Gud förser sitt folk med kött och bröd

16 De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin, mellan Elim och Sinai, och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten.

² Där började folket än en gång klaga på Mose och Aron.

³ Tänk, om vi ändå hade varit kvar i Egypten, sa de. Tänk om Herren hade låtit oss dö där, för där hade vi ju tillräckligt med mat! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi kommer att dö av svält.

⁴ Då sa Herren till Mose: Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Var och en kan gå ut varje dag och samla in så mycket som han behöver. Och jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte.

⁵ Säg till dem att samla dubbelt så mycket på den sjätte dagen i varje vecka!

⁶ Mose och Aron kallade samman allt folket och meddelade dem: I kväll ska ni bli klara över att det var Herren som förde er ut ur Egypten.

^7-9 I morgon ska ni få se ännu mer av hans härlighet, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss? Herren ska ge er kött att äta i kväll, och i morgon ska ni få bröd. Kom nu fram inför Herren och lyssna till hans svar på er jämmer.

¹⁰ Aron talade sedan till folket, och när de vände sig mot öknen uppenbarade sig plötsligt Herren för dem i molnet, som ledde dem.

^11-12 Och Herren sa till Mose: Jag har hört deras klagan. Säg till dem: 'I kväll ska ni få kött och i morgon ska ni mättas med bröd, och så ska ni veta att jag är Herren, er Gud.'

¹³ Den kvällen kom en stor mängd vaktlar över lägret, och på morgonen var öknen runt lägerplatsen våt av dagg.

¹⁴ Och när daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något som liknade rimfrost på marken.

¹⁵ När Israels folk såg detta, frågade de: Vad är det här? Mose förklarade: Det är den mat som Herren har gett er att äta.

¹⁶ Herren har sagt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, mellan tre och fyra liter per person.

¹⁷ Israels folk gick ut och lydde uppmaningen.

¹⁸ Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått fann de att det räckte till alla. De som hade samlat mycket hade ingenting över, och de som hade samlat lite hade tillräckligt.

¹⁹ Och Mose sa till folket: Lämna ingenting kvar över natten.

²⁰ Men naturligtvis fanns det sådana som inte ville lyssna utan lämnade en del kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade fruktansvärt illa, och Mose blev arg på dem.

²¹ På detta sätt samlade de mat varje morgon, varje hushåll efter sitt behov, och när solen steg allt högre fram på dagen, smälte det som var lämnat kvar bort och försvann.

²² På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, åtta liter i stället för fyra. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.

²³ Då talade han om anledningen för dem: Vi gör detta eftersom Herren har valt morgondagen som vilodag, en Herrens heliga sabbat, när vi ska avstå från att göra våra dagliga sysslor. Gör därför i ordning så mycket ni behöver i dag, och spara det som blir över till i morgon.

²⁴ Till skillnad från förut var maten nästa morgon färsk. Den luktade gott och det fanns ingen mask i den.

²⁵ Mose sa: Detta är er mat för i dag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken.

²⁶ Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat ute på marken.

²⁷ Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen.

^28-29 Hur länge tänker detta folk vägra att lyda? frågade Herren Mose. Ser de inte att jag ger dem dubbelt så mycket den sjätte dagen, så att det ska vara tillräckligt för två dagar? För Herren har gett er den sjunde dagen som en vilodag. Stanna nu kvar i era tält och gå inte ut för att samla mat på marken den dagen.

³⁰ Folket vilade alltså den sjunde dagen.

³¹ Och folket kallade maten manna, som betyder: Vad är det? Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.

³² Mose berättade också för folket att Herren bett dem att bevara en portion manna så att kommande generationer skulle få se det.

³³ Därför sa han till Aron att skaffa en kruka och hälla upp några liter manna i den och placera det på en helig plats.

³⁴ Aron gjorde så, precis enligt Herrens order till Mose, och han ställde mannat bredvid arken i tabernaklet.

³⁵ Under fyrtio år åt Israels barn manna, ända tills de kom in i Kanaans land, där det fanns säd att äta.

³⁶ Krukan som användes för att mäta upp mannat rymde omkring tre och en halv liter.

Vatten ur klippan

17 Nu lämnade folket på Guds befallning öknen Sin och vandrade i etapper till Refidim. Men när de kom fram dit, fanns det inte något vatten att dricka.

² Då började folket bråka med Mose. Ge oss vatten! gnällde de.Sluta nu, sa Mose. Tänker ni sätta Guds tålamod på prov igen?

³ Men plågade av sin törst fortsatte de att klaga. Varför förde du oss ut ur Egypten, så att vi skulle behöva dö här med våra barn och vår boskap?

⁴ Då frågade Mose Herren: Vad ska jag göra? De är ju färdiga att stena mig.

^5-6 Herren sa till Mose: Tag med dig de äldste i Israel och för ut folket till berget Horeb. Du ska ha din stav i handen. Jag ska möta dig där vid klippan. Slå på den med din stav, samma stav som du slog på Nilens vatten med. Då ska vatten komma fram, så att alla kan få dricka! Mose gjorde som han hade blivit tillsagd, och vatten strömmade ut ur klippan.

⁷ Mose kallade platsen Massa, som betyder frestelse. Ibland har den kallats Meriba, som betyder bråk, för det var där folket bråkade med Gud och frestade honom genom att säga: Tänker Herren ta hand om oss eller inte?

⁸ Vid Refidim kom amalekiterna emot dem.

⁹ Mose beordrade då Josua att kalla samman en grupp män till strid.Mose sa till honom: I morgon kommer jag att stå på bergets topp med Guds stav i min hand.

¹⁰ Josua och hans män gick alltså ut för att besegra amalekiterna. Under tiden gick Mose, Aron och Hur upp på berget.

¹¹ Så länge Mose orkade hålla upp staven i sina händer hade Israel övertaget, men när han lät händerna sjunka ryckte amalekiterna fram.

¹² Till slut blev Mose så trött i armarna att han inte orkade hålla staven längre. Då rullade Aron och Hur fram en sten som han kunde sitta på, och sedan stod de på var sin sida om honom och höll upp hans armar ända till solnedgången.

¹³ Resultatet blev att Josua och hans män besegrade amalekiterna!

¹⁴ Herren sa till Mose: Skriv ner det här i en bok, så att man alltid kan minnas det, och övertyga Josua om att jag ska utplåna varje spår av Amalek.

^15-16 Och Mose byggde ett altare där och kallade det: Herren är mitt segerbanér.Låt oss höja Herrens banér! sa Mose. Herren ska strida mot Amalek, från generation till generation.

Jetro besöker Mose

18 Snart fick Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, höra talas om alla de underbara saker som Herren hade gjort för sitt folk och för Mose, och hur Herren hade fört dem ut ur Egypten.

² Då tog Jetro med sig Moses hustru Sippora, som denne tidigare hade skickat hem,

³ och Moses söner Gersom och Elieser. Gersom betyder främling, för Mose hade sagt vid hans födelse: Jag har vandrat omkring i ett främmande land.

⁴ Elieser betyder Gud är min hjälp. När han föddes sa Mose: Mina förfäders Gud har varit min hjälpare och räddat mig undan Faraos svärd.

^5-6 De hann upp israeliterna när Mose och folket hade slagit läger vid berget Sinai.Din svärfar Jetro har kommit för att hälsa på dig, sa man till Mose. Han har med sig din fru och era två pojkar.

⁷ Då gick Mose ut för att träffa sin svärfar, och han hälsade mycket hjärtligt på honom. Sedan gick de in i Moses tält för att fortsätta samtalet.

⁸ Mose berättade för sin svärfar om allt som hade hänt och vad Herren hade gjort mot Farao och egyptierna för att befria Israel. Han berättade också om alla de problem som de stött på under vägen och om hur Herren hade hjälpt dem i allt.

⁹ Jetro blev mycket glad när han fick höra om allt som Herren hade gjort för Israel och hur han hade hjälpt dem att komma ut ur Egypten.

¹⁰ Lovad vare Herren, sa Jetro, han som har räddat er från egyptierna och Farao och bevarat Israel.

¹¹ Nu förstår jag att Herren är större än alla andra gudar, eftersom han har kunnat befria sitt folk från de stolta och grymma egyptierna.

¹² Jetro offrade till Gud, och sedan kom Aron och ledarna i Israel för att träffa honom, och allesammans deltog de i offermåltiden inför Gud.

Jetro ger Mose ett vist råd

¹³ Dagen därpå satte sig Mose ner för att tjäna som folkets domare, och från morgonen ända till sena kvällen kom människor till honom för att lägga fram sina problem.

¹⁴ När Moses svärfar såg hur mycket av hans tid som gick åt till detta sa han: Varför försöker du klara av allt det här själv? De får ju stå och vänta hela dagen på att få hjälp.

^15-16 Jo, därför att folket kommer till mig med sina delade meningar och vill veta vad som är Guds vilja, svarade Mose sin svärfar. Jag är deras domare och avgör vem som har rätt och vem som har fel, och så undervisar jag dem om Guds lagar och tillämpar dem i deras fall.

¹⁷ Det där är inte bra! förklarade svärfadern.

¹⁸ Du sliter ut dig själv, och folket blir uttröttat. Det är alldeles för mycket för dig att sköta själv.

^19-20 Nu ska jag ge dig ett gott råd, och Herren kommer att välsigna dig: Du ska vara folkets representant inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. Sedan ska du tala om hans svar för dem och undervisa dem om Guds lagar och vilka principer man ska följa i livet.

²¹ Sedan ska du försöka få tag i lämpliga män, som är ärliga och pålitliga och som inte tar emot mutor. Dem ska du utse till domare, somliga för tusen personer, andra för hundra, andra för femtio och andra för tio personer.

²² Låt dessa vara ansvariga domare för folket. Om det är något som är mycket betydelsefullt eller komplicerat, så kan de komma till dig med det, men alla mindre frågor ska de själva ta hand om. Det blir lättare för dig om ni hjälps åt.

²³ Om du följer det här rådet, och Herren går med på det, kan du bättre klara av uppgiften att vara folkets ledare, och då kommer det också att vara frid och harmoni i lägret.

²⁴ Mose lyssnade till sin svärfars råd och följde hans förslag.

²⁵ Han valde ut dugliga män från hela Israel och satte dem till ledare över folket, över tusen, hundra, femtio eller tio.

²⁶ De skulle alltid finnas till hands för att skipa rättvisa. De svårare fallen förde de fram inför Mose, men allt annat tog de själva hand om.

²⁷ Moses svärfar återvände så småningom tillbaka till sitt land.

Lärjungarna diskuterar vem av dem som är störst

18 Vid den tiden kom lärjungarna till Jesus för att fråga vem som egentligen var störst i himmelriket.

² Jesus bad då ett litet barn komma fram och lät sedan den lille slå sig ner bland dem

³ och sa: Om ni inte vänder er från era synder till Gud och blir som små barn, kommer ni aldrig in i himmelriket.

⁴ Därför, den som gör sig liten och ringa som det här barnet, är den störste i himmelriket.

⁵ Och den av er som tar emot ett sådant litet barn därför att det tillhör mig, han tar emot mig.

⁶ Men om någon av er leder en av dessa små vilse, som tror på mig, så skulle det vara bättre att den personen fick en sten bunden runt halsen och blev kastad i havet.

Jesus varnar för frestelse

⁷ Ve världen för all dess ondska! Frestelser till synd är oundvikliga, men ve den människa som medverkar till det.

⁸ Därför: om din hand eller fot får dig att synda, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre att komma till himlen utan din ena hand, än att vara i helvetet med både händer och fötter.

⁹ Och om ditt öga får dig att synda, så riv ut det och kasta det ifrån dig, för det är bättre att komma in i himlen enögd än att kastas i helvetet med båda ögonen i behåll.

Se inte ner på andra

¹⁰ Se till att ni inte föraktar ett enda av dessa små barn. För jag säger er att deras änglar har alltid tillträde till min Far i himlen.

¹¹ Människosonen, kom för att frälsa de förlorade.

¹² Vad gör en man som har hundra får när ett har gått vilse? Lämnar han inte de nittionio andra och går ut bland bergen för att söka efter det som sprungit bort?

¹³ Och när han äntligen finner det gläder han sig inte mer över det än över de nittionio andra som är trygga därhemma!

¹⁴ På samma sätt vill inte min Far att någon enda av dessa små går förlorad.

Om att gå till rätta med varandra

¹⁵ Om din broder har gjort något orätt mot dig, så gå till honom enskilt och påpeka hans fel. Om han lyssnar på dig och bekänner har du vunnit tillbaka din broder.

¹⁶ Men om han inte gör det, så ta med dig en eller två personer och försök att tillsammans med dem få honom på bättre tankar.

¹⁷ Om han fortfarande vägrar att lyssna ska du ta upp fallet i församlingen. Och om församlingen ger dig rätt, men han inte vill acceptera det, så behandla honom som gudlös och otroende.

¹⁸ Och jag säger er: vad ni binder på jorden är bundet i himlen, och vad ni löser på jorden är löst i himlen.

¹⁹ Jag säger er också detta: om två av er kommer överens om att be om något här på jorden, så ska min Far i himlen göra det för er.

²⁰ För där två eller tre samlas därför att de tillhör mig, där ska jag vara med dem.

Read full chapter