65 För sångmästaren; en psalm; en sång av David.

² Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte.

³ Du som hör bön, till dig kommer allt kött.

⁴ Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser.

⁵ Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel.

⁶ Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran;

⁷ du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt;

⁸ du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm.

⁹ De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel.

¹⁰ Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd, rikedom i ymnigt mått; Guds källa har vatten till fyllest. Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden.

¹¹ Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt; med regnskurar uppmjukar du den, det som växer därpå välsignar du.

¹² Du kröner året med ditt goda, och dina spår drypa av fetma.

¹³ Betesmarkerna i öknen drypa, och höjderna omgjorda sig med fröjd.

¹⁴ Ängarna hölja sig i hjordar, och dalarna betäckas med säd; man höjer jubelrop och sjunger.

66 För sångmästaren; en sång, en psalm. Höjen jubel till Gud, alla länder;

² lovsjungen hans namns ära, given honom ära och pris.

³ Sägen till Gud: Huru underbara äro icke dina gärningar! För din stora makts skull visa dina fiender dig underdånighet.

⁴ Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig; de skola lovsjunga ditt namn. Sela.

⁵ Kommen och sen vad Gud har gjort; underbara äro hans gärningar mot människors barn.

⁶ Han förvandlade havet till torrt land; till fots gingo de genom floden; då gladdes vi över honom.

⁷ Genom sin makt råder han evinnerligen, hans ögon giva akt på hedningarna; de gensträviga må icke förhäva sig. Sela.

⁸ Prisen, I folk, vår Gud, och låten hans lov ljuda högt;

⁹ ty han har beskärt liv åt vår själ och har icke låtit vår fot vackla.

¹⁰ Ty väl prövade de oss, o Gud, du luttrade oss, såsom silver luttras;

¹¹ du förde oss in i fängelse, du lade en tung börda på vår rygg;

¹² du lät människor fara fram över vårt huvud, vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

¹³ Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina löften till dig,

¹⁴ dem till vilka mina låppar öppnade sig, och som min mun uttalade i min nöd.

¹⁵ Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig, med offerånga av vädurar; jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.

¹⁶ Kommen och hören, så vill jag förtälja för eder, I alla som frukten Gud, vad han har gjort mot min själ.

¹⁷ Till honom ropade jag med min mun, och lovsång var redan på min tunga.

¹⁸ Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig.

¹⁹ Men Gud har hört mig, han har aktat på mitt bönerop.

²⁰ Lovad vare Gud, som icke har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd!

67 För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång.

² Gud vare oss nådig och välsigne oss, han låte sitt ansikte lysa och ledsaga oss, Sela,

³ för att man på jorden må känna din väg, bland alla hedningar din frälsning.

⁴ Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig.

⁵ Folkslagen glädje sig och juble, ty du dömer folken rätt, och du leder folkslagen på jorden. Sela.

⁶ Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig.

⁷ Jorden har givit sin gröda. Gud, vår Gud, välsigne oss.

⁸ Gud välsigne oss, och alla jordens ändar frukte honom.

69 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

² Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

³ Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

⁴ Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

⁵ Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

⁶ Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

⁷ Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

⁸ Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

⁹ främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

¹⁰ Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

¹¹ Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

¹² Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

¹³ Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

¹⁴ Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

¹⁵ Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

¹⁶ Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

¹⁷ Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

¹⁸ Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

¹⁹ Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

²⁰ Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

²¹ Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

²² De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

²³ Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

²⁴ må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

²⁵ Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

²⁶ Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

²⁷ eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

²⁸ Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

²⁹ Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

³⁰ Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

³¹ Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

³² Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

³³ När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

³⁴ Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

³⁵ Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

³⁶ Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

³⁷ Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

70 För sångmästaren; av David, till åminnelse.

² Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp.

³ Må de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.

⁴ Må de vända tillbaka i sin skam, som säga: »Rätt så, rätt så!»

⁵ Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; och de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare Gud!»

⁶ Jag är betryckt och fattig; Gud, skynda till mig. Min hjälp och min befriare är du; HERRE, dröj icke.