Solen står stilla

10 När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Ai och dödat kungen där, på samma sätt som han hade gjort i Jeriko, och hur invånarna i Gibeon hade lyckats få ett fredsfördrag med Israel och blivit dess allierade,

² blev han fruktansvärt rädd. Gibeon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Ai, och dess män var kända för att vara verkliga krigare.

³ Adoni-Sedek skickade därför ett meddelande till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakis och kung Debir i Eglon.

⁴ Kom och hjälp mig att besegra gibeoniterna, skrev han. De har slutit fred med Josua och Israels folk.

⁵ Dessa fem amoreiska kungar slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Gibeon.

⁶ Då sände männen i Gibeon omedelbart bud till Josua i Gilgal. Kom och hjälp dina tjänare! bad de. Skynda er! Alla amoreiska kungar som bor i bergsbygderna anfaller oss gemensamt med sina arméer.

⁷ Josua och israeliternas armé lämnade då Gilgal för att undsätta Gibeon.

⁸ Var inte rädd för dem, sa Herren till Josua. De är redan besegrade! Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.

⁹ Josua och armén marscherade hela natten och överrumplade fienden.

¹⁰ Herren lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade, och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet-Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem.

¹¹ Och när de under sin flykt undan israeliterna rusade nerför sluttningen mot Bet-Horon, lät Herren en fruktansvärd hagelstorm komma över dem, och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd.

¹² Medan israeliterna förföljde fienden bad Josua högt: Låt solen stå stilla över Gibeon och låt månen stå kvar i Ajalons dal!

¹³ Och solen och månen flyttade sig inte förrän Israels armé hade slagit fiendehärarna! Detta finns närmare skildrat i Den redliges bok. Solen stod kvar uppe på himlen nästan ett helt dygn!

¹⁴ Det har aldrig tidigare och inte heller senare hänt att Herren har hindrat solen att gå ner som svar på en mans bön. Det var Herren som stred för Israel den dagen.

¹⁵ Senare återvände Josua och israeliternas armé till Gilgal.

Fem kungar avrättas

¹⁶ Under striden flydde de fem kungarna och gömde sig i en grotta vid Mackeda.

¹⁷ När Josua nåddes av nyheten att man funnit kungarna

¹⁸ befallde han att en stor sten skulle rullas framför grottans ingång och att vakter skulle sättas dit, så att kungarna inte skulle kunna fly.

¹⁹ De övriga soldaterna fick följande order: Förfölj fienden och angrip dem bakifrån! Låt dem inte komma tillbaka till sina städer, för Herren ska hjälpa er att fullständigt förgöra dem.

²⁰ Josua och Israels armé fortsatte att meja ner fienden och gjorde slut på de fem arméerna med undantag av det fåtal som lyckades komma tillbaka till sina befästa städer.

²¹ Då återvände alla israeliterna till sitt läger vid Mackeda, och efter detta vågade ingen längre anfalla Israel.

^22-23 Josua gav nu sina män befallning om att flytta bort stenen från grottans öppning och föra ut de fem kungarna från Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakis och Eglon.

²⁴ Sedan sammankallade han hela armén och gav befälhavarna för armén order att sätta sina fötter på kungarnas nackar.

²⁵ Var inte rädda, och tappa inte modet, sa Josua till sina män. Var bara starka och frimodiga, för så här kommer Herren att göra med alla era fiender.

²⁶ Med de orden stack Josua sitt svärd i de fem kungarna och hängde upp deras döda kroppar på fem pålar, där de fick hänga tills det blev kväll.

²⁷ Vid solnedgången gav Josua befallning om att kropparna skulle tas ner och kastas in i grottan där kungarna hade gömt sig. Framför grottan kastade man upp ett stort stenröse, som fortfarande finns kvar.

Israel utplånar städer i söder

²⁸ Samma dag utplånade Josua staden Mackeda och dödade kungen och alla andra som bodde där, och inte en människa i hela staden kom undan med livet.

²⁹ Därefter tågade israeliterna mot Libna.

³⁰ Herren gav dem också den staden och dess kung, och alla dödades, precis som i Jeriko.

³¹ Från Libna fortsatte de till Lakis och anföll staden.

³² Herren gav också Lakis i Israels hand, så att de intog staden på andra dagen, och här gick det för invånarna på samma sätt som i Libna.

³³ Under anfallet mot Lakis hade kung Horam från Geser kommit för att försöka hjälpa till att försvara staden, men Josuas män dödade också honom och slog hela hans armé.

^34-35 Den israelitiska armén drog sedan vidare till Eglon och intog det redan första dagen, och alldeles som i Lakis dödade de alla invånarna.

³⁶ Sedan lämnade de Eglon, fortsatte till Hebron,

³⁷ intog det och alla dess förstäder och dödade hela befolkningen.

³⁸ Därefter återvände de till Debir

³⁹ och intog det såväl som de kringliggande byarna, och allt folk dödades, precis som i Libna.

⁴⁰ På så sätt besegrade Josua och hans armé hela landet, folken och kungarna i bergsbygden, på syd- och låglandet och på bergssluttningarna. De dödade alla i hela landet, precis som Herren, Israels Gud, hade gett befallning om,

⁴¹ alla från Kades- Barnea till Gasa, och från Gosen ända till Gibeon.

⁴² Allt detta genomfördes i en följd, och Herren, Israels Gud, stred för sitt folk.

⁴³ Sedan återvände Josua och hans armé till lägret vid Gilgal.

Josua anfaller kungarna i norr

11 När kung Jabin i Hasor fick höra vad som hade hänt skickade han ett meddelande med en kallelse till kung Jobab i Madon, kungarna i Simron och Aksaf,

² och till kungarna i de norra bergsbygderna, i Araba, söder om Kinarot, och vidare till kungarna på låglandet och kungarna i Dors bergstrakter västerut.

³ Han meddelade också kananeerna, både österut och västerut, amoreerna, hetiterna, perisseerna, jebuseerna i bergsbygden och hiveerna nedanför Hermon i Mispalandet.

⁴ Alla svarade på kallelsen genom att mobilisera sina arméer, och de slog sig samman för att krossa Israel. Deras stora gemensamma armé, med en lång rad hästar och vagnar, fyllde hela området vid Meroms källor så långt man kunde se,

⁵ där de hade slagit läger vid källorna.

⁶ Du ska inte vara rädd för dem, sa Herren till Josua. I morgon vid den här tiden kommer de att vara döda allesammans! Skär av hälsenorna på deras hästar och bränn upp deras vagnar!

⁷ Josua och hans folk anföll dem plötsligt där vid Meroms källor.

⁸ Herren överlämnade hela den stora armén i israeliternas hand och de förföljde den ända bort till Stora Sidon, till en plats som kallades Misrefot-Maim, och vidare till Mispadalen, tills det inte fanns en enda överlevande kvar.

⁹ Josua och hans män gjorde som Herren gett befallning om; de skar av hälsenorna på hästarna och brände upp alla vagnar.

¹⁰ På vägen tillbaka intog Josua Hasor och dödade dess kung. (Hasor hade en gång varit huvudstad för alla de nämnda rikena.)

¹¹ Alla i staden dödades, och hela staden sattes i brand.

¹² Josua intog därefter alla de övriga kungastäderna och dödade alla deras invånare, precis som Mose långt tidigare hade gett befallning om.

¹³ Men Josua brände inte upp någon av de städer som låg på höjderna, förutom Hasor.

¹⁴ Boskapen och allt som kunde tas som byte från dessa städer fick israeliterna behålla, men allt folket dödades.

¹⁵ Herren hade nämligen talat om för sin tjänare Mose att de skulle göra så, och Mose hade vidarebefordrat denna befallning till Josua, som gjorde precis det han blivit tillsagd att göra. Han var mycket noga med att följa alla de föreskrifter som Herren hade gett Mose.

Hela landet under Israels kontroll

¹⁶ Josua intog alltså hela landet, bergsbygden, Negev och hela landet Gosen, låglandet och hedmarken och även Israels bergsbygd och dess lågland.

¹⁷ Israels område sträckte sig nu hela vägen från berget Halak, som höjer sig mot Seir, ända till Baal-Gad i Libanondalen nedanför berget Hermon. Josua dödade alla kungarna i dessa områden.

¹⁸ Under en lång tid krigade Josua mot alla dessa kungar.

¹⁹ Inget folk fick något fredsfördrag med undantag av hiveerna i Gibeon. Alla de övriga utrotades.

²⁰ Herren fick nämligen de fientliga kungarna att vilja strida mot Israel i stället för att be det om fred, och därför blev de dödade, precis som Herren hade sagt till Mose.

²¹ Under denna tid utrotade Josua alla anakiterna, som bodde i bergsbygderna vid Hebron, Debir, Anab, i hela Juda bergsbygd och i hela Israels bergsbygd. Han dödade dem alla och utplånade deras städer.

²² Ingen av dem blev kvar i Israels barns land, med undantag för några som fortfarande fanns kvar i Gasa, Gat och Asdod.

²³ Josua intog alltså hela landet, precis som Herren hade sagt till Mose, och han gav det åt Israels barn som arv, och det delades mellan stammarna.Efter alla dessa krig fick landet äntligen fred.

Kungar som besegrats

12 Här följer en förteckning över de kungar som Israel besegrade öster om Jordan och vars områden de intog. Området sträcker sig hela vägen från dalen vid floden Arnon till berget Hermon och innefattar också städerna i östra öknen.

² Amoreernas kung Sihon bodde i Hesbon. Hans kungarike sträckte sig från Aroer, vid floden Arnons strand, och från mitten av floddalen till floden Jabbok, som är Ammons barns gräns. Detta omfattar hälften av det nuvarande Gilead.

³ Sihon kontrollerade också östra Jordandalen så långt norrut som till östra stranden av Galileiska sjön och söderut till Döda havet och sluttningarna upp mot bergsområdet Pisga.

⁴ Kung Og i Basan, den siste av rafaeerna, bodde i Astarot och Edrei.

⁵ Han regerade över Hermons bergsbygd, över Salka och hela Basan till gränsen av gesureernas och maakateernas områden i väster. Söderut sträckte sig hans rike så att det omfattade den norra hälften av Gilead, där det gränsade till Sihons, kungens i Hesbon, område.

⁶ Mose och Israels barn hade besegrat dessa folk, och Mose gav landet till Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam.

⁷ Här följer en förteckning över de kungar som Josua och Israels arméer besegrade på västra sidan om Jordan. (Det land som låg mellan Baal-Gad i Libanondalen och berget Halak, väster om Seir, gav Josua till besittning åt de andra stammarna i Israel.

^8-24 Området omfattade bergsbygden, låglandet, hedmarken, bergssluttningarna, Judas öken och Negev. De folk som bodde där var hetiterna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna.) Kungarna var: kungen i Jeriko, kungen i Ai nära Betel, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakis, kungen i Eglon, kungen i Geser, kungen i Debir, kungen i Geder, kungen i Horma, kungen i Arad, kungen i Libna, kungen i Adullam, kungen i Mackeda, kungen i Betel, kungen i Tappua, kungen i Hefer, kungen i Afek, kungen i Lassaron, kungen i Madon, kungen i Hasor, kungen i Simron-Meron, kungen i Aksaf, kungen i Taanak, kungen i Megiddo, kungen i Kedes, kungen i Jokneam vid Karmel, kungen över Dor i staden Nafat-Dor, kungen över Goim vid Gilgal och kungen i Tirsa. Tillsammans var de trettioen stycken.

Maria besöker Elisabet

^39-40 Några dagar senare skyndade sig Maria upp till den stad i Judeens berg där Sakarias bodde för att hälsa på Elisabet.

⁴¹ När Elisabet hörde Marias hälsningsord sparkade barnet till i henne av glädje, och hon blev fylld av helig Ande.

⁴² Hon blev så glad att hon ropade högt till Maria: Gud har utvalt dig framför alla andra kvinnor, och ditt barn är förutbestämt för Guds särskilda välsignelse.

⁴³ Vilken ära för mig att min Herres mor kommer på besök.

⁴⁴ I samma ögonblick som du kom in och hälsade på mig och jag hörde din röst, gick det som en stöt av glädje genom barnet i mig!

⁴⁵ Du trodde att Gud skulle göra vad han har sagt, och därför har han gett dig denna underbara välsignelse.

⁴⁶ Maria svarade:O, jag vill lovprisa Herren!

⁴⁷ Jag jublar i Gud, min Frälsare!

⁴⁸ Han har tagit sig an mig - en oansenlig kvinna, och nu kommer människor i alla tider att kalla mig välsignad av Gud.

⁴⁹ Han, den helige och mäktige, har gjort något stort med mig.

⁵⁰ Hans nåd varar från generation till generation över alla som erkänner honom som Herre.

⁵¹ Hans väldiga arm är full av kraft! De stolta och högfärdiga slår han ner.

⁵² Furstar fördriver han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.

⁵³ Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.

⁵⁴ Tänk på hur han hjälper sitt Israel! Han glömmer inte sitt löfte att vara barmhärtig.

⁵⁵ Han lovade ju våra fäder, Abraham och hans barn, att alltid visa nåd mot dem.

⁵⁶ Maria stannade hos Elisabet i omkring tre månader och återvände sedan hem.

Read full chapter