Judarna triumferar

^1-2 Den trettonde dagen i tolfte månaden var den dag då de båda lagarna från kungen skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att krossa dem, men nu visade det sig att bli tvärtom. Judarna samlades i de olika städerna i alla provinserna för att försvara sig mot dem som tänkte gå till anfall. Men det var ingen som försökte ge sig i strid med dem. Man hade fått stor respekt för dem,

³ och de ledande männen i provinserna, tjänstemännen och landshövdingarna, hade ställt sig på judarnas sida.

⁴ Mordokai hade nämligen fått mycket stort inflytande, och hans namn var känt över hela riket.

⁵ Men judarna tog tillfället i akt den dagen och dödade alla sina fiender.

⁶ I Susan dödades femhundra.

^7-10 De avrättade också tio söner till Haman, Hammedatas son, han som hade varit judarnas fiende. De hette Parsandata, Dalefon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata. Men judarna plundrade inte sina fiender och tog deras egendom.

¹¹ När kungen samma dag blev informerad om antalet män som dödats i Susan,

¹² sände han bud efter drottning Ester. Judarna har dödat 500 män bara här i Susan, utbrast han. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan ha hänt i landet i övrigt? Om det är något mer du önskar av mig, så låt mig få veta det!

¹³ Då svarade Ester: Om det behagar Ers Majestät, så låt judarna här i Susan få fortsätta i morgon också på samma sätt som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda i galgen.

¹⁴ Kungen gick med på hennes begäran, och den blev kungjord i Susan, och kropparna efter Hamans söner hängdes upp.

¹⁵ Judarna i Susan samlades även följande dag och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller den här gången några tillhörigheter från dem de dödat.

Purimhögtiden instiftas

¹⁶ Judarna i de olika provinserna gick till angrepp mot sina fiender och dödade 75.000 av dem, men de lade inte beslag på deras tillhörigheter.

¹⁷ Allt detta skedde den trettonde dagen i månaden Adar. Nästa dag vilade de och firade segern.

¹⁸ Men judarna i Susan fortsatte också den dagen med angreppen på sina fiender, och först dagen därefter firade de sin seger.

¹⁹ Därför har det blivit så, att de judar som bor i landsorten firar den fjortonde dagen i Adar som en helgdag och ger varandra gåvor.

²⁰ Mordokai skrev ner allt som hände och meddelade det till alla judar i riket.

^21-22 Han uppmanade dem att fira dessa dagar som helgdagar i glädje och tacksamhet och att ge varandra gåvor. De skulle minnas att de blivit räddade från sina fiender och att deras bedrövelse förvandlades till glädje och deras sorg till högtid.

²³ Judarna antog Mordokais förslag och började fira denna årliga högtid

^24-25 som en påminnelse om att Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att döda dem på en dag som bestämts med ett tärningskast. Högtiden skulle dessutom vara en påminnelse om hur allt detta kommit till kungens kännedom, och hur han utfärdat en kungörelse som fick helt motsatt effekt mot vad Haman väntat sig och om hur Haman och hans söner blivit upphängda i galgen.

²⁶ Högtiden kallas Purim på grund av att det persiska ordet 'pur' betyder 'lott' eller 'tärning'.

²⁷ Alla judar i hela området gick med på att införa denna sed och låta den leva vidare bland alla sina efterkommande och alla som blev judar. De förklarade att de aldrig skulle försumma att fira dessa två dagar på den bestämda tiden varje år.

²⁸ Det skulle vara en årlig högtid, som från generation till generation skulle firas av varje familj på landsbygden och i alla städer över hela riket, så att minnet av vad som hänt aldrig skulle förblekna hos det judiska folket.

^29-31 Under tiden hade drottning Ester, Abihails dotter, som var adopterad av juden Mordokai, skrivit ett brev där hon förklarade sig stå helt bakom Mordokais förslag om firandet av den årliga purimfesten. Dessutom sändes brev för att uppmuntra och glädja alla judar i de 127 provinserna, och i breven stadgades att purimfesten skulle firas på de bestämda dagarna varje år efter en befallning av juden Mordokai och drottning Ester. Detta stämde helt överens med vad judarna själva beslutat angående denna sed med fasta och bön,

³² men genom drottning Esters befallning blev detta nu gällande som lag och skrevs ner i krönikan.

Mordokai hedras och får stor makt

10 Kung Ahasveros tog ut skatt, inte bara från fastlandet utan också från öarna ute i havet.

² Alla hans storverk, och den makt och ära han gav Mordokai, finns omtalade i 'De mediska och persiska kungarnas krönika'.

³ Juden Mordokai hade den största makten i landet näst efter kung Ahasveros själv, och han var mycket högt aktad och älskad bland sina landsmän, därför att han alltid tänkte på folkets bästa och alltid var beredd att hjälpa dem.

Stefanos försvarstal

7 Då frågade översteprästen honom: Är de här anklagelserna sanna?

² Stefanos svarade: Vår underbare Gud visade sig för vår förfader Abraham i Irak innan han flyttade till Syrien.

³ Gud sa till honom att lämna sitt hemland, att ta farväl av sina släktingar och resa till det land som han skulle visa honom.

⁴ Därför flyttade Abraham från kaldeernas land och bodde i Haran i Syrien tills hans far dog. Sedan förde Gud honom hit till landet Israel.

⁵ Men Gud gav honom ingen mark, inte ett enda litet område även om han lovat att hela landet till slut skulle tillhöra Abraham och hans efterkommande fastän han ännu inte hade några barn!

⁶ Gud sa också till honom att hans efterkommande skulle lämna landet och bo i ett främmande land och vara slavar där under fyrahundra år.

⁷ 'Men jag kommer att straffa det folk som gör dem till slavar

⁸ Vid den tiden gav Gud också Abraham föreskrifter om omskärelsen. Den skulle vara ett bevis på förbundet mellan Gud och Abraham. Abrahams son Isak omskars därför när han var åtta dagar gammal. Isak blev far till Jakob, och Jakob blev far till det judiska folkets tolv stamfäder.

⁹ Dessa bröder var mycket avundsjuka på Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom

¹⁰ och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli framgångsrik hos kung Farao. Gud gav också Josef en ovanlig vishet, och Farao utsåg honom därför till att styra över hela Egypten. Dessutom gav han honom ansvaret för den kungliga förvaltningen.

¹¹ Men sedan blev det hungersnöd i Egypten och i Kanaan, och våra förfäder fick det mycket svårt. När de inte hade någon mat kvar

¹² hörde Jakob att det fortfarande fanns säd i Egypten, och därför sände han sina söner dit för att köpa säd.

¹³ Andra gången de for dit avslöjade Josef för dem vem han var, och bröderna blev presenterade för Farao.

¹⁴ Sedan skickade Josef efter sin far Jakob och alla sina bröders familjer, så att de kunde komma till Egypten. Tillsammans var de sjuttiofem personer.

¹⁵ På så sätt kom Jakob till Egypten, där han och alla hans söner dog.

¹⁶ De fördes alla till Sikem och begravdes i den grav som Abraham där hade köpt för pengar av Emmors söner.

^17-18 Så kom den tid då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, och det judiska folket växte till och blev ett stort folk i Egypten. Men då fick landet en ny kung som inte visste något om Josef.

¹⁹ Denne kung förtryckte vårt folk och tvingade våra förfäder att sätta ut de nyfödda på fälten för att de skulle dö.

²⁰ Vid den tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Hans föräldrar gömde honom hemma i tre månader,

²¹ och när de till sist inte längre kunde hålla honom dold och blev tvungna att överge honom, hittade Faraos dotter honom. Hon adopterade honom som sin egen son,