⁹ I konung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons, Israels konungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, konungen i Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det.

¹⁰ Och de intogo det efter tre år, i Hiskias sjätte regeringsår; under detta år, som var Hoseas, Israels konungs, nionde regeringsår, blev Samaria intaget.

¹¹ Och konungen i Assyrien förde Israel bort till Assyrien och förflyttade dem till Hala och till Habor, en ström i Gosan, och till Mediens städer --

¹² detta därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, utan överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit; de ville varken höra eller göra det.

¹³ Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib, konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem.

¹⁴ Då sände Hiskia, Juda konung, till Assyriens konung i Lakis och lät säga: »Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred. Vad du lägger på mig vill jag bära.» Då ålade konungen i Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter silver och trettio talenter guld.

¹⁵ Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar.

¹⁶ Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia, Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen i Assyrien.

¹⁷ Men konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här mot konung Hiskia i Jerusalem. Dessa drogo då upp och kommo till Jerusalem; och när de hade dragit ditupp och kommit fram, stannade de vid Övre dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.

¹⁸ Och de begärde att få tala med konungen. Då gingo överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och kansleren Joa, Asafs son, ut till dem.

¹⁹ Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en förtröstan som du nu har hängivit dig åt?

²⁰ Du menar väl att allenast munväder behövs för att veta råd och hava makt att föra krig. På vem förtröstar du då, eftersom du har satt dig upp mot mig?

²¹ Du förtröstar val nu på den bräckta rörstaven Egypten, men se, när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och genomborrar den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för alla som förtrösta på honom.

²² Eller sägen I kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår Gud'? Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta altare skolen I tillbedja, har i Jerusalem'?

²³ Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till dem.

²⁴ Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till Egypten, i hopp om att så få vagnar och ryttare!

²⁵ Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta ställe för att fördärva det? Nej, det är HERREN som har sagt till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»

²⁶ Då sade Eljakim, Hilkias son, och Sebna och Joa till Rab-Sake: »Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket, och tala icke med oss på judiska inför folket som står på muren.»

²⁷ Men Rab-Sake svarade dem: »Är det då till din herre och till dig som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke fastmer till de män som sitta på muren, och som jämte eder skola nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»

²⁸ Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på judiska och talade och sade: »Hören den store konungens, den assyriske konungens, ord.

²⁹ Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår icke rädda eder ur min hand

³⁰ Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN, därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss, och denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens hand.'

³¹ Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en ur sin brunn,

³² till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få leva och icke dö. Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.'

³³ Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt land ur den assyriske konungens hand?

³⁴ Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims, Henas och Ivas gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand?

³⁵ Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land ur min hand, eftersom I menen att HERREN skall rädda Jerusalem ur min hand?»

³⁶ Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»

³⁷ Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.

19 Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.

² Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten Jesaja, Amos' son.

³ Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finnes icke.

⁴ Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord, som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för den kvarleva som ännu finnes.»

⁵ När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,

⁶ sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem med vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.

⁷ Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, på grund av ett rykte som han skall få höra, vänder tillbaka till sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget land.

⁸ Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört att han hade brutit upp från Lakis.

⁹ Men när Sanherib fick höra säga om Tirhaka, konungen i Etiopien, att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han åter sändebud till Hiskia och sade:

¹⁰ »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud, som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker: 'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens hand.'

¹¹ Du har nu hört vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle nu bliva räddad!

¹² Hava väl de folk som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?

¹³ Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»

¹⁴ När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför HERRENS ansikte.

¹⁵ Och Hiskia bad inför HERRENS ansikte och sade: »HERRE, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.

¹⁶ HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och se. Ja, hör Sanheribs ord, det budskap varmed han har smädat den levande Guden.

¹⁷ Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött folken och deras land.

¹⁸ Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde de förgöra dem.

¹⁹ Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla riken på jorden förnimma att du, HERRE, allena är Gud.»

²⁰ Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och låt säga: »Så säger HERREN, Israels Gud: Det varom du har bett mig angående Sanherib, konungen i Assyrien, det har jag hört.

²¹ Så är nu detta det ord som HERREN har talat om honom: Hon föraktar dig och bespottar dig, jungfrun dottern Sion; hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem.

²² vem har du smädat och hädat, och mot vem har du upphävt din röst? Alltför högt har du upplyft dina ögon -- Ja, mot Israels Helige.

²³ Genom dina sändebud smädade du Herren, när du sade: 'Med mina många vagnar drog jag upp på bergens höjder, längst upp på Libanon; jag högg ned dess höga cedrar och väldiga cypresser; jag trängde fram till dess innersta gömslen, dess frodigaste skog;

²⁴ jag grävde brunnar och drack ut främmande vatten, och med min fot uttorkade jag alla Egyptens strömmar.'

²⁵ Har du icke hört att jag för länge sedan beredde detta? Av ålder bestämde jag ju så; och nu har jag fört det fram: du fick makt att ödelägga befästa städer till grusade stenhopar.

²⁶ Deras invånare blevo maktlösa, de förfärades och stodo med skam. Det gick dem såsom gräset på marken och gröna örter, såsom det som växer på taken, och säd som förbrännes, förrän strået har vuxit upp.

²⁷ Om du sitter eller går ut eller går in, så vet jag det, och huru du rasar mot mig.

²⁸ Men då du nu så rasar mot mig, och då ditt övermod har nått till mina öron, skall jag sätta min krok i din näsa och mitt betsel i din mun och föra dig tillbaka samma väg som du har kommit på.

²⁹ Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta vad som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd; men det tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och äta deras frukt.

³⁰ Och den räddade skara av Juda hus, som bliver kvar, skall åter skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.

³¹ Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från Sions berg. HERRENS nitälskan skall göra detta.

³² Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien: Han skall icke komma in i denna stad och icke skjuta någon pil ditin; han skall icke mot den föra fram någon sköld eller kasta upp någon vall mot den.

³³ Samma väg han kom skall han vända tillbaka, och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.

³⁴ Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad för min och min tjänare Davids skull.»

³⁵ Och samma natt gick HERRENS ängel ut och slog i assyriernas läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där överallt

³⁶ Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka; och han stannade sedan i Nineve.

³⁷ Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dräpt med svärd av Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon blev konung efter honom.

46 För sångmästaren; av Koras söner; till Alamót; en sång.

² Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.

³ Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet;

⁴ om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela.

⁵ En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning.

⁶ Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr.

⁷ Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden.

⁸ HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

⁹ Kommen och skåden HERRENS verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden.

¹⁰ Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna.

¹¹ »Bliven stilla och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.»

¹² HERREN Sebaot är men oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.

80 För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en psalm.

² Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna, träd fram i glans.

³ Låt din makt vakna upp till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning.

⁴ Gud, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

⁵ HERRE Gud Sebaot, huru länge skall du vredgas vid ditt folks bön?

⁶ Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått.

⁷ Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar, och våra fiender bespotta oss.

⁸ Gud Sebaot, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

⁹ Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det.

¹⁰ Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet.

¹¹ Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor;

¹² det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden.

¹³ Varför har du då brutit ned dess hägnad, så att alla vägfarande riva till sig därav?

¹⁴ Vildsvinet från skogen frossar därpå, och djuren på marken äta därav.

¹⁵ Gud Sebaot, vänd åter, skåda ned från himmelen och se härtill, och låt dig vårda om detta vinträd.

¹⁶ Skydda trädet som din högra hand har planterat, och den son som du har fostrat åt dig.

¹⁷ Det är förbränt av eld och kringhugget; för ditt ansiktes näpst förgås de.

¹⁸ Håll din hand över din högra hands man, över den människoson som du har fostrat åt dig.

¹⁹ Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

²⁰ HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

135 Halleluja! Loven HERRENS namn, loven det, i HERRENS tjänare,

² I som stån i HERRENS hus, i gårdarna till vår Guds hus.

³ Loven HERREN, ty HERREN är god, lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.

⁴ Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom.

⁵ Ty jag vet att HERREN är stor, att vår Herre är förmer än alla gudar.

⁶ HERREN kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup;

⁷ han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända, han som låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum;

⁸ han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap;

⁹ han som sände tecken och under över dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare;

¹⁰ han som slog stora folk och dräpte mäktiga konungar:

¹¹ Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan, med alla Kanaans riken,

¹² och gav deras land till arvedel, till arvedel åt sitt folk Israel.

¹³ HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.

¹⁴ Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk, och över sina tjänare förbarmar han sig.

¹⁵ Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder.

¹⁶ De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke,

¹⁷ de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun.

¹⁸ De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.

¹⁹ I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN;

²⁰ I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN, loven HERREN.

²¹ Lovad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem! Halleluja!