Psaltaren 32-35
Svenska 1917
32 Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.
2 Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.
3 Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.
4 Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.
5 Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela.
6 Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem.
7 Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela.
8 Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.
9 Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.
10 Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd.
11 Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige.
33 Jublen i HERREN, I rättfärdige; lovsång höves de redliga.
2 Tacken HERREN på harpa, lovsjungen honom till tiosträngad psaltare.
3 Sjungen honom en ny sång, spelen skönt med jubelklang.
4 Ty HERRENS ord är rätt, och allt vad han gör är gjort i trofasthet.
5 Han älskar rättfärdighet och rätt; jorden är full av HERRENS nåd.
6 Himmelen är gjord genom HERRENS ord och all dess här genom hans muns anda.
7 Han samlar havets vatten såsom i en hög; han lägger djupen i deras förvaringsrum.
8 Hela jorden frukte HERREN; för honom bäve alla som bo på jordens krets.
9 Ty han sade, och det vart; han bjöd, och det stod där.
10 HERREN gjorde hedningarnas råd om intet, han lät folkens tankar komma på skam.
11 Men HERRENS råd består evinnerligen, hans hjärtas tankar från släkte till släkte.
12 Saligt är det folk vars Gud HERREN är, det folk som han har utvalt till arvedel åt sig.
13 Ja, från himmelen skådade HERREN ned, han såg alla människors barn.
14 Från sin boning blickade han ned till alla dem som bo på jorden,
15 han som har danat allas deras hjärtan, han som aktar på alla deras verk.
16 En konung segrar icke genom sin stora styrka, en hjälte räddas icke genom sin stora kraft.
17 Förgäves väntar man sig seger genom hästar, med all sin styrka rädda de icke.
18 Se, HERRENS öga är vänt till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd;
19 han vill rädda deras själ från döden och behålla dem vid liv i hungerns tid.
20 Vår själ väntar efter HERREN; han är vår hjälp och sköld.
21 Ty i honom gläder sig vårt hjärta, vi förtrösta på hans heliga namn.
22 Din nåd, HERRE, vare över oss, såsom vi hoppas på dig.
34 Av David, här han ställde sig vansinnig inför Abimelek, och denne drev honom ifrån sig, och han gick sin väg.
2 Jag vill lova HERREN alltid; hans pris skall ständigt vara i min mun.
3 Min själ skall berömma sig av HERREN; de ödmjuka skola höra det och glädja sig.
4 Loven med mig HERREN, låtom oss med varandra upphöja hans namn.
5 Jag sökte HERREN, och han svarade mig, och ur all min förskräckelse räddade han mig.
6 De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.
7 Här är en betryckt som ropade, och HERREN hörde honom och frälste honom ur all hans nöd.
8 HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem.
9 Smaken och sen att HERREN är god; säll är den som tager sin tillflykt till honom.
10 Frukten HERREN, I hans helige; ty de som frukta honom lida ingen brist.
11 Unga lejon lida nöd och hungra, men de som söka HERREN hava icke brist på något gott.
12 Kommen, barn, hören mig; jag skall lära eder HERRENS fruktan.
13 Är du en man som älskar livet och önskar att se goda dagar?
14 Avhåll då din tunga från det som är ont och dina läppar från att tala svek.
15 Vänd dig bort ifrån det som är ont, och gör vad gott är, sök friden och trakta därefter.
16 HERRENS ögon äro vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop.
17 Men HERRENS ansikte är emot dem som göra det onda, han vill utrota deras åminnelse från jorden.
18 När de rättfärdiga ropa, då hör HERREN och räddar dem ur all deras nöd.
19 HERREN är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande.
20 Den rättfärdige måste lida mycket, men HERREN räddar honom ur allt.
21 Han bevarar alla hans ben; icke ett enda av dem skall sönderslås.
22 Den ogudaktige skall dödas av olyckan, och de som hata den rättfärdige skola stå med skuld.
23 Men sina tjänares själar förlossar HERREN, och ingen skall stå med skuld, som tager sin tillflykt till honom.
35 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.