Job ifrågasätter Guds handlande

14 Vad svag människan är, och hur kort är inte hennes liv, fyllt av bekymmer!

² Hon blomstrar så vackert för ett ögonblick, sedan vissnar hon. Som skuggan från ett snabbt passerande moln försvinner hon.

³ Måste du vara så sträng mot svaga människovarelser och kräva räkenskap av dem?

⁴ Hur kan du begära renhet hos en som är född i orenhet?

⁵ Du har gett människan ett så kort liv, ett bestämt antal månader är allt du gett henne! Inte en stund längre, verkar det.

⁶ Kan du då inte låta henne få leva lite i fred? Vänd bort din blick från henne och unna henne lite ro, innan hon dör!

⁷ Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, skjuter det skott, och nya grenar växer upp.

^8-9 Även om dess rot har varit länge i jorden och dess stubbe tynat bort, kan det spira och knoppas igen som en ny planta, bara det får vatten.

¹⁰ Men när en människa dör och begravs, vart tar hon då vägen?

^11-12 Som vattnet dunstar bort från en sjö, och som en flod torkar ut, så lägger sig en människa ner för att dö och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn.

¹³ Om du ändå ville gömma mig i döden och glömma bort mig tills din vrede har gått över. Men jag önskar att du någon gång skulle komma ihåg mig igen!

¹⁴ Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Den frågan ger mig hopp, så att jag i all min ångest kan vänta mig något nytt av döden!

¹⁵ Då skulle du kalla på mig och jag skulle komma. Du skulle längta efter din skapelse.

¹⁶ Då kommer du att räkna mina dagar, men inte mina synder.

¹⁷ Mina överträdelser kommer att samlas ihop, och du kommer att gömma dem för alltid.

^18-19 Bergen vittrar sönder och försvinner. Vattnet mal stenen till sand. Vattenströmmarna sköljer bort den goda jorden. På samma sätt är det med människan, allt hennes hopp utplånas.

^20-21 Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Hon åldras och sedan skickar du bort henne. Hon får aldrig veta om hennes söner blir hedrade som stora män eller om de blir föraktade och möter besvikelser.

²² Bara sorg och smärta väntar henne.

Elifas talar en andra gång

15 Elifas från Teman svarade då Job:

² Du anses vara en vis man, och ändå låter du oss höra alla dessa tomma ord. Du är ingenting annat än en pratmakare.

³ Det är inte rätt att tala så dåraktigt. Vad gör sådana ord för nytta?

^4-5 Har du ingen respekt för Gud, ingen vördnad för honom? Det är dina synder som talar om för din mun vad den ska säga! Dina ord är bedrägeri,

⁶ men varför skulle jag döma dig? Dina egna ord gör det!

^7-8 Är du den visaste människa som lever? Föddes du innan höjderna skapades? Har du lyssnat till Guds hemliga råd? Har du suttit med i hans rådssal? Är det bara du som är vis?

⁹ Vad vet du mer än vi? Vad är det du förstår, som inte vi kan fatta?

¹⁰ På vår sida står gamla, visa män, som är äldre än din far!

¹¹ Är Guds tröst inte nog för dig? Såras du av hans vänliga ord?

¹² Varför tillåter du ilskan att dra i väg med dig, varför dessa flammande blickar?

¹³ Du vänder dig mot Gud med alla dina ord.

¹⁴ Vem på hela jorden kan vara så ren och rättfärdig som du påstår dig vara?

¹⁵ Gud litar ju inte ens på sina änglar! Inte ens himlarna kan vara fullkomligt rena i jämförelse med honom!

¹⁶ Hur mycket mindre då någon som du, som är ond och syndfull och som dricker synd som en svamp suger upp vatten!

^17-19 Hör här, så ska jag svara dig utifrån min egen erfarenhet, bekräftad av visa mäns erfarenhet, och av sanningen från våra förfäder, som fick det här landet som gåva innan de ännu beblandat sig med främlingar.

²⁰ Den ogudaktige har problem under hela sitt liv.

²¹ Han är omgiven av skräck, och även om en del dagar skulle vara goda, är de snart förbi.

²² Han vågar inte gå ut i mörkret av rädsla för att bli mördad.

^23-24 Han vandrar omkring och måste tigga sin mat. Han lever sitt liv i fruktan, elände och ångest, besegrad i kampen

^25-26 därför att han har knutit näven mot Gud och utmanat den Allsmäktige. Med sin envishet som en kraftig sköld framför sig har han gått emot honom.

^27-28 Den ogudaktige ska i all sin välmåga bara få bo i tomma hus i ruinstäder där allt faller samman.

²⁹ Rikedom och makt kommer att tas ifrån honom.

³⁰ Han ska inte undkomma mörkret. Guds Ande ska förgöra honom. Lågor ska sluka allt han har.

³¹ Se till att han inte längre litar på sådant som saknar egentligt värde! Låt honom inte längre bedra sig själv, för han kommer inte att få något för sitt besvär.

³² Innan han dör ska all denna tomhet uppenbaras för honom. Allt han har räknat med ska försvinna

³³ och falla till marken som druvor från en torkad vinstock och som olivträdets blommor när de vissnar.

³⁴ De gudlösa är ofruktsamma och Guds eld förtär dem som tar mutor.

³⁵ Det enda de kan befrukta är synd, och deras hjärtan kan bara föda ondska.

Job ber om tröst och uppmuntran

16 Då svarade Job:

² Jag har hört allt det här förut. Så dåliga ni är på att trösta mig.

³ Ska ni aldrig sluta upp med ert pladder? Vad är det som får er att fortsätta?

⁴ Men kanske jag hade gjort detsamma om våra roller varit ombytta. Jag skulle ha kunnat spy ut min kritik mot er och skaka på huvudet åt er!

⁵ Nej, så är det inte! Jag skulle uppmuntra, trösta och hjälpa er. Jag skulle försöka lindra er sorg.

⁶ Men nu får jag ha min egen sorg kvar, hur mycket jag än försvarar mig. Inte heller hjälper det om jag vägrar att tala,

⁷ för Gud har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig.

⁸ Jag är bara skinn och ben - som ett bevis på min synd, säger ni.

⁹ Gud hatar mig och sliter sönder min kropp i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och väntar på att utsläcka det lilla liv som finns kvar i mig.

¹⁰ Mina 'tröstare' har öppnat sina glupande käftar för att sluka mig. De slår mig på kinden. Ovännerna sammangaddar sig mot mig.

¹¹ Gud har överlämnat mig åt syndare, i de ogudaktigas hand.

¹² Jag levde lugnt och stilla, tills han bröt ner mig. Han har tagit mig i nackskinnet och krossat mig i stycken och sedan hängt upp mig som sin måltavla.

¹³ Hans bågskyttar omger mig, och de låter sina pilar vina, så att marken blir våt av blodet från mina sår.

¹⁴ Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare.

¹⁵ Här sitter jag i mitt säcktyg med ansiktet i smutsen.

¹⁶ Mina ögon är röda av gråt, och döden har märkt mina ögonlock.

¹⁷ Ändå är jag oskyldig och min bön uppriktig.

¹⁸ Du jord, sug inte upp mitt blod! Låt det protestera å mina vägnar.

¹⁹ Redan nu har jag ett vittne till min oskuld där i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga.

²⁰ Mina vänner gör mig till åtlöje, men jag utgjuter mina tårar inför Gud

²¹ och ber att han ska lyssna till mig, som vän vädjar till vän.

²² Snart ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.

²² Men Saul uppträdde med allt större kraft, och judarna i Damaskus kunde inte säga emot honom när han bevisade att Jesus verkligen är Kristus.

²³ Efter en tid beslutade de judiska ledarna sig för att döda Saul.

²⁴ Men Saul fick höra om deras planer och att de bevakade stadsportarna natt och dag och var beredda att mörda honom.

²⁵ En natt firade därför några av hans nyomvända vänner ner honom från stadsmuren i en korg.

²⁶ När han sedan kom till Jerusalem försökte han träffa de troende, men alla var rädda för honom och ingen vågade lita på honom.

²⁷ Då följde Barnabas med honom till apostlarna och berättade för dem hur Saul hade sett Herren på Damaskusvägen, och om vad Herren hade sagt till honom och om hur han sedan ivrigt predikat om Jesus.

²⁸ Då accepterade de honom. Därefter var han ständigt tillsammans med de troende

²⁹ och talade frimodigt i Herrens namn. Men några grekisktalande judar, som han diskuterade med, sammangaddade sig för att mörda honom.

³⁰ När de andra troende hörde talas om detta, tog de honom med sig till Caesarea och skickade sedan iväg honom till hans hemstad Tarsos.

³¹ Nu levde församlingarna i Judeen, Galileen och Samarien i fred. De troende växte till i lydnad och lärde sig att leva i Herrens fruktan, och under den helige Andes ledning kom många fler till tro.

Petrus botar Aineas och Dorkas

³² Petrus reste från plats till plats för att besöka dem, och på sina resor kom han också till de troende i staden Lydda.

³³ Där träffade han en man, som hette Aineas, som var förlamad och sängliggande sedan åtta år.

³⁴ Petrus sa till honom: Aineas! Jesus Kristus har botat dig. Res dig upp och bädda din säng! Omedelbart blev han botad.

³⁵ Och hela befolkningen i Lydda och Saron började tro på Herren, när de såg Aineas gå omkring frisk och kry.

³⁶ I staden Joppe fanns det en kvinna som hette Dorkas, en troende som alltid gjorde gott mot andra, särskilt mot de fattiga.

³⁷ Vid den tiden blev hon sjuk och dog. Hennes vänner gjorde henne i ordning för begravningen och lade henne i ett rum en trappa upp.

³⁸ Men när de hörde att Petrus var i närheten av Lydda, skickade de iväg två män för att be honom komma till dem i Joppe.

³⁹ Det gjorde han. Så snart han kom dit, tog de honom med en trappa upp i huset där Dorkas låg. Rummet var fyllt av gråtande änkor, som visade Petrus de förkläden och andra plagg som Dorkas hade gjort åt dem.

⁴⁰ Då sa Petrus till alla att lämna rummet. Sedan böjde han knä och bad. Därefter vände han sig till den döda och sa: Res dig upp, Dorkas, och då öppnade hon sina ögon.

⁴¹ Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och ropade på de troende och änkorna för att de skulle komma in och se att hon levde.

⁴² Nyheten spreds i hela staden och många började tro på Herren.

⁴³ Och Petrus stannade ganska länge i Joppe och bodde under tiden hos garvaren Simon.

Read full chapter