Jona flyr från Herrens kallelse

1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: ² ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” ³ Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från Herren.^[a]

⁴ Herren sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. ⁵ Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord.

Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. ⁶ Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”

⁷ Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. ⁸ Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” ⁹ Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud, som har gjort hav och land.” ¹⁰ Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan Herren, för det hade han berättat för dem. ¹¹ De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. ¹² Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” ¹³ Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. ¹⁴ Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, Herre, har handlat som du har velat!”

¹⁵ Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. ¹⁶ Männen greps av stor fruktan för Herren, de offrade till honom och gav löften.

Jona ber

2 Men nu hade Herren förberett det så, att en stor fisk svalde Jona. Han blev kvar i fiskens buk tre dagar och tre nätter. ² Jona bad därifrån till Herren, sin Gud:

¹¹ Då gav Herren fisken en befallning, och den spydde upp Jona på land.

Jona i Nineve

3 Herrens ord kom till Jona för andra gången:

² ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve, och förkunna för dem vad jag ger dig att säga.” ³ Jona gav sig i väg och gick till Nineve så som Herren hade sagt.

Nineve var en väldig stad inför Gud. Det tog tre dagar att gå genom den. ⁴ Jona gick till staden, gick genom den under en dag och predikade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras!” ⁵ Nineves befolkning trodde Gud och utlyste en fasta. Alla, från den störste till den minste, klädde sig i säcktyg.

⁶ När nyheterna nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, tog av sig sin mantel, klädde sig i säcktyg och satte sig på bara marken. ⁷ Sedan gick det ut ett påbud i Nineve på kungens och hans stormäns befallning:

”Låt ingen, vare sig människa eller djur, nötboskap eller småboskap, smaka något, låt dem varken gå i bet eller dricka vatten. ⁸ Både människor och djur ska kläs i säcktyg, och var och en ska ropa högt till Gud och vända om från sina onda levnadssätt och sina våldshandlingar. ⁹ Vem vet? Kanske vill Gud då ångra sig, visa barmhärtighet och hålla tillbaka sin glödande vrede, så att vi inte går under.”

¹⁰ När Gud såg vad de gjorde, hur de vände om från sina onda levnadssätt, visade han barmhärtighet. Gud ångrade det onda han hade hotat dem med och fullföljde det inte.

Jonas vrede och Guds svar

4 Då blev Jona mycket besviken och uppretad. ² Han bad till Herren: ”Herre, detta är väl precis vad jag sa medan jag ännu var hemma i mitt eget land! Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarshish. Jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och nåderik, och att du skulle ångra det onda. ³ Så ta nu mitt liv, Herre! Döden är ju bättre för mig än livet.” ⁴ Herren sa: ”Är din vrede befogad?”

⁵ Jona gick ut ur staden och slog sig ner öster om den. Där gjorde han en hydda åt sig och satt i dess skugga och väntade på att få se vad som skulle hända med staden.

⁶ Herren Gud lät då en ricinbuske^[b] växa upp över Jona, för att ge hans huvud skugga och befria honom från hans missmod. Jona blev mycket glad över busken. ⁷ Men i gryningen nästa morgon lät Gud en mask angripa busken så att den vissnade. ⁸ När solen gick upp lät Gud en brännande östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han blev utmattad och önskade sig döden: ”Döden är bättre för mig än livet”, sa han. ⁹ Då sa Gud till Jona: ”Är din vrede för ricinbuskens skull befogad?” ”Ja, det är den, jag är så arg att jag kan dö”, svarade Jona.

¹⁰ Då sa Herren: ”Du gör dig bekymmer för en buske som du inte har behövt arbeta för eller fått att växa. Den kom till på en natt och förgicks på en natt. ¹¹ Skulle jag då inte bekymra mig för Nineve, den stora staden, där det finns över 120 000 invånare, som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom så många djur?”

Ängeln med den lilla bokrullen

10 Sedan såg jag en annan väldig ängel komma ner från himlen, insvept i ett moln och med en regnbåge över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som pelare av eld, ² och i sin hand höll han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte högra foten på havet och den vänstra på jorden ³ och ropade med en röst lika stark som ett lejons rytande. När han hade slutat ropa, talade de sju åskorna. ⁴ Jag skulle just skriva ner vad de sju åskorna talat, när jag hörde en röst från himlen säga: ”Försegla de sju åskornas tal, skriv inte ner det!”

⁵ Ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sedan sin högra hand mot himlen ⁶ och svor vid honom som lever i all evighet och som skapade himlen och allt som finns i den, jorden och allt som finns på den, och havet och allt som finns i det. Han sa: ”Tiden är ute. ⁷ När den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin trumpet, har Guds hemlighet slutförts, enligt det glada budskap han framfört till sina tjänare profeterna.”

⁸ Sedan talade rösten som jag hade hört från himlen till mig igen och sa: ”Gå till ängeln som står på havet och på jorden och ta den öppna bokrullen ur hans hand.” ⁹ Då gick jag bort till ängeln och bad honom att ge mig den lilla bokrullen. Han sa till mig: ”Ja, ta den och ät den. Den ska bli bitter i din mage, men i din mun ska den smaka sött som honung.”^[a]

¹⁰ Då tog jag bokrullen ur hans hand och åt upp den, och den smakade sött som honung i min mun, men när jag hade svalt den var den bitter i min mage.

¹¹ Sedan sa man till mig: ”Än en gång måste du profetera om många länder och folk och språk och kungar.”