Psaltaren 74-77
Svenska 1917
74 En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
4 Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
5 Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
6 Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
7 De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
8 De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
9 Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
10 Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
12 Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
13 Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
14 Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.
16 Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.
17 Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.
18 Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.
20 Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.
21 Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.
22 Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.
23 Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.
75 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.
2 Vi tacka dig, o Gud, vi tacka dig. Ditt namn är oss nära; man förtäljer dina under.
3 »Om jag än bidar min tid, så dömer jag dock rätt.
4 Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå, så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.
5 Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga», och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»
6 Ja, upphöjen icke så högt edert horn, talen ej så hårdnackat vad fräckt är.
7 Ty icke från öster eller väster, ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;
8 nej, Gud är den som dömer; den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.
9 Ty en kalk är i HERRENS hand, den skummar av vin och är full av tillblandad dryck, och han skänker i därav; sannerligen, alla ogudaktiga på jorden måste dricka dess drägg i botten.
10 Men jag skall förkunna det evinnerligen, jag skall lovsjunga Jakobs Gud.
11 Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av; men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.
76 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.
2 Gud är känd i Juda, i Israel är hans namn stort;
3 i Salem vart hans hydda rest och hans boning på Sion.
4 Där bröt han sönder bågens ljungeldar, sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela.
5 Full av ljus och härlighet går du fram ifrån segerbytenas berg.
6 De stormodiga äro avväpnade, de hava slumrat in och sova; alla stridsmännen hava måst låta händerna falla.
7 För din näpst, du Jakobs Gud, ligga domnade både man och häst.
8 Du, du är fruktansvärd; vem kan bestå inför dig, när du vredgas?
9 Från himmelen lät du höra din dom; då förskräcktes jorden och vart stilla,
10 då när Gud stod upp till dom, till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.
11 Ty människors vrede varder dig till pris; du har vrede till övers att omgjorda dit med.
12 Gören löften och infrien dem åt HERREN, eder Gud; alla de som äro omkring honom bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.
13 Ty han stäcker furstarnas övermod; fruktansvärd är han för konungarna på jorden.
77 För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.
2 Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.
3 På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.
4 Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.
5 Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.
6 Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.
7 Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.
8 Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?
9 Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?
10 Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.
11 Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.
12 Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;
13 jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.
14 Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?
15 Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.
16 Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.
17 Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.
18 Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.
19 Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.
20 Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.
21 Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.