Mirjam och Aron kritiserar Mose

^1-2 En dag började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att hans hustru kom från Etiopien. De sa: Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också? Herren hörde dem,

^3-4 och reagerade omedelbart och kallade dem alla tre till tabernaklet. Mose var faktiskt den mest ödmjuka och anspråkslösa människa man kunde tänka sig.

⁵ Herren steg ner till dem i molnet och ställde sig vid ingången till tabernaklet. Kom fram hit, Aron och Mirjam! sa han. De steg då fram,

⁶ och Herren sa till dem: Det är genom syner och drömmar som jag talar till er människor, till och med om det är fråga om profeter.

^7-8 Men det är inte på det sättet som jag talar med min tjänare Mose. Han har förtroende här i mitt hus, och med honom talar jag ansikte mot ansikte, i klartext och inte i gåtor! Hur vågar ni då kritisera honom?

⁹ De hade verkligen lyckats väcka Herrens vrede. När han lämnade dem

¹⁰ och molnet flyttade sig från tabernaklet, upptäckte Mirjam plötsligt att hon var alldeles vit som av spetälska. Aron fick se vad som hänt

¹¹ och ropade förtvivlat till Mose: Straffa oss inte för den synd vi begått! Det var vansinnigt, det vi gjorde.

^12-14 Låt henne inte vara som en levande död, som en som är född vanställd.13Herre, jag ber dig, gör henne frisk igen! ropade då Mose till Gud. 14Och Herren sa till Mose: Om hennes far hade spottat henne i ansiktet skulle hon ju ha varit oren i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar, och sedan kan hon få komma tillbaka.

¹⁵ Mirjam blev alltså utestängd från lägret och visade sig inte på sju dagar. Folket väntade med att gå vidare, tills hon kom tillbaka. Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.

Spejarna sänds ut

13 Herren sa till Mose:

² Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.

^3-16 Israeliterna hade vid det här tillfället sitt läger i Parans öken. Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg dessa ledare:Sammua, Sackurs son, från Rubens stam,Safat, Horis son, från Simeons stam,Kaleb, Jefunnes son, från Juda stam,Jigeal, Josefs son, från Isaskars stam,Hosea, Nuns son, från Efraims stam, en del av Josefs stam,Palti, Rafus son, från Benjamins stam,Gaddiel, Sodis son, från Sebulons stam,Gaddi, Susis son, från Manasses stam, en del av Josefs stam,Ammiel, Germallis son, från Dans stam,Setur, Mikaels son, från Asers stam,Nahebi, Vofsis son, från Naftalis stam,Geuel, Makis son, från Gads stam.

¹⁷ Det var i detta sammanhang som Mose ändrade Hoseas namn till Josua.

Spejarna utforskar landet

¹⁸ Mose sände i väg dem med följande instruktioner: Gå norrut till bergstrakterna vid Negev

¹⁹ och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många.

²⁰ Ta reda på om jorden är bördig eller mager och om städerna är befästa.

²¹ Låt oss få veta om det är ett rikt eller fattigt land och om det finns skog. Ta med er tillbaka prov på landets frukter. Det var just då dags för den första druvskörden.

²² Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rehob i närheten av Hamat.

²³ När de drog norrut passerade de först genom Negev och kom fram till Hebron. Där träffade de på ahimaniterna, sesaiterna och talmaiterna, som alla var ättlingar till jätten Anak. Hebron var en mycket gammal stad, byggd sju år före Soan i Egypten.

²⁴ Sedan kom de till den trakt som numera kallas Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig, och de tog också med sig granatäpplen och fikon.

²⁵ Israeliterna kallade dalen för Druvdalen efter den druvklase de hade tagit med sig därifrån.

Folket gör uppror

²⁶ Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring.

²⁷ De rapporterade för Mose, Aron och allt Israels folk i Parans öken vid Kades, och de visade upp frukten som de hade med sig.

²⁸ Så här löd deras rapport: Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka, och det var verkligen underbart, ett land som 'flyter av mjölk och honung'. Här har vi en del frukter därifrån.

²⁹ Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar, och vi såg ättlingar efter Anak!

³⁰ Amalekiterna bor i söder, medan hetiterna, jebuseerna och amoreerna bor i bergstrakten, och kananeerna bor utmed Medelhavskusten och i Jordandalen.

³¹ Men Kaleb lugnade folket där de stod framför Mose. Jag tycker vi ska gå och inta det här landet på en gång, sa han. Jag vet att vi kan segra!

³² Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk! sa de andra spejarna. De skulle fullkomligt krossa oss!

³³ Deras rapport var alltså till största delen negativ: Landet är fullt av krigare, och människorna är mycket kraftigt byggda.

³⁴ Vi såg en del anakiter där, ättlingar till den gamla jättesläkten. Vi kände oss som myror framför dem, och vi kände hur de föraktade oss.

14 Då började folket att klaga och gråta högt, och de fortsatte hela natten.

² Deras röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron.Tänk om vi hade fått dö i Egypten, klagade de, eller åtminstone här i öknen,

³ i stället för att bli dödade i det landet. Ja, Herren kommer att döda oss där, och våra hustrur och små barn kommer att bli slavar. Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!

⁴ Det förslaget spred sig i hela lägret, och man ropade: Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!

Mose ber för de upproriska

⁵ Då föll Mose och Aron ner på marken med ansiktena mot jorden,

⁶ och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, rev sönder sina kläder

⁷ och sa till allt folket: Det är ett underbart land vi har framför oss,

⁸ och Herren älskar oss. Han kommer att hjälpa oss att komma in i landet, för han har ju gett oss det. Det är oerhört bördigt, ett land som flyter av mjölk och honung!

⁹ Gör inte uppror mot Herren nu. Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Vi kommer att klara av dem, för Herren är med oss, och det är oss han beskyddar och inte dem! Sluta nu upp med att vara rädda!

^10-11 Men den enda reaktionen på deras vädjan blev att man hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet, och Herren sa till Mose: Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla under som de har sett mig göra?

¹² Jag ska göra dem arvlösa och utrota dem i pest, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!

¹³ Men vad ska egyptierna tänka när de får höra talas om det? frågade Mose Herren. De känner ju mycket väl till hur du visade din makt och räddade ditt folk.

¹⁴ De har berättat det för invånarna i det här landet, så de är väl medvetna om att du står på Israels sida och att du talar med folket ansikte mot ansikte. De ser molnet och elden över oss, och de vet att det är du som beskyddar oss dag och natt.

¹⁵ Om du nu dödar ditt folk, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga:

¹⁶ 'Herren var tvungen att döda dem, därför att han inte kunde ta hand om dem i öknen. Han var inte så stark att han kunde leda dem in i det land som han hade lovat att ge dem.'

^17-18 Herre, visa nu din väldiga makt och ditt tålamod genom att förlåta oss våra synder, och visa oss din kärlek. Förlåt oss! Vi vet att du inte kan låta synden få vara ostraffad, utan du straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generation.

¹⁹ Jag vädjar till dig, Herre: förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd och kärlek. Förlåt dem, så som du har förlåtit dem förut, allt sedan vi lämnade Egypten.

Guds straff - fyrtio år i öknen

^20-21 Då sa Herren: Jag ska förlåta dem, som du har begärt. Men jag lovar vid mitt eget namn, att lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet,

²² lika visst ska ingen av dessa som sett min härlighet, och som tio gånger har vägrat lyda mig, och som har sett alla de under jag gjort både i Egypten och i öknen,

²³ ingen av dem ska få se det land som jag lovat deras förfäder.

²⁴ Men med min tjänare Kaleb är det annorlunda. Han har lytt mig. Honom ska jag leda in i det land han har undersökt, och hans ättlingar ska också få sin del av landet.

²⁵ Men eftersom Israels folk är så uppskrämt av amalekiterna och kananeerna som bor i dalarna, så måste ni i morgon vända tillbaka ut i öknen, i riktning mot Röda havet.

^26-27 Hur länge tänker detta folk fortsätta att klaga på mig? sa Herren när han talade med Mose och Aron. Jag har hört allt de sagt.

²⁸ Men säg så här till dem: 'Herren lovar att han ska göra just det som ni fruktat för.

²⁹ Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er som är tjugo år eller äldre, och som har klagat på mig,

³⁰ ska få komma in i det utlovade landet utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³¹ Ni sa att era barn skulle bli slavar åt landets folk. Ja, nu tänker jag föra era barn in i landet i stället för er. De ska få ärva det som ni förkastade,

³² och era döda kroppar ska bli kvar i öknen.

³³ Och era barn ska tvingas att bli herdar i öknen i fyrtio år. På det sättet ska ni få betala för er trolöshet, ända tills den sista av er ligger död i öknen.

^34-35 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar, men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd, och jag ska lära er vad det betyder att förkasta mig. Jag, Herren, har talat. Och kom ihåg att alla som varit med och sammansvurit sig mot mig ska dö här i öknen.'

^36-38 De tio spejarna som hade förorsakat upproret mot Herren genom att skrämma folket, blev därefter dödade inför Herren. Det var bara Josua och Kaleb som fick leva.

³⁹ Sedan blev det en oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade för folket vad Gud hade sagt.

Folket går vidare utan Gud

⁴⁰ Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot det utlovade landet.Här är vi nu! sa de. Vi förstår att vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss.

⁴¹ Det är för sent, sa Mose. Ni lyder inte Herren och följer inte hans order om att gå tillbaka ut i öknen.

⁴² Ni kommer att krossas av fienden om ni försöker genomföra era planer, för Herren är inte med er.

⁴³ Ni vet väl att amalekiterna och kananeerna finns där! Nu när ni har övergett Herren kommer han att överge er.

⁴⁴ Men de fortsatte in i bergsbygden, trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret.

⁴⁵ Då kom amalekiterna och kananeerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.

Jesus botar en kvinna med blödningar och uppväcker en död flicka

²¹ När Jesus hade farit över med båten till andra sidan sjön, samlades en stor folkskara omkring honom på stranden.

²² Då kom en man, som hette Jairos och som var föreståndare för synagogan på platsen, och föll förtvivlad ner vid hans fötter

²³ och bad honom bota hans lilla dotter.Hon håller på att dö, sa han. Jag ber dig, kom och lägg dina händer på henne så att hon blir frisk igen.

²⁴ Jesus gick med honom följd av en väldig folkmassa som trängde på.

²⁵ I folksamlingen fanns en kvinna, som i tolv år lidit av inre blödningar.

²⁶ Hon hade plågats mycket under åren och behandlats av många läkare. Hon hade använt alla sina pengar för att bli frisk, men hade inte blivit bättre utan snarare sämre.

²⁷ Nu hade hon hört om alla de märkliga under Jesus hade gjort. Därför trängde hon sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde försiktigt vid hans kläder.

²⁸ Hon tänkte nämligen: Om jag bara kan röra vid hans kläder kommer jag att bli frisk.

²⁹ Och så snart hon hade rört vid honom, stannade blödningen av och hon visste att hon var frisk.

³⁰ Jesus kände genast att helande kraft hade gått ut från honom, och han vände sig om och frågade: Vem rörde vid mina kläder?

³¹ Hans lärjungar sa till honom: Här tränger folk på från alla håll och så frågar du vem som rörde vid dig!

³² Men han såg sig omkring för att få veta vem det var som hade gjort det.

³³ Kvinnan blev förskräckt, och när hon förstod vad som hänt henne kom hon darrande fram och föll ner vid hans fötter och talade om vad hon hade gjort.

³⁴ Då sa Jesus till henne: Dotter, din tro har botat dig. Gå i frid. Du är fri från din sjukdom.

³⁵ Medan han fortfarande talade med henne kom några med bud från Jairos hem att det var för sent - hans dotter hade dött, och det var ingen idé längre att Jesus kom.

³⁶ Men Jesus som hörde vad de sa, sa till Jairos: Var inte rädd! Tro bara på mig.

³⁷ Så bad Jesus folkskaran bli kvar på platsen och tillät inte någon att följa med honom till Jairos hem utom Petrus och Jakob och Johannes.

³⁸ När de kom fram såg Jesus att det rådde stor förvirring i hemmet. Alla grät och klagade utan att kunna behärska sig.

³⁹ Då gick han in till dem och sa: Varför gråter ni och är så upprörda? Flickan är inte död, hon sover bara!

⁴⁰ Då hånskrattade de åt honom, men han bad dem alla att lämna huset. Sedan tog han med sig flickans mor och far och sina tre lärjungar och gick in i rummet där hon låg.

^41-42 Han tog henne vid handen och sa till henne: Res dig upp, min lilla flicka! Och flickan som var tolv år gammal reste sig upp och började gå omkring i rummet. Hennes föräldrar blev utom sig av förvåning,

⁴³ men Jesus förbjöd dem att berätta vad som hänt. Sedan sa han åt dem att ge henne något att äta.

Read full chapter