Länge leve fredskungen

72 Gud, hjälp kungen att i ditt ställe döma med rättvisa. Låt din rättfärdighet också bli hans.

² Hjälp honom att regera opartiskt över ditt folk, och ge de rättslösa sin rätt.

³ När han regerar ska fred och välstånd råda i landet.

⁴ Han ska försvara de fattiga och behövande och krossa deras förtryckare.

⁵ Han ska regera så länge jorden består, och så länge som människan finns.

⁶ Hans sätt att styra landet ska vara som ett uppfriskande vårregn, som med sina skurar vattnar jorden!

⁷ Godhet och rättvisa ska blomstra under hans regering och fred och välstånd ska råda till tidens slut.

⁸ Hans välde ska sträcka sig från hav till hav, från floden Eufrat till jordens ändar.

⁹ Folken som bor i öknen ska böja sig för honom och hans fiender ska kasta sig ner med ansiktet mot marken.

¹⁰ Kungarna runt Medelhavet, de som kommer från Tarsis och öarna, och kungarna från Arabien och Etiopien, ska alla komma med sina gåvor.

¹¹ Ja, kungar ska komma från alla håll och alla ska de buga sig för honom! Ja, alla folk ska tjäna honom!

¹² Han tar hand om hjälplösa och fattiga när de ropar till honom.

¹³ Han känner medlidande med svaga och behövande, och bevarar dem från en säker död.

¹⁴ Han räddar dem undan våld och förtryck, för deras liv är dyrbara för honom.

¹⁵ Länge leve kungen! Han ska få guld från Arabien, och man ska alltid be för honom. Hans folk ska alltid välsigna honom.

¹⁶ Låt det bli rika skördar i hela landet. Låt skördarna på bergssluttningarna bli lika frodiga som Libanons skogar. Låt våra städer bli lika fyllda av människor som ängarna är fyllda med gräs.

¹⁷ Kungens namn ska man aldrig glömma. Så länge solen finns till ska människor tala om honom, och alla ska bli välsignade av honom, ja, alla folk kommer att prisa honom.

¹⁸ Välsignad vare Herren Gud, Israels Gud, han som själv gör allt detta underbara!

¹⁹ Välsignat vare hans namn i evighet! Hela jorden ska fyllas av hans härlighet! Amen, ja, amen!

²⁰ (Här slutar bönerna av David, Isais son.)

Gud är rättvis

73 Gud är verkligen god mot Israel! Han är god mot dem som har rena hjärtan.

² Men jag nästan tvivlade på honom och kom för nära klippbranten! Jag snubblade och var nära att falla ner.

³ Jag var avundsjuk på dem som det gick bra för, de stolta och högfärdiga som hade framgång.

⁴ Hela livet tycks le emot dem. De är friska och välmående.

⁵ De råkar inte in i svårigheter och brottas inte med problem som många andra.

⁶ Deras högfärd glänser som ett juvelhalsband, och deras kläder är vävda av grymhet!

⁷ Deras feta uppsyn talar om de onda planerna i deras hjärtan.

⁸ Föraktfullt skrattar de åt andra människor och förtalar dem. De är högfärdiga och förtrycker andra.

⁹ De skryter som om de ägde både himmel och jord.

¹⁰ De har lyckats göra Guds folk förskräckt och förvirrat, så att de lyssnar till dem och tror vad de säger.

¹¹ Förstår Gud vad som händer? frågar de.

¹² Se på dessa självsäkra människor. De behöver aldrig lyfta ett finger. Eller också lyfter de ett finger och får det de pekar på. De lever ett lättvindigt liv och blir bara rikare och rikare.

¹³ Har jag slösat bort min tid? Vad har jag för glädje av att leva ett rent liv och inte synda?

¹⁴ Allt jag fått ut av det är lidande och problem, ingenting annat.

¹⁵ Nej, om jag verkligen hade sagt så, skulle jag ha varit en förrädare mot ditt folk.

¹⁶ Ändå är det alltför svårt att förstå varför de som hatar Herren kan ha sådan framgång.

¹⁷ Jag funderade mycket över detta, men en dag då jag satt i Guds helgedom fick jag ett annat perspektiv på alltsammans.

¹⁸ Jag tänkte på hur framtiden ska bli för dessa ogudaktiga människor och på vilken slipprig väg de går. Plötsligt kommer Gud att störta dem i fördärvet.

¹⁹ I ett ögonblick tar deras lycka slut. Den tar en ände med förskräckelse.

²⁰ Nu lever de som i en drömvärld, men en dag kommer de att vakna upp inför sanningen, och stå där yrvakna inför dig.

²¹ När jag ännu kände bitterhet och mina känslor var sårade,

²² då var jag lika dum och ovetande som ett djur, och jag förstod dig inte.

²³ Trots detta älskar du mig! Du håller min högra hand!

²⁴ Du ska fortsätta att leda mig hela livet med din vishet och dina råd, och slutligen ska du ta emot mig med ära i din himmel.

²⁵ Vem känner jag i himlen utom dig? Och när jag känner dig, vad behöver jag då på jorden?

²⁶ Om jag blir sjuk till kropp och själ, så är ändå Gud min styrka! Han ger mig kraft att leva.

²⁷ Men ett är säkert. De som vägrar att tillbe Gud kommer att förgås. Han förgör dem som inte är trogna honom.

²⁸ Men jag försöker komma honom så nära jag kan! Jag har utvalt honom, och jag kommer att berätta för alla om hur underbart han räddar mig.

Israel är Guds utvalda folk

^1-3 Mitt kära Israel, mitt folk! Mina judiska bröder! Vad jag längtar efter att ni ska komma till Kristus. Mitt hjärta känns tungt, och jag sörjer bittert dag och natt för er skull. Kristus vet, och den helige Ande vet, att jag inte överdriver när jag säger att jag skulle vara villig att bli förlorad för evigt om detta kunde rädda er.

⁴ Gud har gett er så mycket, men ändå vill ni inte lyssna till honom. Han tog er som sitt speciellt utvalda folk och ledde er med sin egen härlighet i form av ett lysande moln och talade om för er hur mycket han ville välsigna er. Han gav er sina regler för det dagliga livet, så att ni kunde veta vad han ville att ni skulle göra. Han lät er tillbe honom, och gav er stora löften.

⁵ Ni hade stora gudsmän som förfäder, och Kristus själv var en av er, en jude i fråga om sin mänskliga härkomst, och som nu regerar över allting. Pris ske Gud i evighet!

⁶ Har då Gud misslyckats med att uppfylla sina löften till judarna? Hans löften gäller bara dem som är sanna judar, och alltså inte alla som är födda i judiska familjer.

⁷ Enbart det faktum att de härstammar från Abraham gör dem inte till Abrahams verkliga barn. För Skrifterna säger att löftet gäller bara för Abrahams son Isak och Isaks barn, även om Abraham också hade andra barn.

⁸ Detta betyder att inte alla Abrahams barn är Guds barn, utan bara de som tror på det löfte om frälsning som Gud gav till Abraham.

⁹ För Gud hade lovat: Nästa år ska jag ge dig och Sara en son.

^10-11 ,

^12-13 Och många år senare, när Isak hade växt upp och gift sig och hans hustru Rebecka skulle föda sina tvillingbarn, sa Gud åt henne att Esau, barnet som föddes först, skulle bli tjänare åt tvillingbrodern Jakob. Precis som Skrifterna säger: Jag valde att välsigna Jakob, men inte Esau. Och Gud sa detta redan innan barnen var födda, innan de hade gjort något, vare sig gott eller ont. Detta bevisar att Gud gjorde vad han hade bestämt sig för att göra från början. Det skedde inte på grund av vad barnen gjorde, utan på grund av vad Gud ville.

¹⁴ Var Gud orättvis? Naturligtvis inte!

¹⁵ För Gud hade sagt till Mose: Om jag vill vara god mot någon, så är jag det. Och jag ska förbarma mig över vem jag vill.

Read full chapter