Add parallel Print Page Options

När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon för att i Jerusalem sätta Salomo på prov med svåra frågor. Hon kom med ett mycket stort följe och förde med sig kameler, som buro välluktande kryddor och guld i myckenhet, så ock ädla stenar. Och när hon kom inför konung Salomo, förelade hon honom allt vad hon hade i tankarna.

Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var förborgat för Salomo, utan han kunde giva henne svar på allt.

När nu drottningen av Saba såg Salomos vishet, och såg huset som han hade byggt,

och såg rätterna på hans bord och såg huru hans tjänare sutto där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden, och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och huru de voro klädda, och när hon såg den trappgång på vilken han gick upp till HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.

Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i mitt land om dig och om din vishet.

Jag ville icke tro vad man sade förrän jag själv kom och med egna ögon fick se det; men nu finner jag att vidden av din vishet icke ens till hälften har blivit omtalad för mig. Du är vida förmer, än jag genom ryktet hade hört.

Sälla äro dina män, och sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt få stå inför dig och höra din visdom.

Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig, att han har satt dig på sin tron till att vara konung inför HERREN, din Gud! Ja, därför att din Gud älskar Israel och vill hålla det vid makt evinnerligen, därför har han satt dig till konung över dem, för att du skall skipa lag och rätt.»

Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så och välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; sådana välluktande kryddor som de vilka drottningen av Saba gav åt konung Salomo hava eljest icke funnits.

10 När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir, hemförde också de algumträ och ädla stenar.

11 Av algumträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Sådant hade aldrig förut blivit sett i Juda land.

12 Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon åstundade och begärde, förutom vad som svarade emot det hon hade medfört åt konungen. Sedan vände hon om och for till sitt land igen med sina tjänare.

13 Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra sextiosex talenter,

14 förutom det som infördes genom kringresande handelsmän och andra köpmän; också Arabiens alla konungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo.

15 Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar uthamrat guld;

16 likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde till var sådan sköld tre hundra siklar guld; och konungen satte upp dem i Libanonskogshuset.

17 Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog den med rent guld.

18 Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid tronen; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon stodo utmed armstöden;

19 och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat rike.

20 Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset voro av fint guld; silver aktades icke för något i Salomos tid.

21 Ty konungen hade skepp som gingo till Tarsis med Hurams folk; en gång vart tredje år kommo Tarsis-skeppen hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.

22 Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden, både i rikedom och i vishet.

23 Alla konungar på jorden kommo för att besöka Salomo och höra den vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.

24 Och var och en av dem förde med sig skänker: föremål av silver och av guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och mulåsnor. Så skedde år efter år.

25 Och Salomo hade fyra tusen spann hästar med vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.

26 Och han var herre över alla konungar ifrån floden ända till filistéernas land och sedan ända ned till Egyptens gräns.

27 Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet.

28 Och hästar infördes till Salomo från Egypten och från alla andra länder.

29 Vad nu vidare är att säga om Salomo, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Natans krönika, i siloniten Ahias profetia och i siaren Jedais syner om Jerobeam, Nebats son.

30 Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.

31 Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i hans fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter honom.

10 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till Sikem för att göra honom till konung.

När Jerobeam, Nebats son, hörde detta, där han var i Egypten -- dit hade han nämligen flytt för konung Salomo -- vände han tillbaka från Egypten.

Och de sände bort och läto kalla honom åter. Då kom Jerobeam tillstädes jämte hela Israel och talade till Rehabeam och sade:

»Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi tjäna dig.»

Han svarade dem: »Vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka till mig.» Och folket gick.

Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade: »Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»

De svarade honom och sade: »Om du visar dig god mot detta folk och är nådig mot dem och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina tjänare.»

Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom, utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom, och som nu voro i hans tjänst.

Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har lagt på oss'?»

10 De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och sade: »Så bör du säga till folket som har talat till dig och sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss' -- så bör du säga till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än min faders länd.

11 Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.'»

12 Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen tillbaka till mig på tredje dagen.»

13 Då gav konungen dem ett hårt svar; ty konung Rehabeam aktade icke på de gamles råd.

14 Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Jag skall göra edert ok tungt, ja, jag skall göra det ännu tyngre än förut; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.»

15 Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av Gud, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.

16 Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem, gav folket konungen detta svar: »Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son. Israel drage hem, var och en till sin hydda. Se nu själv om ditt hus, du David.» Därefter drog hela Israel hem till sina hyddor.

17 Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev Rehabeam konung.

18 Och när konung Rehabeam sände åstad Hadoram, som hade uppsikten över de allmänna arbetena, stenade Israels barn denne till döds; och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem.

19 Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån ända till denna dag.

11 Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.

Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:

»Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin:

Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra bröder. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord och vände om och drogo icke mot Jerobeam.

Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda och gjorde dem till fasta platser.

Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa,

Bet-Sur, Soko, Adullam

Gat, Maresa, Sif,

Adoraim, Lakis, Aseka,

10 Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde dem till fasta städer.

11 Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin;

12 var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och spjut; han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin förblevo under hans välde.

13 Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom från alla sina områden;

14 ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS präster,

15 och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.

16 Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.

17 I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg.

18 Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons, dotter.

19 Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.

20 Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter. Hon födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.

21 Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina andra hustrur och bihustrur -- ty han hade tagit aderton hustrur och sextio bihustrur -- och han födde tjuguåtta söner och sextio döttrar.

22 Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.

23 Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.

12 När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.

Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot HERREN;

han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från Egypten: libyer, suckéer och etiopier.

Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till Jerusalem.

Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för Sisak; och han sade till dem: »Så säger HERREN: I haven övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder i Sisaks hand.»

Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade: »HERREN är rättfärdig.»

När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till Semaja; han sade: »Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks hand.

Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att tjäna främmande konungadömen.»

Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem. Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo hade låtit göra.

10 I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som höllo vakt vid ingången till konungshuset.

11 Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.

12 Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom. Också fanns ännu något gott i Juda.

13 Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och fortsatte att regera. Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal, när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att där fästa sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.

14 Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till att söka HERREN.

15 Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Och Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.

16 Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad. Och hans son Abia blev konung efter honom.