Efter Jerusalems fall

(40:1—45:5)

Jeremia får stanna i hemlandet

40 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren efter att Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade släppt honom fri i Rama. Denne hade låtit hämta Jeremia, som var bunden med kedjor bland fångarna från Jerusalem och Juda som skulle föras bort till Babylonien.

² När befälhavaren för livgardet hämtade Jeremia sa han till honom: ”Herren, din Gud, har talat om olycka över denna plats, ³ och Herren har låtit den komma och gjort som han hade förutsagt. Ni har syndat mot Herren och inte lyssnat till honom. Det är därför detta har hänt er. ⁴ Idag befriar jag dig från dina handbojor. Om du vill följa med mig till Babylonien, så gör det. Jag ska vaka över dig. Men om du inte vill följa med mig till Babylonien, så behöver du det inte. Hela landet ligger öppet för dig, och du kan gå varthelst du finner rätt och gott att gå.” ⁵ Men när Jeremia inte vände sig för att gå, sa han: ”Vänd tillbaka till Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, som kungen i Babylonien har satt över Juda städer, och stanna där hos honom och folket, eller gå dit du finner rätt att gå.” Befälhavaren för livgardet gav honom färdkost och gåvor och lät honom gå.^{[a] 6} Jeremia kom så till Gedalja, Achikams son, i Mispa och bodde hos honom och dem som lämnats kvar i landet.

Gedalja mördas

(2 Kung 25:22-26)

⁷ Befälhavarna för armén på landsbygden och deras män fick höra att kungen av Babylonien hade satt Gedalja, Achikams son, över landet och gett honom ansvaret för män, kvinnor och barn, de fattiga i landet som inte hade förts bort till Babylonien. ⁸ De kom då till Gedalja i Mispa: Ismael, Netanjas son, Jochanan och Jonatan, Kareachs söner, Seraja, Tanchumets son, netofatiten Ofajs söner och Jesanja, maakatitens son, och deras män. ⁹ Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, gav dem och deras män sin ed och sa: ”Var inte rädda för att tjäna kaldéerna. Stanna här i landet och tjäna kungen av Babylonien, så ska det gå väl för er. ¹⁰ Jag kommer själv att stanna kvar i Mispa för de kaldéers skull som kommer till oss. Skörda vin, sommarfrukt och oliver och lägg upp förråd. Stanna i de städer ni tagit i besittning.”

¹¹ Också alla de judar som fanns i Moab och bland ammoniterna, i Edom och i andra länder hörde att den babyloniske kungen hade låtit några av folket i Juda bli kvar och att han satt Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, över dem. ¹² Alla dessa judar återvände då från de platser de hade skingrats till och kom till Juda land, till Gedalja i Mispa. De skördade en riklig skörd av vin och frukt.

¹³ Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna för armén på landsbygden kom till Gedalja i Mispa ¹⁴ och sa till honom: ”Du vet väl att Baalis, ammoniternas kung, har sänt Ismael, Netanjas son, för att mörda dig?” Men Gedalja, Achikams son, trodde dem inte. ¹⁵ Då sa Jochanan, Kareachs son, i hemlighet till Gedalja: ”Låt mig gå och döda Ismael, Netanjas son. Ingen ska få veta det. Varför skulle han ta ditt liv och alla judar skingras som har samlats hos dig och det som är kvar av Juda utplånas?”

¹⁶ Men Gedalja, Achikams son, sa till Jochanan, Kareachs son: ”Nej, gör inte det, för du ljuger om Ismael.”

41 Men i sjunde månaden kom Ismael, Netanjas son och Elishamas sonson, som var av kunglig släkt och en av hovmännen, med tio män till Gedalja, Achikams son, i Mispa. Medan de åt tillsammans ² reste sig Ismael, Netanjas son, och hans tio män, drog sina svärd och dödade Gedalja, son till Achikam och sonson till Shafan, han som den babyloniske kungen satt över landet. ³ Sedan dödade Ismael också alla judar som var hos Gedalja i Mispa, samt de kaldeiska soldater som befann sig där.

⁴ Dagen efter mordet på Gedalja, innan någon ännu visste om det, ⁵ kom åttio män från Shekem, Shilo och Samaria. De hade rakat av sig skägget, rivit sönder sina kläder och ristat sig. De hade med sig matoffer och rökelse, som de skulle bära fram i Herrens hus. ⁶ Ismael, Netanjas son, gick ut från Mispa för att möta dem och grät medan han gick. När han mötte dem sa han: ”Kom med till Gedalja, Achikams son!”

⁷ När de hade kommit in i staden, dödade Ismael, Netanjas son, och hans män dem och kastade dem i en brunn. ⁸ Men bland dem var tio män som sa till Ismael: ”Döda oss inte, för ute på fältet har vi gömt undan vete, korn, olja och honung.” Då lät han bli att döda dem med de övriga. ⁹ Brunnen, som Ismael hade kastat de mäns kroppar i som han dödat förutom Gedalja, var den brunn som kung Asa hade låtit göra i försvar mot Basha, Israels kung. Den fyllde nu Ismael, Netanjas son, med de döda.

¹⁰ Ismael tog till fånga allt folk som var kvar i Mispa, kungadöttrarna och allt annat folk som var kvar där och som Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade anförtrott åt Gedalja, Achikams son. Ismael, Netanjas son, tillfångatog dem och drog bort för att gå över till ammoniterna.

¹¹ Men när Jochanan, Kareachs son, och de andra arméofficerarna som var med honom fick höra om allt det onda Ismael, Netanjas son, hade gjort, ¹² tog de alla sina män och gav sig iväg för att strida mot Ismael, Netanjas son. De fick tag i honom vid den stora dammen i Givon. ¹³ När allt folket Ismael hade med sig såg Jochanan, Kareachs son, och de andra arméofficerarna, blev de glada. ¹⁴ Allt folk som Ismael hade tagit till fånga från Mispa vände sig och gick över till Jochanan, Kareachs son. ¹⁵ Men Ismael, Netanjas son, flydde undan Jochanan med åtta av sina män och tog sig till ammoniterna.

Flykten till Egypten, som Jeremia varnar för

¹⁶ Jochanan, Kareachs son, och arméofficerarna som var med honom, tog med sig resten av folket, alla som Ismael, Netanjas son, hade fört bort från Mispa som fångar efter att ha mördat Gedalja, Achikams son: soldater, kvinnor, barn och hovmän som han hade hämtat tillbaka från Givon. ¹⁷ De gav sig av och stannade i Gerut^[b] Kimham i närheten av Betlehem, för att sedan fortsätta vidare till Egypten ¹⁸ undan kaldéerna. De var rädda för dem, eftersom Ismael, Netanjas son, hade dödat Gedalja, Achikams son, som kungen av Babylonien hade satt över landet.

42 Alla arméofficerarna, bland dem Jochanan, Kareachs son, och Jesanja, Hoshajas son,^[c] och allt folket, både stora och små, kom ² och sa till profeten Jeremia: ”Vi vädjar till dig: Be till Herren, din Gud, för oss som är kvar. Som du själv kan se, är vi bara en liten spillra kvar av de många som vi varit. ³ Be Herren, din Gud, att tala om för oss vart vi ska ta vägen och vad vi ska göra.”

⁴ ”Ja”, svarade profeten Jeremia dem. ”Jag har lyssnat till er och ska be till Herren, er Gud, så som ni har begärt. Allt vad Herren sedan svarar ska jag tala om för er, utan att dölja någonting.”

⁵ Då sa de till Jeremia: ”Må Herren vara ett sant och trofast vittne mot oss, om vi inte handlar i enlighet med allt vad Herren, vår Gud, sänder dig till att säga oss. ⁶ Vare sig det är gott eller ont, ska vi lyda Herren, vår Gud, som vi sänder dig till, för att det ska gå oss väl när vi lyder Herren, vår Gud.”

⁷ Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia. ⁸ Då kallade han till sig Jochanan, Kareachs son, de andra arméofficerarna som var hos honom och även allt folket, både små och stora, ⁹ och sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud, som ni sände mig till för att lägga fram er vädjan: ¹⁰ ’Om ni stannar kvar i detta land ska jag bygga upp er och inte riva ner er. Jag ska plantera er och inte rycka upp er. Jag ångrar nämligen det onda jag låtit drabba er. ¹¹ Var inte rädda för kungen av Babylonien. Var inte rädda för honom, säger Herren, för jag är med er för att rädda er och befria er ur hans våld. ¹² Jag ska vara barmhärtig mot er, och han kommer också att vara barmhärtig mot er, så att han låter er åter bo i ert land.’

¹³ Men kanske säger ni: ’Vi vill inte stanna i detta land’ och lyder inte Herren, er Gud, ¹⁴ utan säger: ’Nej, vi vill gå till Egypten, där vi slipper se krig, höra hornsignaler och hungra efter bröd, där vill vi bo.’ ¹⁵ Hör därför Herrens ord, ni som är kvar av Juda: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Om ni bestämmer er för att gå till Egypten och bosätta er där, ¹⁶ ska det svärd som ni är rädda för nå er i Egypten och den hungersnöd som ni ängslas för följa efter er till Egypten, och där ska ni dö. ¹⁷ Alla de som bestämmer sig för att gå till Egypten och bosätta sig där ska dö genom svärd, hungersnöd och pest. Ingen av dem ska överleva eller komma undan det onda som jag låter drabba dem.’

¹⁸ För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’På samma sätt som min vrede och mitt raseri uttömdes över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri tömmas ut över er om ni går till Egypten. Ni ska bli till förbannelse och förskräckelse, fördömelse och förakt, och aldrig mer återse denna plats.’

¹⁹ Herren har talat till er, ni som finns kvar i Juda: ’Gå inte till Egypten!’ Besinna att jag har varnat er i dag. ²⁰ Ni gjorde ett misstag när ni sände mig till Herren, er Gud, och uppmanade mig att be för er och sa: ’Be till Herren, vår Gud för oss, och tala om för oss allt han säger, så ska vi göra så.’ ²¹ I dag har jag talat om det för er, men ni har inte velat lyssna till Herren, er Gud, och till allt det han har sänt mig att tala till er. ²² Därför ska ni med säkerhet veta att ni kommer att dö genom svärd, hungersnöd och pest på den plats, där ni så gärna vill bosätta er.”

Guds folk får vila

4 Låt oss därför noga och med fruktan ta vara på varandra, så att ingen blir efter på vägen, medan Guds löfte om att få komma in i hans vila fortfarande gäller. ² Vi har ju fått höra samma glada budskap som de en gång. Men de som hörde budskapet den gången hade ingen nytta av det, eftersom de inte tog emot det i tro. ³ Vi däremot som tror får gå in i den vila som Gud talade om när han sa:

Ändå har hans verk varit färdiga ända sedan världens skapelse. ⁴ Det är sagt någonstans om det sjunde dygnet: ”Gud vilade på det sjunde dygnet från allt sitt verk.”^{[b] 5} Men på det här stället står det: ”De ska aldrig komma in i min vila.”

⁶ Det står alltså att några ska få komma in i den vilan, men de som först fick höra evangeliet kunde inte komma in, eftersom de var olydiga. ⁷ Gud bestämde därför en ny dag och kallar den idag, när han långt senare lät David säga vad som redan tidigare var sagt:

⁸ Om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud inte efteråt ha talat om en ny dag. ⁹ Därför har Guds folk en sabbatsvila att se fram emot. ¹⁰ Den som går in i Guds vila får vila från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. ¹¹ Låt oss därför göra allt för att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall genom att följa exemplet av deras olydnad.

¹² Guds ord är nämligen levande och verksamt. Det är skarpare än ett dubbeleggat svärd, och det tränger djupt in i vårt innersta. Det åtskiljer själ och ande, leder och märg, och avslöjar hjärtats uppsåt och tankar. ¹³ Ingenting skapat kan döljas för honom. Allting är naket och uppenbart för honom, och inför honom måste vi en gång stå till svars.

Jesus är vår överstepräst

¹⁴ Då vi nu har en stor överstepräst som har farit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss hålla fast vid vår bekännelse. ¹⁵ Vi har inte en överstepräst som inte förstår våra svagheter, utan en som själv har blivit prövad på alla sätt precis som vi, men utan synd. ¹⁶ Låt oss därför frimodigt komma fram till nådens tron och få barmhärtighet och finna nåd när vi behöver hjälp.