2 Mosebok 10-12
Svenska 1917
10 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
2 och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna, och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att jag är HERREN.»
3 Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
4 Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon låta gräshoppor komma över ditt land.
5 Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som växa på marken.
6 Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och gick ut ifrån Farao.
7 Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver fördärvat?»
8 Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»
9 Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid skola vi hålla.»
10 Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I haven ont i sinnet!
11 Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.
12 Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land, så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»
13 Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med sig.
14 Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller hädanefter komma.
15 De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på markens örter i hela Egyptens land.
16 Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
17 Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN, eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
18 Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
19 Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens hela område.
20 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte Israels barn.
21 Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan taga på det.»
22 Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar.
23 Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de bodde.
24 Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
25 Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
26 Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
27 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville släppa dem.
28 Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
29 Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte.»
11 Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när han släpper eder.
2 Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och guld.»
3 Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos tjänare och hos folket.
4 Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå fram genom Egypten.
5 Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så ock allt förstfött ibland boskapen.
6 Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land, sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall höras.
7 Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
8 Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer dig.' Och sedan skall jag draga ut.» Därefter gick han bort ifrån Farao i vredesmod.
9 Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
10 Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte Israels barn ut ur sitt land.
12 Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:
2 Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall hos eder vara den första av årets månader.
3 Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart hushåll får ett lamm.
4 Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst antal, i mån av vad var och en äter.
5 Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av fåren eller av getterna skolen I taga det.
6 Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad; då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det vid aftontiden.
7 Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det.
8 Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
9 I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
10 Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i eld.
11 Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS Påsk.
12 Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
13 Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när jag slår Egyptens land.
14 Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I fira den, släkte efter släkte.
15 I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han skall utrotas ur Israel.
16 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
17 Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag såsom en evärdlig stiftelse.
18 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen, skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
19 I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad han är främling eller inföding i landet.
20 Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta osyrat bröd.
21 Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll och slakten påskalammet.
22 Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin hus dörr intill morgonen.
23 Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att komma i i edra hus och hemsöka eder.
24 Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina barn till evärdlig tid.
25 Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder, såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
26 När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder gudstjänst?',
27 skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och tillbad.
28 Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose och Aron.
29 Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock allt förstfött ibland boskapen.
30 Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet hus fanns, där icke någon död låg.
31 Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
32 Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och gån åstad, och välsignen därvid mig.»
33 Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
34 Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och buro dem på sina axlar.
35 Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock kläder.
36 Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från egyptierna.
37 Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot, vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn.
38 En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
39 Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat tillreda någon reskost åt sig.
40 Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra trettio år.
41 Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
42 En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för alla Israels barn, släkte efter släkte.
43 Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
44 men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha omskurit honom.
45 En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
46 I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
47 Israels hela menighet skall iakttaga detta.
48 Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.
49 En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen som bor ibland eder.»
50 Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose och Aron.
51 Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras härskaror.
2 Moseboken 10-12
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Gräshoppor täcker landet
10 Då sa Herren till Mose: ”Gå tillbaka till farao! Jag har gjort både honom och hans hovmän hårda, för att jag ska kunna göra dessa tecken mitt ibland dem 2 och för att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn om de stora gärningar jag gjorde bland egypterna och vilka tecken jag gjorde bland dem. Så ska ni inse att jag är Herren.”
3 Mose och Aron gick än en gång till farao och talade med honom: ”Så säger Herren, hebréernas Gud: ’Hur länge tänker du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk så att de kan tillbe inför mig. 4 Om du fortfarande vägrar att släppa iväg dem, ska jag imorgon bitti sända gräshoppor över ditt land. 5 De ska täcka marken så att man inte kan se den och de ska äta upp allt som blev kvar efter haglet. De ska gnaga av alla träd som växer på era marker. 6 De kommer att fylla alla hus, dina och dina hovmäns hus, ja, alla egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller förfäder sett sedan de bosatte sig i landet.’ ”
Sedan gick Mose därifrån.
7 Faraos hovmän frågade honom: ”Hur länge ska den där mannen få vara en snara för oss? Låt folket gå och tillbe Herren, sin Gud! Märker du inte att hela Egypten håller på att gå under?”
8 Då lät farao hämta tillbaka Mose och Aron. ”Ni får väl gå och tillbe Herren, er Gud, då!” sa han. ”Men vilka är det som ska gå?”
9 ”Vi vill gå allesammans, både unga och gamla”, svarade Mose. ”Vi vill ta med våra söner och döttrar och all vår boskap och våra hjordar, eftersom vi ska fira en högtid till Herrens ära.”
10 ”Ja, nog behöver ni att Herren är med er om ni ska få mig att låta er gå och ta med barnen!” sa farao. ”Det syns att ni har onda tankar! 11 Aldrig i livet! Nej, ni män kan gå och tillbe Herren, för det var ju det ni ville.” Och så körde man ut dem därifrån.
12 Då sa Herren till Mose: ”Räck ut din hand över Egyptens land, så ska gräshoppor komma över hela landet och äta upp allt som haglet lämnade kvar.”
13 Och Mose räckte ut sin stav, och Herren lät en östlig vind blåsa över landet hela dagen och hela natten, och när det blev morgon hade vinden fört med sig gräshopporna. 14 De täckte hela landet och slog ner överallt i Egypten. Det var den värsta gräshoppsinvasionen någonsin och man kommer aldrig att få se något liknande igen. 15 Gräshopporna täckte hela landet, marken var alldeles svart, och de åt upp all växtlighet och all frukt på träden som fanns kvar efter haglet. De lämnade inget grönt kvar, varken på träden eller på marken någonstans i hela Egypten.
16 Då skickade farao ilbud efter Mose och Aron och sa till dem: ”Jag har syndat mot Herren, er Gud, och mot er. 17 Förlåt min synd bara den här gången och be Herren, er Gud, att han tar bort denna dödsplåga från mig.”
18 Mose gick från farao och bad till Herren, 19 och Herren sände en kraftig västanvind som blåste ut alla gräshopporna i Sävhavet[a]. Sedan fanns det inte en enda gräshoppa kvar i hela Egypten. 20 Men Herren gjorde än en gång farao lika orubblig, och han vägrade låta folket gå.
Mörker över landet i tre dagar
21 Då sa Herren till Mose: ”Lyft upp din hand mot himlen, så ska jag sända ett väldigt mörker, som man riktigt kan ta på[b].” 22 Mose lyfte sin hand mot himlen, och det kom ett tjockt mörker över hela Egypten i tre dagar. 23 Folk kunde inte se varandra eller röra sig på tre dagar, men där israeliterna bodde var det ljust.
24 Farao skickade då efter Mose och sa: ”Gå och fira gudstjänst åt Herren, men låt era får och er boskap stanna här. Barnen får ni ta med er.”
25 ”Nej”, sa Mose. ”Du måste låta oss ta med slaktoffer och brännoffer som vi kan offra åt Herren, vår Gud. 26 Vi måste få med oss vår boskap. Inte en klöv ska lämnas kvar. Vi måste offra av vår boskap åt Herren, vår Gud, och vi vet inte vad för slags offer vi ska offra, förrän vi är där.”
27 Men Herren gjorde farao lika hård som förut. Inte heller den här gången lät han dem gå.
28 ”Försvinn härifrån, och låt mig aldrig se dig igen”, sa farao åt Mose. ”Kommer du hit en gång till ska du dö.”
29 ”Du har helt rätt”, sa Mose. ”Du kommer aldrig att se mig igen.”
Hotet mot alla förstfödda
11 Då sa Herren till Mose: ”Jag ska sända ännu en plåga över farao och Egypten, och sedan ska han låta er gå. Han kommer till och med att jaga er ut ur landet. 2 Säg nu till alla män och kvinnor att de ska be att få föremål av silver och guld av sina grannar.”
3 Herren gjorde nämligen så att egypterna tyckte bra om Israels folk. Mose var en stor man i Egypten, och både faraos hovmän och folket i allmänhet såg upp till honom.
4 Mose sa nu[c] till farao: ”Så säger Herren: ’Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. 5 Allt förstfött i Egypten ska dö, från härskaren faraos förstfödde till den förstfödde av slavinnan vid handkvarnen och till och med de förstfödda bland boskapen. 6 En dödsklagan kommer att höras över hela landet. Aldrig tidigare har man hört något sådant, och man kommer aldrig att få höra det igen. 7 Mot Israels folk däremot ska inte ens en hund morra[d] vare sig mot människor eller djur.’ Då ska ni inse att Herren gör skillnad mellan egypterna och israeliterna. 8 Alla dina hovmän ska komma till mig och buga och säga: ’Var snäll och lämna oss genast, och ta med allt folket!’ Efter det ska jag ge mig iväg.” Sedan gick Mose därifrån, full av vrede.
9 Herren sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på dig, så att jag får utföra fler under i Egypten.” 10 Fastän Mose och Aron utförde dessa under mitt framför ögonen på farao, gjorde Herren honom hård och orubblig, och han vägrade låta folket lämna landet.
Påsken
(3 Mos 23:5-8; 4 Mos 28:16-25; 5 Mos 16:1-8)
12 Herren sa till Mose och Aron i Egypten: 2 ”Från och med nu ska den här månaden vara den första månaden på året för er. 3 Säg till Israels menighet att varje familj ska skaffa ett lamm eller en killing till den tionde dagen i denna månad, ett djur för varje hushåll. 4 Om familjen är för liten för ett helt djur, ska det delas med den närmaste grannfamiljen, efter antalet personer. Beräkna hur mycket var och en äter. 5 Djuret ska vara årsgammalt, av hankön, och det ska vara felfritt, antingen ett får eller en get.
6 Ni ska sköta om det till den fjortonde dagen i månaden. I skymningen den dagen[e] ska hela Israels menighet slakta det, 7 och lite av blodet ska strykas på dörrposterna och på tvärbjälken över dörren i de hus där man äter det. 8 Köttet ska ätas just den natten. Det ska vara stekt över eld och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst och med bittra örter. 9 Köttet får inte ätas rått eller kokt utan det ska vara stekt över eld med både huvud, fötter och inälvor. 10 Ingenting av det får sparas till följande morgon. Om något blir kvar, ska det brännas.
11 Ni ska äta det med reskläderna på. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta är Herrens påsk[f].
12 Jag ska nämligen gå fram genom Egypten just den natten och döda allt förstfött i landet, människor likväl som djur. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är Herren. 13 Blodet ska vara tecknet på husen där ni bor, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och inget fördärv ska drabba er när jag slår Egypten.
14 Ni ska ha denna som minnesdag för er och fira den som Herrens högtid från generation till generation, som en oföränderlig förordning. 15 I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som äter någonting jäst under dessa sju dagar ska utrotas ur Israel. 16 På den första och den sjunde dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning så att var och en får äta; det är allt ni får göra.
17 Det osyrade brödets högtid ska ni fira därför att den här dagen förde jag era härskaror ut ur Egypten. Det är alltså en oföränderlig förordning att ni ska fira denna dag, generation efter generation. 18 Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas. 19 Under dessa sju dagar får det inte finnas något jäst i era hem. Den som under denna tid äter någonting som är jäst ska utrotas ur Israel, såväl invandraren som israeliten. 20 Ni ska alltså inte äta någonting som är bakat med jäst, utan bara bröd som inte är jäst, var ni än bor.”
21 Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå nu och skaffa ett lamm åt era familjer, och slakta det som påskoffer. 22 Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. 23 Herren ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren[g] att gå in i era hus och döda er.
24 Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. 25 När ni kommer in i det land som Herren har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. 26 Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ 27 då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren.
28 Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
Alla förstfödda i Egypten dör
29 Vid midnatt dödade Herren de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. 30 Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.
31 Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe Herren, som ni begärde. 32 Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” 33 Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de.
34 Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. 35 Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. 36 Och Herren gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna.
Flykten från Egypten
37 Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. 38 Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. 39 De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig.
40 Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, 41 och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla Herrens härskaror lämnade Egypten. 42 Herren vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna Herrens natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation.
Regler för påskfirandet
43 Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, 44 men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren[h]. 45 Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det.
46 Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. 47 Hela Israel ska fira denna högtid.
48 Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira Herrens påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. 49 Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.”
50 Alla israeliterna följde alla de befallningar Herren hade gett till Mose och Aron. 51 Den dagen ledde Herren dem ut ur Egypten i ordnade härskaror.
Footnotes
- 10:19 Se 1 Kung 9:26
- 10:21 Grundtextens innebörd är något osäker.
- 11:4 Innan Mose gick ifrån farao för sista gången. Se 10:29.
- 11:7 Grundtextens innebörd är osäker.
- 12:6 Det hebreiska uttryckets innebörd är osäker, och den mest ordagranna översättningen skulle kunna vara mellan två kvällar.
- 12:11 På hebreiska pésach, av pasách som betyder gå förbi eller skona. Se också v. 13,25 och 27.
- 12:23 Kan tolkas som en ängel, men v. 27 säger att det var Herren själv.
- 12:44 Se not till 1 Mos 17:9-10.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.