41 Ingen vågar reta honom eller ge sig på honom. Om ingen kan klara av honom, vem vågar då träda fram inför mig?

² Jag är inte skyldig någon något. Allting under himlen är mitt.

³ Jag ska inte glömma att nämna den oerhörda styrka han besitter.

⁴ Vem kan tränga igenom hans hud, och vem vågar komma inom räckhåll för hans käftar?

⁵ Hans tänder är fruktansvärda.

⁶ Fjällen som täcker hans rygg

^7-8 sluter så tätt intill varandra att ingen luft kan tränga in mellan dem och ingenting kan skilja dem åt.

⁹ När han frustar är det som eld. Hans ögon glöder som kol.

¹⁰ Eld kommer ut ur hans mun.

¹¹ Rök kommer ur hans näsborrar, som ånga från kokande vatten.

¹² Hans andedräkt kan antända kol, och lågor väller fram ur hans mun.

¹³ Den väldiga styrkan i hans nacke skapar förskräckelse var han än drar fram.

¹⁴ Hans hull är fast och utan fett.

¹⁵ Hans bröst är hårt som sten, ja, som en kvarnsten.

¹⁶ När han sträcker på sig, blir även de starkaste rädda och stela av fasa.

¹⁷ Varken svärd, spjut, pil eller pansar kan hindra honom.

¹⁸ Järn är som ett strå för honom, och koppar som murket trä.

¹⁹ Inga pilar biter på honom. Slungstenar kittlar honom som grässtrån.

²⁰ Klubbor gör ingen nytta, och han skrattar åt lansar som riktas mot honom.

²¹ Hans buk är täckt med fjäll, skarpa som krukskärvor, och han lämnar efter sig ett spår som av tröskjärn.

²² Han får vattnet att koka och djupen att sjuda bara genom att röra på sig.

²³ Han lämnar ett gnistrande skum efter sig, som om vattenytan var täckt av frost!

²⁴ Hans like finns inte på hela jorden.

²⁵ Ingen finns som är stoltare, han är kung över allt han ser.

Job svarar Herren

42 Då svarade Job Gud:

² Jag vet att du kan göra precis vad du vill och att ingen kan hindra dig.

³ Du frågar vem det är som så dåraktigt har förnekat din omtanke. Det är jag. Jag talade om saker som jag inte visste någonting om och inte förstod, sådant som var alltför underbart för mig.

⁴ Du sa: 'Lyssna, så ska jag tala! Låt mig ställa en fråga till dig och se om du kan besvara den! '

⁵ Men nu säger jag: 'Förut har jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig,

⁶ och jag avskyr mig själv och ångrar mig i stoft och aska.'

⁷ Sedan Herren avslutat sitt tal till Job, sa han till Elifas från Teman:Jag är arg på dig och dina två vänner. Ni har inte haft rätt i vad ni har sagt om mig, vilket däremot min tjänare Job har haft.

⁸ Ta nu sju unga tjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra ett brännoffer för er själva. Min tjänare Job ska då be för er. Jag ska lyssna på hans bön och inte förgöra er, som jag borde, eftersom ni har syndat och inte talat sanning om min tjänare Job.

⁹ Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama gjorde som Herren hade befallt dem, och Herren lyssnade till de böner Job bad för dem.

Herren välsignar Job mer än förut

¹⁰ När Job bad för sina vänner, gav Herren honom upprättelse och skänkte honom rikedom och lycka. Ja, Herren gav honom dubbelt så mycket som han hade haft tidigare.

¹¹ Sedan kom alla hans bröder och systrar och forna vänner och firade med honom i hans hem. De tröstade honom efter alla sorger och bedrövelser som Herren hade låtit komma över honom, och var och en av dem gav honom ett stycke silver och en guldring.

¹² Herren välsignade Jobs sista år av livet mer än hans första, så att han kom att få 14.000 får, 6.000 kameler, 1.000 par oxar och 1.000 åsninnor.

^13-14 Gud gav honom också sju söner och tre döttrar. Den äldsta dottern kallade han Jemima, nästa fick heta Kesia och den yngsta gav han namnet Keren-Happuk.

¹⁵ Ingen flicka i hela landet kunde i skönhet mäta sig med Jobs döttrar. Job gav dem till och med arvsrätt tillsammans med sönerna.

¹⁶ Job levde 140 år efter detta och fick se både barnbarn och barnbarnsbarn.

¹⁷ Hans liv blev långt och innehållsrikt.

²² Hela folkmassan tog parti mot Paulus och Silas, och domarna befallde att man skulle klä av dem till midjan och piska dem med spön.

²³ Gång på gång ven slagen över deras bara ryggar, och efteråt blev de kastade i fängelset. Fångvaktaren, som riskerade livet om de flydde,

²⁴ tog därför inga risker, utan placerade dem i den innersta fängelsecellen och låste fast deras ben i stockar.

²⁵ När Paulus och Silas mitt i natten bad och sjöng lovsånger till Herren, och de andra fångarna lyssnade,

²⁶ kom plötsligt en kraftig jordstöt. Fängelset skakades ända ner i grunden, alla dörrar flög upp och kedjorna föll av fångarna.

²⁷ När fångvaktaren vaknade och fick se att fängelseportarna stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord.

²⁸ Men Paulus ropade till honom: Stopp! Gör dig inget illa! Vi är alla här!

²⁹ Fångvaktaren, som darrade av skräck, bad nu om ljus och rusade till fängelsecellen. Där föll han på knä för Paulus och Silas.

³⁰ Sedan förde han ut dem och frågade: Mina herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?

³¹ Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och hela din familj, svarade de.

³² Sedan berättade de för honom och alla andra i hans familj om de goda nyheterna från Herren.

³³ Och fångvaktaren tog genast hand om dem, och mitt i natten tvättade han deras sår och förband dem. Så döptes han och hela hans familj,

³⁴ och därefter bjöd han dem med hem till sig och dukade fram en måltid åt dem. Och både han och hela hans familj var överlyckliga för att de hade kommit till tro.

³⁵ Nästa morgon skickade domarna några polisbefäl till fångvaktaren med beskedet: Släpp de här männen!

³⁶ Fångvaktaren talade då om för Paulus att de var fria och kunde gå.

³⁷ Men Paulus svarade: Så lätt kommer de inte undan! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva frige oss.

³⁸ Polisbefälen rapporterade detta till domarna, och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de mycket rädda.

³⁹ De kom genast till fängelset och förde ut dem och bad och bönade att de skulle lämna staden.

⁴⁰ Men Paulus och Silas gick först till Lydias hus, där de träffade de troende och uppmanade dem än en gång att stå fasta i tron. Sedan lämnade de staden.