Add parallel Print Page Options

31 I elfte året, på första dagen i tredje månaden, kom HERRENS ord till mig; han sade:

Du människobarn, säg till Farao, konungen i Egypten, och till hans larmande hop: Vem kan förliknas med dig i din storhet?

Se, du är ett ädelt träd, en ceder på Libanon, med sköna grenar och skuggrik krona och hög stam, en som med sin topp räcker upp bland molnen.

Vatten gåvo den växt, djupets källor gjorde den hög. Ty med sina strömmar omflöto de platsen där den var planterad; först sedan sände de sina flöden till alla andra träd på marken.

Så fick den högre stam än alla träd på marken, den fick talrika kvistar och långa grenar, genom det myckna vatten den hade, när den sköt skott.

Alla himmelens fåglar byggde sig nästen bland dess kvistar, under dess grenar födde alla markens djur sina ungar, och i dess skugga bodde allahanda stora folk.

Och den blev skön genom sin storhet och genom sina grenars längd, där den stod med sin rot invid stora vatten.

Ingen ceder i Guds lustgård gick upp emot denna, ingen cypress hade kvistar som kunde förliknas med dennas, ingen lönn bar grenar, jämförliga med dennas; nej, intet träd i Guds lustgård liknade den i skönhet

Så skön hade jag låtit den bliva, i dess rikedom på grenar, att alla Edens träd i Guds lustgård måste avundas den.

10 Därför säger Herren, HERREN så Eftersom du växte så hög, ja, eftersom ditt träd sträckte sin topp upp bland molnen och förhävde sig i sitt hjärta över att det var så högt,

11 därför skall jag prisgiva det åt en som är väldig bland folken. Han skall förvisso utföra sitt verk därpå, ty för dess ogudaktighets skull har jag förkastat det.

12 Ja, främlingar hava fått hugga ned det, de grymmaste folk, och hava låtit det ligga. Dess kvistar hava nu fallit på bergen och i alla dalar; dess grenar hava blivit avbrutna och kastade i alla landets bäckar, och alla folk på jorden hava måst draga bort därifrån och försaka dess skugga och låta det ligga.

13 På dess kullfallna stam bo alla himmelens fåglar, och på dess grenar lägra sig alla markens djur.

14 Så sker, för att ett träd som växer vid vatten aldrig skall yvas över sin höjd och sträcka sin topp upp bland molnen; ja, för att icke ens de väldigaste av dem skola stå och yvas, intet träd som har haft vatten att dricka. Ty de äro allasammans hemfallna åt döden och måste ned i jordens djup, till att vara där bland människors barn, hos dem som hava farit ned i graven.

15 Så säger Herren, HERREN: På den dag då det for ned till dödsriket lät jag djupet för dess skull hölja sig i sorgdräkt; jag hämmade strömmarna där, och de stora vattnen höllos tillbaka. Jag lät Libanon för dess skull kläda sig i svart, och alla träd på marken förtvinade i sorg över det.

16 Genom dånet av dess fall kom jag folken att bäva, när jag störtade det ned i dödsriket, till dem som hade farit ned i graven. Men då tröstade sig i jordens djup alla Edens träd, de yppersta och bästa på Libanon, alla de som hade haft vatten att dricka.

17 Också de hade, såsom det trädet, måst fara ned till dödsriket, till dem som voro slagna med svärd; dit foro ock de som hade varit dess stöd och hade bott i dess skugga bland folken.

18 Kan nu något bland Edens träd förliknas med dig i härlighet och storhet? Och dock skall du, såsom Edens träd, störtas ned i jordens djup och ligga där bland oomskurna, hos dem som äro slagna med svärd. Så skall det gå Farao och hela hans larmande hop, säger Herren, HERREN.

32 I tolfte året, på första dagen i tolfte månaden, kom HERRENS ord till mig; han sade:

Du människobarn, stäm upp en klagosång över Farao, konungen i Egypten, och säg till honom: Det är förbi med dig, du lejon bland folken! Och du var dock lik draken i havet, där du for fram i dina strömmar och rörde upp vattnet med dina fötter och grumlade dess strömmar.

Så säger nu Herren, HERREN: Jag skall breda ut mitt nät över dig genom skaror av många folk, och de skola draga upp dig i mitt garn.

Jag skall kasta dig upp på jorden, jag skall slunga dig bort på marken och låta alla himmelens fåglar slå ned på dig och låta de vilda djuren på hela jorden mätta sig med dig.

Jag skall kasta ditt kött på bergen och fylla dalarna med ditt stora skrov.

Och landet som du har nedsölat skall jag vattna med ditt blod ända upp till bergen, och bäckarna skola bliva fulla av dig.

Och när jag utsläcker dig, skall jag övertäcka himmelen och förmörka dess stjärnor; jag skall övertäcka solen med moln, och månens ljus skall icke lysa mer.

Alla ljus på himmelen skall jag förmörka för din skull och låta mörker komma över ditt land, säger Herren, HERREN.

Och många folks hjärtan skall jag slå med skräck, när jag gör din undergång bekant bland folkslagen, ja, i länder som du icke känner.

10 Jag skall komma många folk att häpna för din skull, och deras konungar skola för din skull gripas av bävan, när jag i deras åsyn svänger mitt svärd; vart ögonblick skola de frukta, envar för sitt liv, på ditt falls dag.

11 Ty så säger Herren, HERREN: Den babyloniske konungens svärd skall komma över dig.

12 Jag skall låta din larmande hop falla för hjältars svärd, grymmast bland hedningar äro de alla. De skola föröda Egyptens härlighet, och hela dess larmande hop skall förgöras;

13 jag skall utrota all dess boskap, den som betar vid det myckna vattnet. Av människofot skall det icke mer röras upp, ej heller röras upp av boskapsklövar.

14 Sedan skall jag låta deras vatten sjunka undan och deras strömmar flyta bort såsom olja, säger Herren, HERREN,

15 i det jag gör Egyptens land till en ödslig ödemark och berövar landet allt vad däri är, när jag nu slår alla dess inbyggare, så att man förnimmer att jag är HERREN.

16 Detta är en klagosång som man skall sjunga, ja, folkens döttrar skola sjunga den; de skola sjunga den över Egypten med hela dess larmande hop, säger Herren, HERREN.

17 I tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom HERRENS ord till mig; han sade:

18 Du människobarn, sjung sorgesång över Egyptens larmande hop. Bjud henne att såsom döttrarna av de väldigaste folk fara ned i jordens djup, till dem som redan hava farit ned i graven.

19 Finnes någon så ringa att du är förmer än hon? Nej, far du ned och låt dig bäddas bland de oomskurna.

20 Bland män som äro slagna med svärd skola ock dina falla. Svärdet är redo; släpen bort henne med hela hennes larmande hop.

21 Mäktiga hjältar skola tala till Farao ur dödsriket, till honom och till hans hjälpare: »Ja, de hava måst fara hitned, och nu ligga de där, de oomskurna, slagna med svärd.»

22 Där ligger redan Assur med hela sin skara; runt omkring honom har denna sin gravplats. Allasammans ligga de där slagna, fallna för svärd.

23 Sin grav har han fått längst ned i underjorden, och runt omkring honom ligger hans skara begraven. Allasammans ligga de slagna, fallna för svärd, de man som en gång utbredde skräck i de levandes land.

24 Där ligger Elam med hela sin larmande hop, vilande runt omkring hans grav. Allasammans ligga de slagna, männen som föllo för svärd, och som oomskurna måste fara, ned i jordens djup, desamma som en gång utbredde skräck omkring sig i de levandes land; nu måste de bära sin skam bland de andra som hava farit ned i graven.

25 Ja, bland slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande hop; runt omkring honom har denna sin gravplats. Allasammans ligga de där oomskurna, slagna med svärd; en gång utbredde sig ju skräck omkring dem i de levandes land, men de måste nu bära sin skam bland dem som hava farit ned i graven. Ja, bland slagna har han fått sin plats.

26 Där ligger Mesek-Tubal med hela sin larmande hop; runt omkring honom har denna sin gravplats. Allasammans ligga de där oomskurna, slagna med svärd; en gång utbredde de ju skräck omkring sig i de levandes land.

27 Men dessa fallna män ur de oomskurnas hop, de få icke vila bland hjältarna, bland dem som hava farit ned till dödsriket i sin krigiska rustning och fått sina svärd lagda under sina huvuden. Nej, deras missgärningar hava kommit över deras ben. De utbredde ju skräck i de levandes land, såsom hjältar göra.

28 Ja, också du skall bliva krossad bland de oomskurna och få ligga bland dem som äro slagna med svärd.

29 Där ligger Edom med sina konungar och alla sina hövdingar; huru mäktiga de än voro, hava de nu fått sin plats bland dem som äro slagna med svärd; de måste ligga bland de oomskurna, bland dem som hava farit ned i graven.

30 Där ligga Nordlandets furstar allasammans, med alla sidonier, ty de hava måst fara ned till de slagna, de hava kommit på skam, trots den skräck de utbredde genom sina väldiga gärningar. Och de ligga där oomskurna bland dem som hava blivit slagna med svärd; de måste bära sin skam bland dem som hava farit ned i graven.

31 Dem skall nu Farao få se, och han skall så trösta sig över hela sin larmande hop. Ja, Farao och hela hans har äro slagna med svärd, säger Herren, HERREN.

32 Ty väl utbredde jag skräck för honom i de levandes land, men nu måste han, Farao, med hela sin larmande hop, låta sig bäddas bland de oomskurna, hos dem som äro slagna med svärd, säger Herren, HERREN.

33 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

Du människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Om jag vill låta svärdet komma över ett land, och folket i landet har utsett bland sig en man som det har gjort till sin väktare,

och denne ser svärdet komma över landet och stöter i basunen och varnar folket,

men den som får höra basunljudet ända icke låter varna sig, och svärdet sedan kommer och tager honom bort, då kommer hans blod över hans eget huvud.

Ty han hörde ju basunljudet, men lät icke varna sig; därför kommer hans blod över honom själv. Om han hade låtit varna sig, så hade han räddat sitt liv. --

Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand.

Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.

Om jag säger till den ogudaktige: »Du ogudaktige, du måste dö», och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand.

Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.

10 Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: »Våra överträdelser och synder tynga på oss och vi försmäkta genom dem. Huru kunna vi då bliva vid liv?»

11 Men svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?

12 Men du, människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall icke rädda honom, när han begår överträdelser; och den ogudaktige skall icke komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet, lika litet som den rättfärdige skall kunna leva genom sin rättfärdighet, när han syndar.

13 Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör vad orätt är, så skall intet ihågkommas av all hans rättfärdighet, utan genom det orätta som han gör skall han dö.

14 Och om jag säger till den ogudaktige: »Du måste dö», och han sedan vänder om från sin synd och övar rätt och rättfärdighet,

15 så att han, den ogudaktige, give tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar, så att han icke gör vad orätt är, då skall han förvisso leva och icke dö.

16 Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom; han har övat rätt och rättfärdighet, därför skall han förvisso få leva. --

17 Men nu säga dina landsmän: »Herrens väg är icke alltid densamma», då det fastmer är deras egen väg som icke alltid är densamma.

18 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så måste han just därför dö.

19 Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och övar rätt och rättfärdighet, då skall han just därför få leva.

20 Och ändå sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.» Jo, jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av Israels hus.

21 I det tolfte året sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting ifrån Jerusalem till mig med budskapet: »Staden är intagen.»

22 Nu hade på aftonen före flyktingens ankomst HERRENS hand kommit över mig; men på morgonen öppnade han åter min mun, just före mannens ankomst, så att jag, då nu min mun blev öppnad, upphörde att vara stum.

23 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:

24 Du människobarn, de som bo ibland ruinerna där borta i Israels land säga »Abraham var en ensam man, och han fick dock landet till besittning. Vi äro många, oss måste väl landet då vara givet till besittning!»

25 Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: I äten kött med blodet i, I upplyften edra ögon till edra eländiga avgudar, och I utgjuten blod; och likväl skullen I få hava landet till besittning!

26 I trotsen på edra svärd, I bedriven vad styggeligt är, I skänden varandras hustrur; och likväl skullen I få hava landet till besittning!

27 Nej; så skall du säga till dem: Så säger Herren, HERREN: Så sant jag lever, de som bo där bland ruinerna skola falla för svärd; och dem som bo på landsbygden skall jag giva till mat åt de vilda djuren, och de som bo i bergfästen eller i grottor skola dö genom pest.

28 Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall få en ände; och Israels berg skola ödeläggas, så att ingen går där fram.

29 Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag gör landet öde och tomt, för alla de styggelsers skull som de hava bedrivit.

30 Men du, människobarn, dina landsmän, som orda om dig invid väggarna och i ingångarna till husen, de tala sinsemellan, den ene med den andre, och säga: »Kom, låt oss höra vad det är för ett ord som nu utgår från HERREN.»

31 Och de komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men göra icke efter dem. Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord, men deras hjärtan stå blott efter egen vinning.

32 Och se, du är för dem, såsom när någon som har vacker röst och spelar väl sjunger en kärleksvisa; de höra väl dina ord, men göra icke efter dem.

33 Men när det kommer -- ty se det kommer! -- då skola de förnimma att en profet har varit ibland dem.

Egyptens högmod

31 I det elfte året, på första dagen i tredje månaden kom Herrens ord till mig: ”Du människa, säg till farao, kungen av Egypten, och till hela hans här: ’Med vem kan man jämföra dig i din storhet?

Se på Assyrien[a],
    en ceder på Libanon,
med vackra grenar
    och en krona som gav skugga,[b]
så hög
    att dess topp sköt upp bland molnen.
Vattnet gav den näring,
    djupa källor[c] fick den att växa stor.
De lät sina flöden strömma
    kring platsen där den växte,
de sände ut sina flöden
    till alla markens träd.
Den sträckte sig högre
    än alla andra träd på marken
och fick ett kraftigt grenverk och långa kvistar
    på grund av den rikliga tillgången på vatten.
Alla himlens fåglar
    byggde bo bland grenarna,
och under dem
    födde markens djur sina ungar.
I dess skugga
    bodde alla de stora folken.
Den var majestätiskt vacker,
    med vidsträckta grenar,
för dess rötter sträckte sig ner
    till rikliga vatten.
Ingen ceder i Guds trädgård
    kunde mäta sig med den.
Ingen cypress hade sådana grenar
    och ingen platan ett sådant lövverk.
Inget träd i Guds trädgård
    kunde mäta sig med den i skönhet.
Jag hade gjort den så skön,
    med dess rikliga lövverk,
att alla andra träd i Guds trädgård
    måste avundas den.

10 Så säger Herren, Herren: Eftersom den växte så hög och sköt upp sin topp bland molnen, och eftersom den greps av högfärd för sin höjd, 11 överlämnade jag den åt en härskare över folken. Han behandlade den som dess ondska förtjänade. Jag hade förskjutit den. 12 Främlingar, de grymmaste av folk, högg ner den och lät den ligga. Dess grenar låg utspridda överallt i bergen och dalarna, de låg sönderbrutna i landets bäckar. Alla jordens folk som hade bott under dess skugga övergav den och lät den ligga. 13 Himlens fåglar har byggt sina bon i det fallna trädet och markens djur lagt sig bland grenarna. 14 Därför ska aldrig mer några träd som växer vid vatten vara högmodiga över sin höjd och skjuta upp sin topp bland molnen, inga välvattnade träd, hur höga de än blir. De är alla bestämda till att dö och måste ner i jorden, tillsammans med de människor som lagts i graven.

15 Så säger Herren, Herren: Den dag den störtade ner i dödsriket lät jag djupet klä sig i sorg för dess skull och hålla tillbaka sina flöden, och dess rikliga vatten sinade. Jag klädde Libanon i sorgdräkt, och alla dess träd vissnade. 16 Jag fick folken att darra när det föll ner i dödsriket, tillsammans med dem som gått ner i graven. Det blev till tröst för alla Edens träd djupt nere i jorden, de bästa och mest utsökta i Libanon, alla de som hade gott om vatten. 17 Också de hade tillsammans med den gått ner till dödsriket, till dem som dödats med svärd, dess allierade, som bott i dess skugga bland folken.

18 Vilket av Edens alla träd kan du jämföras med i härlighet och majestät? Likafullt ska du störtas till jorden där nere, tillsammans med Edens träd. Du ska ligga där bland de oomskurna, bland dem som dödats med svärd.

Så ska det gå för farao och hela hans här, säger Herren, Herren.’ ”

Klagosång över farao

32 I det tolfte året, på första dagen i tolfte månaden[d] kom Herrens ord till mig: ”Du människa, sjung en klagosång över farao, kungen av Egypten, och säg till honom:

’Du var som ett ungt lejon bland folken,
    som ett odjur i havet.
Du for fram utmed dina floder,
    rörde upp vattnet med dina fötter
och grumlade dess flöden.

Så säger Herren, Herren:

Jag ska kasta mitt nät över dig,
    en mängd av många folk,
och de ska dra upp dig i min trål.
    Jag ska kasta upp dig på land
och slunga iväg dig ut på marken.
    Himlens fåglar ska slå ner på dig,
och markens djur ska äta sig mätta på dig.
    Jag ska sprida ut ditt kött bland bergen
och fylla dalarna med dina kvarlevor.
    Jag ska dränka jorden i flödet av ditt blod,
ända upp till bergen,
    och fylla bäckarna med dig.
När jag utplånar dig
    ska jag täcka över himlen
och förmörka stjärnorna.
    Jag ska gömma solen i moln,
och månen ska inte ge något sken.
    Alla ljus som lyser på himlen
ska jag förmörka för din skull,
    jag ska låta mörker komma över ditt land, säger Herren, Herren.
Jag ska låta en oro drabba många folk
    när jag tillkännager din undergång bland folken,
i länder som du inte känner till.
10     Jag ska låta många folk förfära sig över dig,
och deras kungar ska bäva av fasa för din skull
    när jag svingar mitt svärd framför dem.
De ska ständigt frukta var och en för sitt liv när du faller.

11 Så säger Herren, Herren:

Kungen av Babylonien ska drabba dig med sitt svärd.
12     Jag ska låta din här falla för de mäktigas svärd,
för de grymmaste av alla folk.
    De ska krossa Egyptens stolthet,
och hela dess här ska förgöras.
13     Jag ska utrota all dess boskap vid de rikliga vattnen,
som aldrig mer ska röras upp av människofötter
    eller grumlas av djurklövar.
14 Jag ska låta deras vatten sjunka
    och deras floder flyta som olja, säger Herren, Herren.
15 När jag gör Egypten till en ödemark
    och utplånar alla som finns där,
ska de inse att jag är Herren.’

16 Detta är en klagosång som man ska sjunga. Kvinnorna bland folken[e] ska sjunga den, över Egypten med hela dess här ska de sjunga den, säger Herren, Herren.”

Egypten och andra riken far ner till dödsriket

17 I det tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom Herrens ord till mig: 18 ”Du människa, klaga över Egyptens här: Befall dem att fara ner till jorden, tillsammans med andra mäktiga nationers kvinnor, ner till dem som gått i graven. 19 Vem överträffar du i skönhet? Gå ner! Lägg dig bland de oomskurna. 20 De ska falla bland dem som dödats med svärd. Svärdet är draget. Släpa bort dem med hela hopen. 21 De mäktiga ledarna talar ur dödsriket till honom och hans allierade: ’De oomskurna har kommit ner och ligger där, dödade med svärd.’

22 Där ligger Assur med hela sin här, mitt bland gravarna av alla sina slagna som fallit för svärd. 23 Deras gravar är där nere i djupet, hans här ligger runt omkring hans grav. Alla är de dräpta, fallna för svärd, dessa som spred skräck i de levandes land.

24 Där ligger Elam med hela sin här runt omkring hans grav. Alla är de dräpta, fallna för svärd. Oomskurna for de ner i jordens djup, dessa som spred skräck i de levandes land. Nu får de bära skammen med de andra som farit ner i graven. 25 Bland de dräpta fick han sin bädd, med hela sin här i gravarna runt omkring. Alla är de oomskurna, dräpta med svärd, de som spred skräck i de levandes land. Nu får de bära skammen med de andra som farit ner i graven. De ligger bland de dräpta.

26 Där ligger Meshek och Tuval, med hela sin här i gravarna runt omkring. Alla är de oomskurna, dräpta med svärd, de som spred skräck i de levandes land. 27 De ligger inte bland de fallna, oomskurna hjältarna, som med sina vapen for ner i dödsriket och som ligger med sina svärd under huvudet och sina sköldar[f] lagda över knotorna. De spred skräck i de levandes land.

28 Också du ska krossas tillsammans med de oomskurna och ligga där bland dem som dräpts med svärd.

29 Där ligger Edom med sina kungar och furstar, som trots sin makt ligger där med dem som dräpts med svärd. De ligger där tillsammans med de oomskurna, de som gått ner i graven.

30 Där ligger alla furstarna från norr och alla från Sidon. De for ner bland de dräpta, trots den skräck de spred genom sin makt, och de kom på skam. De ligger där oomskurna tillsammans med dem som dräpts med svärd och bär skammen med dem som gått ner i graven.

31 Farao ser dem och blir tröstad i sorgen över sin här. Farao och hela hans här är dräpta med svärd, säger Herren, Herren. 32 Jag lät honom sprida skräck i de levandes land, men nu ska han och hela hans här ligga bland dem som dräpts med svärd, säger Herren, Herren.”

Budskap om hopp

(33:1—48:35)

Hesekiels uppgift som väktare

33 Herrens ord kom till mig: ”Du människa, tala till dina landsmän och säg till dem: ’Om jag låter ett svärd drabba ett land och folket där utser en man bland sig till sin väktare och denne ser svärdet komma mot landet och slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon som hör larmet inte bryr sig om det utan dödas av svärdet, så är han själv ansvarig för sin död. Han hörde ju hornstöten men tog inte varning. Därför är han själv ansvarig för sin död. Om han hade lyssnat till varningen skulle han ha räddat sitt liv. Men om väktaren ser svärdet komma och inte slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon då dödas av svärdet, ska denne dö i sin synd, och jag ska hålla väktaren ansvarig för hans död.’

Du människa, jag har utsett dig till en väktare för Israels folk. När du hör ett ord från mig ska du varna dem å mina vägnar. När jag säger till den gudlöse: ’Du gudlöse, du måste dö!’ och du då inte varnar honom för hans leverne, kommer den gudlöse att dö i sin synd, men jag kommer att hålla dig ansvarig för hans död. Men om du varnar den gudlöse så att han kan vända om från sitt leverne men om han ändå inte gör det, kommer han att dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.

10 Du människa, säg till Israels folk: ’Ni säger: ”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi tynar bort med dem. Hur ska vi kunna leva?” ’ 11 Säg till dem: ’Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag önskar inte den ogudaktiges död. Jag vill att den gudlöse vänder om från sitt onda leverne, så att han får leva. Vänd om, vänd om från ert onda leverne! Varför skulle ni dö, israeliter?’

12 Säg därför, du människa, till dina landsmän: ’Den rättfärdiges rättfärdighet kan inte rädda honom när han begår en överträdelse, och den gudlöses gudlöshet kommer inte att leda honom till fall, när han vänder om från sin gudlöshet. Den rättfärdige ska inte heller få leva genom sin rättfärdighet när han syndar.’ 13 Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han förtröstar på sin egen rättfärdighet och gör det onda, ska inget av hans rättfärdighet bli ihågkommet. Han ska dö för det onda han gjort. 14 Likaså: Om jag säger till den gudlöse att han måste dö, men han då vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, 15 lämnar igen panten han tagit för lån eller lämnar tillbaka det han har stulit, följer livets bud och inte gör något ont – då ska han få leva. Han ska inte dö, 16 och ingen av hans gamla synder ska dras upp inför honom. Han har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han ska få leva.

17 Ändå säger dina landsmän att Herren inte handlar rätt, medan det är de själva som inte gör det. 18 Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör det som är ont, måste han dö. 19 Om den gudlöse omvänder sig från sin ondska och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska han få leva. 20 Ändå säger ni att Herren inte handlar rätt. Men jag ska döma var och en av er, israeliter, efter hans gärningar.”

Jerusalems fall och profetia mot de kvarvarande

21 Under det tolfte året av vår landsförvisning, på femte dagen i tionde månaden[g], kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.” 22 Herrens hand hade kommit över mig på kvällen innan flyktingen kom, och han hade öppnat min mun på morgonen innan flyktingen kom, så att jag inte längre var stum utan kunde tala igen.

23 Herrens ord kom till mig: 24 ”Du människa, de som bor bland ruinerna i Israels land säger: ’Abraham var ensam, och ändå fick han äga landet. Vi är många, så visst ska landet vara givet som egendom åt oss.’ 25 Säg därför till dem: ’Så säger Herren, Herren: Ni äter kött med blodet i. Ni sätter ert hopp till avgudar och utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? 26 Ni förlitar er på era svärd. Ni gör avskyvärda ting. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet?’

27 Säg så här till dem: ’Så säger Herren, Herren: Så sant jag lever ska de som är bland ruinerna falla för svärd. De som är ute på fälten ska ätas upp av vilda djur, och de som finns i fästningar och grottor ska dö av pest. 28 Jag ska göra landet öde och obebott. Dess stolta styrka ska upphöra. Israels berg ska bli så öde att ingen vill vandra genom dem. 29 Då ska de inse att jag är Herren, när jag gör landet öde och obebott på grund av de avskyvärda handlingar som de begått.’

30 Du människa, dina landsmän pratar om dig vid husväggarna och dörrarna och säger till varandra: ’Kom, låt oss höra vad Herren har att säga!’ 31 Mitt folk kommer till dig så som folk brukar komma, och de sätter sig framför dig för att lyssna till dig, men de handlar inte enligt det de hör av dig. De talar som om de vore hängivna, men i verkligheten är de ute efter egen vinning. 32 Du har blivit för dem som en som bara sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar skickligt, för de hör vad du säger men handlar inte därefter.

33 Men när det kommer – och det kommer – då ska de inse att det är en profet som har varit hos dem.”

Footnotes

  1. 31:3 Ev. en cypress, om man antar att en bokstav fallit bort, och i så fall är det Egypten som beskrivs. Verserna 3-16 tycks dock handla om Assyriens storhetstid och fall som beskrivs för farao.
  2. 31:3 Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 31:4 Mer ordagrant djupet, samma ord som används i 1 Mos 1:2, de vatten som finns under jordytan.
  4. 32:1 Den 3 mars 585 f.Kr.
  5. 32:16,18 Ordagrant: folkens/nationernas döttrar, eller möjligen är tanken att dessa döttrar/kvinnor är lika med folken/nationerna.
  6. 32:27 Egentligen deras synder; översättningen följer en föreslagen rättelse, som sammanhanget tycks förutsätta.
  7. 33:21 Den 8 jan. 585 f.Kr.