Kungariket Juda

(10:1—36:23)

Rehabeam regerar

Rehabeam får folket emot sig – nationen delas

(1 Kung 12:1-24)

10 Rehabeam gick till Shekem, där alla israeliterna hade samlats för att göra honom till kung. ² När Jerobeam, Nevats son, fick höra det – han var då i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo – återvände han från Egypten. ³ Man skickade bud efter honom, och han och hela Israel gick till Rehabeam och sa: ⁴ ”Din far gjorde vårt ok tungt. Gör nu arbetsbördan lättare för oss, det tunga ok din far lade på oss, så ska vi tjäna dig!” ⁵ Rehabeam svarade: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar!” Så gick folket sin väg.

⁶ Sedan rådgjorde kung Rehabeam med de äldre män som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde. ”Vad råder ni mig att svara dessa människor?” frågade han. ⁷ ”Om du är vänlig mot detta folk och tillmötesgår dem och ger dem ett välvilligt svar kommer de alltid att tjäna dig”, svarade de.

⁸ Men Rehabeam avfärdade de äldres råd och frågade de yngre männen, som hade vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. ⁹ Han frågade dem: ”Vad råder ni mig att ge dessa människor för svar? De begär att jag ska lätta på det ok min far lade på dem.”

¹⁰ De unga männen som vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Du ska säga så här till dem som säger till dig att din far har lagt ett tungt ok på dem, men lätta du på det: ’Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. ¹¹ Min far lade på er ett tungt ok, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.’ ”

¹² Efter tre dagar återvände Jerobeam och hela folket till Rehabeam, som kungen hade sagt att de skulle göra. ¹³ Kung Rehabeam gav dem ett hårt svar. Han förkastade de äldre männens råd ¹⁴ och följde de unga männens råd och svarade: ”Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far använde ris mot er, men jag ska använda skorpiongissel.”

Stammarna i norr gör uppror

¹⁵ Kungen lyssnade inte till folket. Gud styrde det så att det ord skulle gå i uppfyllelse som Herren hade uttalat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo. ¹⁶ När hela Israel insåg att kungen inte lyssnade på dem, svarade de:

Så gick alla israeliterna hem. ¹⁷ Men Rehabeam regerade över de israeliter som bodde i Judas städer.

¹⁸ När kung Rehabeam skickade ut Adoram, som var ansvarig för tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam lyckades rädda sig i sin vagn och fly till Jerusalem. ¹⁹ Israel bröt med Davids ätt, och de är skilda än idag.

Gud förbjuder Rehabeam att ena folket

11 Vid sin ankomst till Jerusalem mönstrade Rehabeam Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda soldater, för att strida mot Israel och återfå kungamakten åt Rehabeam.

² Men Herrens ord kom till gudsmannen Shemaja: ³ ”Säg till kung Rehabeam av Juda, Salomos son, och till alla israeliterna i Juda och Benjamin: ⁴ ’Så säger Herren: Ni ska inte dra ut och strida mot era bröder. Vänd tillbaka hem, var och en till sitt, för det som har hänt kommer från mig.’ ” Då lydde de Herrens ord och avstod från att tåga mot Jerobeam.

⁵ Rehabeam bodde i Jerusalem och byggde upp befästa städer i Juda: ⁶ Betlehem, Etam, Tekoa, ⁷ Bet Sur, Soko, Adullam, ⁸ Gat, Maresha, Sif, ⁹ Adorajim, Lakish, Aseka, ¹⁰ Sora, Ajalon och Hebron, befästa städer som låg i Juda och Benjamin.

¹¹ Han förstärkte deras befästningar, utsåg befälhavare över dem, lade upp förråd av mat, olja och vin ¹² och försåg varje stad med sköldar och spjut. Han gjorde städerna mycket starka. Juda och Benjamin stod nu under hans makt.

Präster och leviter flyttar

¹³ Prästerna och leviterna från alla sina områden i Israel inställde sig hos honom. ¹⁴ Leviterna övergav sina betesmarker och egendomar och kom till Juda och Jerusalem, för Jerobeam och hans söner hade förkastat dem som Herrens präster. ¹⁵ Han hade i stället utsett åt sig andra präster för offerplatserna och bockdemonerna och tjurkalvarna, som han hade låtit göra. ¹⁶ Efter dem följde de från Israels alla stammar till Jerusalem, som i sina hjärtan bestämt sig att söka Herren, Israels Gud, för att offra åt Herren, sina fäders Gud. ¹⁷ De stärkte Juda kungarike och gav sitt stöd åt Rehabeam, Salomos son, och i tre år följde de Davids och Salomos väg.

Rehabeam regerar i Juda

¹⁸ Rehabeam gifte sig med Machalat, som var dotter till Davids son Jerimot och till Avihajil, dotter till Jishajs son Eliav. ¹⁹ Hon födde honom sönerna Jeush, Shemarja och Saham.

²⁰ Sedan gifte han sig med Maaka, Absaloms dotter. Hon födde honom Avia, Attaj, Sisa och Shelomot. ²¹ Rehabeam älskade Maaka, Absaloms dotter, mer än någon annan av sina hustrur och bihustrur. Han hade 18 hustrur och 60 bihustrur, 28 söner och 60 döttrar. ²² Han satte Maakas son Avia till överhuvud och furste över sina bröder, för att sedan göra honom till kung. ²³ Han handlade klokt genom att sprida ut sina andra söner till olika områden i Juda och Benjamin, till befästa städer, och han gav dem rikligt underhåll och tog många hustrur åt dem.^[a]

Jerusalem intas av Egypten

(1 Kung 14:25-28)

12 Men när Rehabeams kungamakt var etablerad och han hade blivit stark, övergav han Herrens lag och hela Israel med honom. ² Under Rehabeams femte regeringsår anföll den egyptiske kungen Shishak Jerusalem, eftersom folket hade varit trolöst mot Herren.

³ Han kom med 1 200 vagnar, 60 000 ryttare och en oräknelig mängd trupper från Egypten, libyer, suckéer och kushiter. ⁴ Han intog Judas befästa städer och nådde ända fram till Jerusalem.

⁵ Profeten Shemaja kom då till Rehabeam och Judas ledare, som i fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Han sa till dem: ”Så säger Herren: ’Ni har övergett mig. Därför överger jag er och överlämnar er till Shishak.’ ”

⁶ Då ödmjukade sig Israels ledare och kungen och sa: ”Herren är rättfärdig.”

⁷ När Herren såg att de ödmjukade sig, kom Herrens ord till Shemaja: ”Eftersom de har ödmjukat sig, ska jag inte förgöra dem, utan jag ska snart sända en räddning åt dem. Jag ska inte utgjuta min vrede över Jerusalem genom Shishak. ⁸ Men de ska bli hans tjänare och lära sig skillnaden mellan att tjäna mig och andra länders kungar.”

⁹ Kung Shishak intog Jerusalem och plundrade Herrens hus och kungapalatset på alla skatter. Han tog allting, även de guldsköldar som Salomo hade låtit göra. ¹⁰ Kung Rehabeam lät i stället för dem göra sköldar av koppar och lämnade dem i förvar hos den kungliga livvakten vid ingången till palatset. ¹¹ Varje gång kungen gick till Herrens hus, gick livvakterna med och bar dessa sköldar och lämnade dem sedan tillbaka till vaktrummet.

¹² Genom att kungen hade ödmjukat sig, vändes Herrens vrede från honom, så att han inte helt krossades. Det fanns ändå något gott i Juda.

¹³ Kung Rehabeam befäste sin ställning i Jerusalem och regerade där. Rehabeam var fyrtioett år gammal när han blev kung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt till hemvist för sitt namn bland alla Israels stammar. Hans mor hette Naama och var från Ammon. ¹⁴ Han gjorde det som var ont och vände sig inte i sitt innersta till att söka Herren.

¹⁵ Rehabeams historia, från början till slut, finns nedtecknad i profeten Shemajas och siaren Iddos krönika med släktregister.

Det var ständigt krig mellan Rehabeam och Jerobeam. ¹⁶ När Rehabeam dog^[b] begravdes han bland sina fäder i Davids stad, och hans son Avia blev kung efter honom.

³⁰ Jesus hade stannat utanför byn på den plats där Marta hade mött honom. ³¹ Så när judarna, som var i huset för att trösta Maria, såg henne skynda sig ut trodde de att hon skulle gå till graven för att gråta, och de följde efter henne. ³² När Maria kom fram till Jesus och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sa: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött.” ³³ När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne också grät, blev han djupt upprörd och skakad, ³⁴ och han frågade: ”Var har ni lagt honom?”

De sa: ”Kom och se, Herre!” ³⁵ Jesus grät.

³⁶ Då sa de som stod runt omkring: ”Se hur mycket han älskade honom.”

³⁷ Men några av dem sa: ”Om han kunde bota en blind, då kunde han väl ha hindrat dennes död?” ³⁸ Än en gång blev Jesus upprörd, och han gick till graven, som var en grotta med en sten framför öppningen.

³⁹ Jesus sa nu: ”Ta bort stenen.” Men Marta, den döda mannens syster, sa: ”Herre, han luktar ju redan, för han har varit död i fyra dagar.”

⁴⁰ Då sa Jesus till henne: ”Sade jag dig inte att om du tror, så ska du få se Guds härlighet?” ⁴¹ Då tog de bort stenen. Sedan såg Jesus upp mot himlen och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. ⁴² Själv visste jag att du alltid hör mig, men för alla de människors skull som står här säger jag det ändå, så att de ska tro att du har sänt mig.” ⁴³ Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut!” ⁴⁴ Och den döde kom ut med både armar och ben inlindade i liksvepningen och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa då till dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Det judiska rådet planerar att döda Jesus

⁴⁵ Många av judarna som kommit ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, började nu tro på honom. ⁴⁶ Men några av dem gick bort till fariseerna och rapporterade vad Jesus hade gjort.

⁴⁷ Då kallade översteprästerna och fariseerna samman hela det judiska rådet. De sa: ”Vad ska vi göra? Den här mannen gör ju många tecken. ⁴⁸ Om vi låter honom fortsätta börjar snart hela folket att tro på honom, och då kommer romarna att förstöra vårt tempel och vårt folk.”

⁴⁹ En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa då till dem: ”Nu förstår ni nog ingenting! ⁵⁰ Ni bör ju inse att det är bättre för er om en enda människa dör än att hela folket går under.”

⁵¹ Detta sa han inte av sig själv. Nej, eftersom han var överstepräst det året talade han profetiskt att Jesus skulle dö för folket, ⁵² och inte bara för dem, utan också för alla kringspridda Guds barn, för att samla och förena dem. ⁵³ Från den stunden var de fast beslutna att döda Jesus.

⁵⁴ Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig bort till utkanten av öknen, till Efraim, där han stannade med sina lärjungar.

⁵⁵ Den judiska påskhögtiden närmade sig nu, och många från landet kom till Jerusalem i förväg för att gå igenom reningsceremonierna före påsken. ⁵⁶ De sökte efter Jesus, och medan de stod i templet frågade de varandra: ”Vad tror ni? Har han inte tänkt komma till högtiden?” ⁵⁷ Men översteprästerna och fariseerna hade befallt att den som visste var Jesus höll hus genast måste rapportera om detta, så att de kunde arrestera honom.