5 Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

² Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst har överflöd på ord.

³ När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria.

⁴ Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det.

⁵ Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk?

⁶ Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.

⁷ Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda.

⁸ Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad.

⁹ Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav. Också detta är fåfänglighet.

¹⁰ När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem?

¹¹ Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

¹² Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada.

¹³ Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.

¹⁴ Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig.

¹⁵ Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig -- för vind?

¹⁶ Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han, och plåga och förtret.

¹⁷ Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får.

¹⁸ Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva.

¹⁹ Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat.

6 Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det,

² när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga.

³ Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.

⁴ Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;

⁵ det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han.

⁶ Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott -- gå icke ändå alla till samma mål?

⁷ All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

⁸ Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

⁹ Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

¹⁰ Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv.

¹¹ Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav? 7:1. elektroniska utgåvan.

7 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen? Predikaren, 7 Kapitlet Sorg och glädje, rättfärdighet och orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska m. m.

² Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.

³ Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.

⁴ Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.

⁵ De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

⁶ Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.

⁷ Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet.

⁸ Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

⁹ Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

¹⁰ Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

¹¹ Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

¹² Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen.

¹³ Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

¹⁴ Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?

¹⁵ Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

¹⁶ Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

¹⁷ Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?

¹⁸ Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?

¹⁹ Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

²⁰ Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

²¹ Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

²² Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.

²³ Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

²⁴ Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.

²⁵ Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

²⁶ När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,

²⁷ då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.

²⁸ Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.

²⁹ Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

³⁰ Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.

8 Vem är lik den vise, och vem förstår att så uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte ljust, genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.

² Jag säger er: Akta på konungens bud, ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud.

³ Förhasta dig icke att övergiva honom, inlåt dig ej på något som är ont; han kan ju göra allt vad han vill.

⁴ Ty en konungs ord är mäktigt, och vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

⁵ Den som håller budet skall icke veta av något ont; och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna.

⁶ Ty vart företag har sin tid och sitt sätt, och en människas ondska kommer tungt över henne.

⁷ Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan säga henne huru något kommer att ske?

⁸ Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den, ej heller har någon makt över dödens dag, ej heller finnes undflykt i krig; så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.

⁹ Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra, henne till olycka.

¹⁰ Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna i staden. Också detta är fåfänglighet.

¹¹ Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är,

¹² eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl får länge leva. Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud,

¹³ men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke fruktar Gud.

¹⁴ En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.

¹⁵ Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.

¹⁶ När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i sina ögon, varken dag eller natt,

¹⁷ då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå icke. Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.