 (I) Då sade han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna."

Paulus hos befälhavaren

^22 (J) Så långt hade de lyssnat på honom, men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!" ²³ De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.

²⁴ Befälhavaren beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp^[e], så att man fick veta varför de skrek så mot honom. ^25 (K) När de hade sträckt ut honom för piskan^[f], sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare^[g] som inte ens är dömd för något?"

²⁶ Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!" ²⁷ Då gick befälhavaren dit och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." ²⁸ Befälhavaren sade: "Jag fick betala^[h] en stor summa pengar för det medborgarskapet." Paulus svarade: "Men jag är född med det^[i]." ²⁹ De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor.

³⁰ Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.