Sätt mig på prov, Herre

26 Avvisa alla anklagelser mot mig, Herre, för jag har försökt att hålla dina bud och har litat på dig utan att vackla!

² Sätt mig på prov, Herre, och se efter att det verkligen förhåller sig så! Pröva också mina motiv och egenskaper,

³ för jag har haft din kärlek och din sanning som förebilder!

⁴ Jag undviker människor som bedrar andra och som lever ett dubbelliv. De är falska och hycklande.

⁵ Jag avskyr syndarnas sammankomster och vägrar att gå dit.

⁶ Jag tvättar mina händer för att bevisa att jag är oskyldig och kommer så inför ditt altare.

⁷ Där sjunger jag en sång i tacksamhet över dina under.

⁸ Herre, jag älskar ditt hus, detta vackra tempel som är fyllt av din makt och härlighet.

^9-10 Behandla mig inte som en vanlig syndare eller mördare som smider onda planer mot de oskyldiga och kräver mutor!

¹¹ Nej, jag är inte en sådan människa, Herre. Jag strävar att göra det rätta. Rädda mig och var barmhärtig!

¹² Öppet och frimodigt prisar jag dig, Herre, för du ser till att jag inte snavar eller faller.

Vänta på Herren

27 Herren är mitt ljus och min frälsning. Vem behöver jag vara rädd för?

² När onda människor kommer emot mig och anfaller mig ska de snubbla och falla!

³ Ja, även om en väldig armé skulle omringa mig, behöver jag inte känna någon fruktan! Jag är säker på att Gud kommer att rädda mig.

⁴ Det enda jag vill ha av Gud, det som jag längtar efter mer än något annat, är förmånen att få bo i hans tempel i hela mitt liv. Jag vill känna hans närvaro varje dag och få glädjas över hans fullkomlighet och ära.

⁵ När svårigheterna kommer tänker jag vara i hans tempel. Där kommer han att gömma mig. Han ska sätta mig på en hög klippa,

⁶ utom räckhåll för de fiender som omringar mig. Med glädjerop vill jag ge honom mitt offer och jag vill sjunga till hans ära.

⁷ Lyssna när jag ropar, Herre! Var barmhärtig och sänd mig den hjälp jag behöver!

⁸ Jag hörde när du sa: Mitt folk, vänd er direkt till mig, och jag svarade: Herre, jag kommer.

⁹ Göm dig inte för mig, så att jag får svårt att finna dig! Bli inte förargad på mig, och visa inte bort din tjänare. Hittills har du hjälpt mig i alla svårigheter. Lämna mig inte nu! Överge mig inte, min frälsnings Gud.

¹⁰ Nej, även om min far och mor skulle överge mig, så tar du hand om mig och tröstar mig!

¹¹ Säg mig vad jag ska göra, Herre, och gör det helt klart för mig, för jag är omgiven av fiender!

¹² Låt dem inte få tag på mig, Herre! Låt mig inte falla i deras händer! De anklagar mig ju för sådant som jag aldrig har gjort, och de är alltid så utstuderat grymma.

¹³ Men jag vet att Herren ska befria mig än en gång, och att jag ska få leva och se hur god han är.

¹⁴ Var inte otålig! Vänta på Herren, så ska han komma och rädda dig! Var stark och modig. Sätt ditt hopp till Herren, så ska han hjälpa dig!

Herre, tig inte!

28 Jag ber dig om hjälp, Herre, för du är min trygghets klippa. Om du vägrar att svara mig, så kan jag lika gärna ge upp och dö.

² Herre, jag lyfter mina händer mot himlen och ropar till dig om hjälp. Lyssna, Herre!

³ Straffa mig inte tillsammans med alla de ogudaktiga, som talar så vänligt till sina grannar, medan de i själva verket tänker att döda dem.

⁴ Ge dem det straff de förtjänar! Låt deras ondska komma över dem själva!

⁵ De bryr sig inte det minsta om Gud. Vad han har gjort och skapat tycks inte angå dem. Därför kommer Gud att slå dem till marken som man river gamla hus som aldrig mer ska byggas upp.

⁶ Prisa Herren, för han har lyssnat till mitt rop på hjälp!

⁷ Han har gett mig ny kraft, och han skyddar mig för varje fara. Jag litade på honom och han hjälpte mig. Glädjen bubblar nu i mitt hjärta, och jag brister ut i lovsånger till honom.

⁸ Herren skyddar sitt folk och ger seger åt sin smorde kung.

⁹ Försvara ditt folk, Herre! Försvara och välsigna dem som är dina! Led dem som en herde, och bär dem i dina armar för evigt!

22 Bröder och fäder, lyssna till vad jag har att säga till mitt försvar.

² När de hörde Paulus tala på hebreiska blev stillheten ännu mer märkbar.

³ Jag är jude, sa han, född i Tarsos, en stad i Kilikien, men utbildad här i Jerusalem under Gamaliel. Som hans lärjunge lärde jag mig att följa våra judiska lagar och seder mycket noga. Jag blev mycket ivrig att göra allt jag kunde för att ära Gud, precis som ni har försökt att göra i dag.

⁴ Och jag förföljde de kristna, jagade dem överallt, band dem och satte både män och kvinnor i fängelse.

⁵ Översteprästen eller vilken annan medlem av rådet som helst kan tala om för er att detta är sant. Jag bad till och med om att få ett brev med mig till de judiska ledarna i Damaskus, så att jag skulle kunna fängsla de kristna där. Sedan tänkte jag föra dem till Jerusalem, där de skulle straffas.

⁶ När jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, lyste plötsligt ett mycket starkt ljus från himlen mot mig.

⁷ Jag föll till marken, och jag hörde en röst som frågade mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'

⁸ 'Vem är du som talar till mig, Herre?' frågade jag. Han svarade: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'

⁹ Männen som var med mig såg ljuset men förstod inte vad som sades.

¹⁰ 'Vad ska jag göra, Herre?' frågade jag. Och Herren svarade: 'Res dig upp och gå till Damaskus. Där kommer du att få veta vad som väntar dig under kommande år.'

¹¹ Men jag blev blind av det starka ljuset och fick ledas till Damaskus av mina reskamrater.

¹² Där bodde en man som hette Ananias. Han lydde lagen till punkt och pricka och hade därför gott anseende bland alla judar i Damaskus.

¹³ Denne man kom till mig där och sa: 'Broder Saul, nu får du din syn tillbaka!' Och genast kunde jag se igen.

¹⁴ Sedan sa han till mig: 'Våra fäders Gud har valt ut dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala.

¹⁵ Du ska vittna om honom överallt och berätta vad du har sett och hört.

¹⁶ Vänta inte längre, utan låt döpa dig och bekänn dina synder för Herren så att han kan förlåta dig.'

^17-18 När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, och en dag stod och bad i templet var jag plötsligt liksom i en annan värld. Jag såg Herren, och han sa till mig: 'Skynda dig! Lämna Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro dig när du förkunnar mitt budskap.'

¹⁹ 'Men Herre

²⁰ Och när Stefanos, som vittnade om dig, dödades, stod jag där och tyckte det var rätt. Jag till och med vaktade kläderna åt de män som stenade honom!'

²¹ Men Gud sa till mig: 'Lämna Jerusalem, för jag ska sända dig långt bort till andra folk än judarna!'

²² Så långt hade folkmassan lyssnat, men när Paulus sa detta, ropade de med en mun: Bort med en sådan människa! Döda honom! Han har inte rätt att leva!

²³ De skrek i högan sky och kastade klädesplagg och jord omkring sig.

Paulus avslöjar att han är romersk medborgare

²⁴ Därför förde kommendanten in Paulus i kasernen och befallde att man skulle slå honom med piskor tills han bekände sitt brott. Han ville nämligen veta varför folkmassan hade blivit så rasande.

²⁵ När de band Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: Är det tillåtet att misshandla en romersk medborgare som inte ens har ställts inför rätta?

²⁶ Officeren gick då till kommendanten och sa: Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!

²⁷ Kommendanten kom då och frågade Paulus: Säg mig, är du romersk medborgare? Ja, det är jag faktiskt! svarade Paulus.

²⁸ Det är jag också, muttrade kommendanten, och det har kostat mig en hel del!Jag blev det när jag föddes, svarade Paulus.

²⁹ Soldaterna, som stod färdiga att piska honom, försvann kvickt när de hörde att Paulus var romersk medborgare. Och kommendanten själv blev förskräckt, eftersom det var han som hade befallt att Paulus skulle bindas och piskas.

Paulus inför det judiska rådet

³⁰ Nästa dag befriade kommendanten honom från bojorna och befallde att översteprästerna och det judiska rådet skulle samlas. Han hämtade sedan Paulus från fängelset för att försöka få reda på vad det var som orsakat all uppståndelse.