En kvinna talar för Absaloms sak

14 Joav, Serujas son, förstod hur mycket kungen längtade efter Absalom. ² Han skickade efter en klok kvinna från Tekoa och sa till henne: ”Låtsas att du sörjer. Sätt på dig sorgkläder, låt bli att smörja dig med olja och se ut som om du hade sörjt djupt under en längre tid. ³ Sedan ska du tala till kungen så här.” Och Joav lade orden i hennes mun.

⁴ När kvinnan kom inför kungen, hälsade hon på honom med vördnad genom att falla ner med ansiktet mot marken, och sa: ”Min kung, hjälp mig!” ⁵ ”Vad kan jag göra för dig?” frågade han. ”Jag är änka”, svarade hon. ”När min man dog ⁶ hade jag, din tjänarinna, två söner. Men en dag började de slåss ute på åkern och eftersom det inte fanns någon där som kunde skilja dem åt, blev den ene dödad. ⁷ Nu har släkten rest sig mot mig, din tjänarinna, och kräver att jag ska överlämna min andre son till dem, så att de kan ta livet av honom för att han mördade sin bror.^[a] Då blir de ju samtidigt av med arvingen. De vill släcka den sista gnistan som finns kvar i mig och min makes namn kommer att utplånas från jorden.”

⁸ ”Låt mig ta hand om saken”, svarade kungen. ”Du kan lugnt gå hem igen.” ⁹ ”Min herre och kung”, svarade kvinnan från Tekoa honom. ”Låt skulden vila på mig och min familj. Kungen och hans tron ska vara utan skuld.”

¹⁰ Kungen svarade: ”Om någon säger något till dig, kan du ta med honom till mig, så försäkrar jag att han aldrig kommer att klaga mer!”

¹¹ Då sa kvinnan: ”Lova, o konung, inför Herren, din Gud, att inte blodshämnaren fortsätter dödandet och dödar också min son!” ”Så sant Herren lever”, svarade han,” inte ett hår på din sons huvud ska krökas!”

¹² ”Låt mig, din tjänarinna, då bara få säga en enda sak till min herre och kung!” sa hon. ”Gärna”, sa han. ”Tala ut!”

¹³ ”Varför har du tänkt så mot Guds folk?” frågade hon. ”Du, konung, har ju dömt dig själv när du inte låter din egen utstötte son komma tillbaka.^{[b] 14} Vi måste ju alla dö en gång. Våra liv är som vatten som hälls ut på marken – det kan inte samlas upp igen. Gud vill inte utsläcka liv utan han tänker ut vägar för att den utstötte inte ska förbli utstött från honom för alltid. ¹⁵ Men jag har kommit för att säga detta till min herre och kung, eftersom folket har skrämt mig. Jag sa för mig själv: ’Kanske kungen kan lyssna till mig och göra vad hans tjänarinna önskar. ¹⁶ Kanske vill kungen rädda sin tjänarinna undan den som vill rycka bort både mig och min son från Guds arvedel. ¹⁷ Det är bara min herres och konungs ord som kan ge mig frid’, tänkte jag, ’för min herre och kung är som en Guds ängel och kan skilja mellan gott och ont. Herren, din Gud, ska vara med dig!’ ”

¹⁸ ”Dölj inget för mig”, sa kungen till henne. ”Det är en sak jag vill veta!” ”Vad är det, min herre och kung?” undrade kvinnan. ¹⁹ ”Är Joav inblandad i detta?” frågade kungen. Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre och kung, ingen kan komma undan åt något håll när du talar! Ja, Joav skickade hit mig, din tjänarinna, och sa till mig vad jag skulle säga. ²⁰ Han, din tjänare, gjorde det för att kungen skulle se den här saken på ett nytt sätt. Men du, min herre, är lika vis som en Guds ängel och vet allt som händer i landet.”

²¹ Då sa kungen till Joav: ”Jag ska göra som du vill. Gå och hämta tillbaka Absalom!” ²² Joav föll ner inför David med ansiktet mot marken och välsignade honom och sa: ”Nu vet jag att du är välvilligt inställd till mig eftersom du har uppfyllt min önskan!”

²³ Sedan gick Joav till Geshur och hämtade tillbaka Absalom till Jerusalem.

²⁴ Men kungen befallde: ”Låt honom gå till sitt eget hus! Han får inte komma hit till mig!” Därför gick Absalom till sitt eget hus och träffade aldrig kungen.

Absalom ber att få träffa David

²⁵ Det fanns ingen i hela Israel som var så beundrad för sitt utseende som Absalom. Allt på honom var perfekt, från huvudet ända ner till fötterna. ²⁶ När han klippte sitt hår, vilket han gjorde en gång om året för att det blev för tungt, vägde det ungefär två och ett halvt kilo. ²⁷ Han fick tre söner och en dotter. Dottern fick heta Tamar och hon växte upp till en mycket vacker kvinna.

²⁸ När Absalom hade varit i Jerusalem i två år och ännu inte sett kungen, ²⁹ skickade han bud efter Joav för att sända honom till kungen, men Joav ville inte komma. Absalom sände då bud efter honom en gång till, men han vägrade även den gången.

³⁰ Då sa Absalom till sina tjänare: ”Joavs kornåker ligger bredvid min. Gå och sätt eld på den!” Då gjorde tjänarna som Absalom hade sagt^{[c] 31} och snart kom Joav till Absalom och frågade: ”Varför har dina tjänare satt eld på min åker?”

³² Absalom svarade: ”Därför att jag skickade bud efter dig och ville sända dig till kungen för att fråga varför han förde mig tillbaka från Geshur. Jag kunde ju lika gärna ha bott kvar där! Nu vill jag träffa kungen och om han anser mig skyldig till något, så får han avrätta mig!”

³³ Joav gick och berättade för kungen vad Absalom hade sagt och då kallade David på Absalom. När Absalom kom föll han ner med sitt ansikte mot marken inför kungen och David kysste honom.

Absaloms uppror

Absalom konspirerar mot David

15 Så småningom skaffade sig Absalom vagn och hästar och femtio män som skulle springa framför honom. ² Han gick upp tidigt varje morgon och ställde sig vid vägen som ledde till stadsporten. När någon kom som hade en rättssak att framlägga för kungen, kallade Absalom på honom och frågade varifrån han kom och när mannen svarade att han kom från den eller den stammen i Israel, ³ brukade Absalom säga: ”Du har rätt i det här fallet. Men hos kungen finner du ingen som vill lyssna till detta. ⁴ Allt skulle bli bättre om jag fick vara domare i landet! Då kunde den som har en anklagelse mot någon komma till mig och jag skulle skipa rättvisa!”

⁵ När någon kom fram och ville buga sig för Absalom, hjälpte han i stället upp honom och hälsade honom med en kyss. ⁶ Så gjorde Absalom med alla israeliter som sökte kungen i något rättsligt ärende. På så sätt vann han hela folkets hjärta.

⁷ När fyra^[d] år hade gått, sa Absalom till kungen: ”Låt mig få fara till Hebron, så att jag kan infria ett löfte som jag gett Herren! ⁸ När jag var i Geshur i Aram, lovade jag Herren att om han förde mig tillbaka till Jerusalem, skulle jag tillbe honom.”

⁹ Kungen svarade honom: ”Gå i frid!” Och då for Absalom till Hebron. ¹⁰ Men samtidigt sände han i hemlighet bud till samtliga stammar i Israel att så snart de hörde hornsignalen, skulle de ropa: ”Absalom har blivit kung i Hebron!”

¹¹ Absalom hade också med sig 200 män från Jerusalem som han inbjudit, men dessa kände inte till hans avsikter. ¹² Under tiden som han offrade, skickade han även bud efter Achitofel, Davids rådgivare som bodde i Gilo. Sammansvärjningen blev allt starkare och Absaloms anhängare allt fler.

David flyr för Absalom

¹³ En budbärare kom till David och berättade: ”Hela Israel har förenat sig med Absalom i ett uppror mot dig!”

¹⁴ ”Vi måste omedelbart fly för det är vår enda räddning undan Absalom!” sa David till alla sina ämbetsmän i Jerusalem. ”Skynda er, annars hinner han hit och förgör oss och slår staden med svärd!” ¹⁵ ”Vi, dina tjänare, står på din sida”, svarade de. ”Gör det som du tycker är bäst!”

¹⁶ Kungen och hans familj gav sig genast iväg. De enda som han lämnade kvar var tio bihustrur som skulle sköta om palatset. ¹⁷ Så drog alltså kungen ut med sitt folk. Men de stannade vid ett hus en bit därifrån. ¹⁸ Alla hans tjänare gick förbi honom, liksom keretéerna och peletéerna och de 600 som hade kommit med honom från Gat.^[e]

¹⁹ Kungen sa till Ittaj från Gat: ”Varför går du med oss? Gå tillbaka och håll dig till kungen! Du är ju främling och har lämnat ditt eget land. ²⁰ Det var inte länge sedan du kom hit, varför skulle jag tvinga dig att redan nu vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart vi ska ta vägen? Gå tillbaka och ta med dig dina landsmän. Må nåd och trofasthet vara med dig!”

²¹ Ittaj svarade: ”Så sant Herren lever och du själv, min herre och konung, lever, jag tänker gå med dig vart du än går och vad som än händer, om det så gäller liv eller död!” ²² Då svarade David: ”Gott! Följ med oss då!” Och Ittaj och hans män och alla deras familjemedlemmar fortsatte att stå på Davids sida.

²³ Folket sörjde och klagade överallt där kungen och hans följe drog förbi. Kungen tog vägen genom Kidrondalen och allt folket vandrade ut mot öknen. ²⁴ Med i tåget var också Sadok och leviterna som bar på Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och Evjatar offrade^[f] tills alla hade kommit ut ur staden. ²⁵ Men kungen befallde Sadok att bära tillbaka arken till staden. Han sa: ”Om Herren ser välvilligt på mig kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se hans boning igen. ²⁶ Men om han förkastar mig, får han göra det han tycker blir bäst.”

²⁷ Kungen sa till prästen Sadok: ”Du är ju en profet. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Achimaas och Evjatars son Jonatan! Ta med era båda söner! ²⁸ Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får ett meddelande från dig.”

²⁹ Sadok och Evjatar bar då tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där.

³⁰ David gick nu upp på vägen som ledde till Olivberget och han grät medan han gick. Han hade täckt huvudet och gick barfota. Folket som var med honom hade också täckt sina huvuden och de grät medan de gick. ³¹ Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Achitofel stod på Absaloms sida, bad David: ”Herre, låt Achitofel ge dåraktiga råd!”

³² När de nådde toppen av Olivberget där man brukade tillbe Herren, väntade arkiten Hushaj på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet.

³³ David sa till honom: ”Om du följer med mig, kommer du bara att bli en börda för mig. ³⁴ Återvänd till staden och säg till Absalom: ’Jag är villig att bli din tjänare! Förut tjänade jag din far, men nu vill jag tjäna dig, min herre och kung!’ Då kan du hjälpa mig genom att motarbeta Achitofels råd. ³⁵ Prästerna Sadok och Evjatar är ju där i din närhet. Berätta för dem vad du hör i kungens palats! ³⁶ De har sina två söner, Sadoks son Achimaas och Evjatars son Jonatan hos sig. Sänd dem till mig för att berätta vad som händer!”

³⁷ Davids vän Hushaj återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände.

Om synd, tro och förlåtelse

(Matt 18:6-7; 18:15; 18:21-22; Mark 9:42)

17 Jesus sa till sina lärjungar: ”Det är oundvikligt att förförelser kommer, men ve den genom vilken de kommer! ² Det skulle vara bättre för honom att bli kastad i havet med en stor sten runt halsen, än att han ska kunna förföra någon av dessa små. ³ Var på er vakt!

Om din medmänniska syndar, så tillrättavisa henne, och förlåt henne om hon ångrar sig. ⁴ Även om hon syndar mot dig sju^[a] gånger om dagen och sju gånger kommer tillbaka och ångrar sig, så ska du förlåta henne.”

⁵ Apostlarna sa till Herren: ”Ge oss mer tro!”

⁶ Herren svarade: ”Om ni hade tro som ett senapsfrö, skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där borta: ’Ryck upp dig själv med rötterna och kasta dig i havet!’ Och det skulle lyda er.

Tjänaren som gör sin plikt

⁷ Om någon av er har en tjänare som kommer hem efter att ha plöjt på åkern eller vallat fåren, inte säger ni då till honom: ’Sätt dig genast ned vid bordet och ät!’ ⁸ Nej, ni säger: ’Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter. Sedan kan du själv äta och dricka.’ ⁹ Man tackar väl inte tjänaren för att han gjorde det han fick order om? ¹⁰ Detsamma gäller er. När ni gjort allt ni fått befallning om, ska ni säga: ’Vi är bara enkla tjänare, vi har bara gjort vår plikt.’ ”

Jesus botar tio spetälska

¹¹ På sin fortsatta vandring mot Jerusalem gick Jesus längs gränsen mellan Galileen och Samarien. ¹² Där gick han in i en by, och då kom tio spetälska emot honom. De stannade en bit bort ¹³ och ropade: ”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!”

¹⁴ Då såg han på dem och sa: ”Gå och visa upp er för prästerna!”^[b] Och medan de var på väg dit blev de rena.

¹⁵ En av dem kom tillbaka till Jesus när han såg att han blivit frisk, och han ropade högt och hyllade Gud. ¹⁶ Sedan kastade han sig ner framför Jesus med ansiktet mot marken och tackade honom. Den mannen var från Samarien^[c].

¹⁷ Jesus frågade då: ”Var det inte tio personer som blev rena? Var är de andra nio? ¹⁸ Är det bara den här främlingen som har kommit tillbaka för att ära Gud?”

¹⁹ Till mannen sa han: ”Res dig upp och gå. Din tro har gjort dig frisk^[d].”