⁴ Många män gjorde sällskap med honom ända till Turkiet. Det var Sopatros från Beroia, Pyrrhos son, Aristarchos och Secundus från Thessalonike. Vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos, som var på väg hem till Turkiet.

⁵ De hade rest i förväg och väntade på oss i Troas.

⁶ Så snart påskhögtiden var över gick vi ombord på en båt i Filippi i norra Grekland, och fem dagar senare kom vi till Troas i Turkiet där vi stannade en vecka.

⁷ På söndagen samlades vi för att fira Herrens måltid, och Paulus talade Herrens ord. Och eftersom han skulle resa nästa dag, talade han ända till midnatt.

⁸ Rummet på övre våningen, där vi var samlade, var upplyst av många fladdrande oljelampor.

⁹ En ung man som hette Eutychos somnade när Paulus talade så länge. Han satt på fönsterbrädan och föll ner från tredje våningen och slog ihjäl sig.

^10-12 Paulus sprang då ner och tog honom i sina armar: Oroa er inte, sa han, han kommer att klara sig! Och det gjorde han! En känsla av både respekt och glädje fyllde alla de närvarande. De gick sedan allesammans tillbaka upp och åt Herrens måltid tillsammans. Sedan fortsatte Paulus att tala ytterligare en stund, och det hann bli morgon innan han slutligen lämnade dem.

Paulus tar avsked av de kristna i Efesos

¹³ Paulus tog sedan landvägen till Assos, medan vi andra reste dit i förväg med båt.

¹⁴ Han förenade sig sedan med oss i Assos, och vi seglade tillsammans till Mitylene.

¹⁵ Nästa dag passerade vi Chios. Dagen därpå kom vi till Samos, och en dag senare anlände vi till Miletos.

¹⁶ Paulus hade bestämt sig för att inte stanna i Efesos den här gången. Han hade bråttom att hinna till Jerusalem för att om möjligt kunna vara med om pingsthögtiden.

¹⁷ När vi kom fram till Miletos skickade han ett meddelande till de äldste i församlingen i Efesos och bad dem komma ner till båten för att träffa honom.

¹⁸ När de hade anlänt sa han till dem: Ni vet att från den dag då jag satte min fot i Turkiet och till nu,

¹⁹ har jag ödmjukt tjänat Herren under tårar, och jag har varit hotad till livet på grund av judarnas sammansvärjningar.

²⁰ Ändå har jag aldrig tvekat att säga sanningen, vare sig offentligt eller i era hem.

²¹ Jag har haft samma budskap till både judar och icke-judar och allvarligt uppmanat dem att vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus.

²² Och nu ska jag resa till Jerusalem för jag dras oemotståndligt dit av den helige Ande. Jag vet inte vad som väntar mig,

²³ utom det att den helige Ande har sagt till mig i stad efter stad att fängelse och lidande ligger framför mig.

²⁴ Men livet är inte värt något, om jag inte använder det för att utföra den uppgift som Herren Jesus har gett mig, det vill säga att berätta de goda nyheterna om Guds väldiga godhet och kärlek för andra.

²⁵ Och nu vet jag att ingen av er som jag umgåtts med och predikat de goda nyheterna för, någonsin kommer att få se mig igen.

²⁶ Och jag vill göra det fullständigt klart att jag inte är skyldig till att någon människa går förlorad,

²⁷ för jag har inte tvekat att förkunna hela Guds frälsningsplan för världen.

²⁸ Var nu på er vakt! Se till att ni föder och vårdar Guds hjord, hans församling som är köpt med hans Sons blod, för den helige Ande har lagt ansvaret på er som ledare.

²⁹ Jag vet mycket väl att sedan jag har lämnat er, kommer falska lärare att uppträda som glupska vargar bland er. De kommer inte att skona hjorden.

³⁰ Några av er kommer själva att förvränga sanningen för att få anhängare.

³¹ Var på er vakt! Kom ihåg de tre år som jag tillbringade hos er, och hur jag hela tiden, både dag och natt, med tårar vakade över er.

³² Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans vård och åt hans underbara ord, som ska bygga upp er tro och ge er hela det arv som tillhör dem han har utvalt.

³³ Jag har aldrig krävt ett öre av er.

³⁴ Ni vet att jag har använt mina händer för att kunna betala för mig, och till och med för att kunna fylla behoven hos dem som följt med mig.

³⁵ Och jag har alltid varit ett föredöme för er i fråga om att hjälpa de fattiga, för jag har kommit ihåg Herren Jesu ord: 'Det ger mer välsignelse att ge än att få.'

³⁶ När Paulus hade slutat tala knäböjde han och bad med dem,

³⁷ och de grät högt då de omfamnade honom och sa adjö.

³⁸ Och det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle träffas. Sedan följde alla honom ner till båten.

Paulus fortsätter mot Jerusalem

21 Sedan vi skilts från de äldste i Efesos seglade vi direkt till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara.

² Där gick vi ombord på en båt som skulle gå till den syriska provinsen Fenikien.

³ Vi siktade Cypern, passerade ön på vänster sida och kom till Tyros i Syrien, där skeppet lossade lasten.

⁴ Vi gick i land och fann de troende där och stannade hos dem en vecka. De kristna där profeterade genom den helige Ande och varnade Paulus för att fortsätta till Jerusalem.

⁵ När vi i slutet av veckan återvände till skeppet gick hela församlingen, även kvinnor och barn, till stranden tillsammans med oss. Där bad vi och sa adjö till varandra.

⁶ Sedan gick vi ombord, och de återvände hem.

⁷ Nästa uppehåll gjorde vi i Ptolemais. Där hälsade vi på de troende, men stannade bara en dag.

⁸ Sedan fortsatte vi till Caesarea, där vi bodde hemma hos evangelisten Filippos, en av de sju första diakonerna.

⁹ Han hade fyra ogifta döttrar som alla hade profetians gåva.

¹⁰ Under besöket där, som varade flera dagar, kom en man från Judeen

¹¹ för att träffa oss. Han hette Agabos och var profet. Han tog Paulus bälte, band sina egna fötter och händer med det och sa: Den helige Ande säger: 'Så ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till romarna.'

¹² När vi hörde detta bad vi allesammans Paulus, både de troende på platsen och hans reskamrater, att han inte skulle fortsätta till Jerusalem.

¹³ Men han sa: Varför gråter ni? Ni krossar mitt hjärta! Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem, utan också att dö för Herren Jesu skull.

¹⁴ Det var tydligt att han inte brydde sig om våra råd, så vi gav upp och sa: Låt din vilja ske, Herre.

¹⁵ Efter några dagar gjorde vi oss klara och fortsatte till Jerusalem.

¹⁶ Några lärjungar från Caesarea följde med oss, och när vi kom fram fick vi bo hos Mnason. Han kom från början från Cypern och var en av de första som kom till tro.

¹⁷ Alla de andra troende i Jerusalem hälsade oss hjärtligt välkomna.

Paulus besöker Jakob i Jerusalem

¹⁸ Andra dagen som vi var i Jerusalem tog Paulus med oss till Jakob och de äldste i församlingen.

¹⁹ Sedan vi hälsat på dem berättade Paulus utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans arbete bland dem som inte var judar.

²⁰ De lovprisade Gud, men sa sedan: Du vet, käre bror, hur många tusen judar som också kommit till tro, och alla vill att de judiska troende ska fortsätta att följa de judiska traditionerna och sederna.

²¹ Våra judiska kristna här i Jerusalem har hört att du är emot Moses lagar och våra judiska seder, och att du inte längre omskär deras barn.

²² Vad ska vi göra åt detta? De kommer säkert att få reda på att du har kommit hit.

²³ Vi har ett förslag: Här finns fyra män, som är beredda att raka sina huvuden och avge vissa löften.

²⁴ Gå med dem till templet och underkasta dig reningsceremonierna. Låt raka ditt huvud, och betala för dem så att de också kan bli rakade. Då förstår alla att du godkänner denna sed bland de hebreiska kristna, och att du själv lyder de judiska lagarna och tänker på samma sätt som vi i de här frågorna.

²⁵ När det gäller de icke-judar, som har kommit till tro, ber vi dem att inte följa de judiska sederna på någon punkt, utom i de saker som vi skrev till dem om: att inte äta mat som offrats åt avgudar, inte äta köttet av kvävda djur, där blodet fortfarande finns kvar, och att inte ha utomäktenskapliga förbindelser.

Paulus arresteras i templet

^26-27 Paulus gick med på detta, och nästa dag gick han med männen till templet för att vara med vid ceremonierna och ge sitt löfte att bära fram ett offer sju dagar senare tillsammans med de andra.De sju dagarna hade nästan gått när några judar från Turkiet fick se honom i templet och hetsade upp en folkmassa mot honom. De grep honom och

²⁸ skrek: Israeliter! Hjälp oss! Det här är den man, som i hela världen hetsar upp vårt folk så att de bryter de judiska lagarna. Han talar till och med mot templet och kränker templets helighet genom att ta med sig dem som inte är judar hit.

²⁹ Tidigare samma dag hade de nämligen sett honom nere i staden tillsammans med Trofimos, en man från Efesos, och de antog att Paulus hade tagit honom med sig till templet.

³⁰ Hela stadens befolkning blev upprörd när de hörde detta, och snart var ett stort upplopp igång. Paulus släpades ut ur templet, och portarna stängdes omedelbart bakom honom.

³¹ Där tänkte man döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror.

³² Han gav snabbt order till sina soldater och officerare att rycka ut och rusade själv ut bland folkmassorna. När hopen såg trupperna komma slutade de att slå Paulus.

³³ Befälhavaren arresterade honom och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var, och vad han hade gjort.

³⁴ I förvirringen och larmet kunde han inte få klarhet i vad folk ropade i munnen på varandra. Därför befallde han att Paulus skulle tas med till militärkasernen.

³⁵ När de kom fram till trappan, blev folkmassan så våldsam att soldaterna måste lyfta upp Paulus på sina axlar för att skydda honom.

³⁶ Folket tryckte på bakifrån och ropade: Bort med honom, bort med honom!

Paulus försvarstal inför folket

^37-38 När Paulus skulle föras in sa han till kommendanten: Får jag säga några ord till dig? Kan du grekiska? frågade kommendanten förvånad. Är inte du den där egyptiern, som ledde ett uppror för några år sedan och som tog med sig fyra tusen beväpnade rebeller ut i öknen?

³⁹ Nej, svarade Paulus, jag är en jude från Tarsos, en rätt betydelsefull stad i Kilikien. Jag ber om tillstånd att få tala till dessa människor.

⁴⁰ Kommendanten lät honom då få göra det, och Paulus ställde sig på trappan och gjorde tecken till folket att lugna sig. När alla hade blivit tysta började han tala till dem på hebreiska:

22 Bröder och fäder, lyssna till vad jag har att säga till mitt försvar.

² När de hörde Paulus tala på hebreiska blev stillheten ännu mer märkbar.

³ Jag är jude, sa han, född i Tarsos, en stad i Kilikien, men utbildad här i Jerusalem under Gamaliel. Som hans lärjunge lärde jag mig att följa våra judiska lagar och seder mycket noga. Jag blev mycket ivrig att göra allt jag kunde för att ära Gud, precis som ni har försökt att göra i dag.

⁴ Och jag förföljde de kristna, jagade dem överallt, band dem och satte både män och kvinnor i fängelse.

⁵ Översteprästen eller vilken annan medlem av rådet som helst kan tala om för er att detta är sant. Jag bad till och med om att få ett brev med mig till de judiska ledarna i Damaskus, så att jag skulle kunna fängsla de kristna där. Sedan tänkte jag föra dem till Jerusalem, där de skulle straffas.

⁶ När jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, lyste plötsligt ett mycket starkt ljus från himlen mot mig.

⁷ Jag föll till marken, och jag hörde en röst som frågade mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'

⁸ 'Vem är du som talar till mig, Herre?' frågade jag. Han svarade: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'

⁹ Männen som var med mig såg ljuset men förstod inte vad som sades.

¹⁰ 'Vad ska jag göra, Herre?' frågade jag. Och Herren svarade: 'Res dig upp och gå till Damaskus. Där kommer du att få veta vad som väntar dig under kommande år.'

¹¹ Men jag blev blind av det starka ljuset och fick ledas till Damaskus av mina reskamrater.

¹² Där bodde en man som hette Ananias. Han lydde lagen till punkt och pricka och hade därför gott anseende bland alla judar i Damaskus.

¹³ Denne man kom till mig där och sa: 'Broder Saul, nu får du din syn tillbaka!' Och genast kunde jag se igen.

¹⁴ Sedan sa han till mig: 'Våra fäders Gud har valt ut dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala.

¹⁵ Du ska vittna om honom överallt och berätta vad du har sett och hört.

¹⁶ Vänta inte längre, utan låt döpa dig och bekänn dina synder för Herren så att han kan förlåta dig.'

^17-18 När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, och en dag stod och bad i templet var jag plötsligt liksom i en annan värld. Jag såg Herren, och han sa till mig: 'Skynda dig! Lämna Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro dig när du förkunnar mitt budskap.'

¹⁹ 'Men Herre

²⁰ Och när Stefanos, som vittnade om dig, dödades, stod jag där och tyckte det var rätt. Jag till och med vaktade kläderna åt de män som stenade honom!'

²¹ Men Gud sa till mig: 'Lämna Jerusalem, för jag ska sända dig långt bort till andra folk än judarna!'

²² Så långt hade folkmassan lyssnat, men när Paulus sa detta, ropade de med en mun: Bort med en sådan människa! Döda honom! Han har inte rätt att leva!

²³ De skrek i högan sky och kastade klädesplagg och jord omkring sig.

Paulus avslöjar att han är romersk medborgare

²⁴ Därför förde kommendanten in Paulus i kasernen och befallde att man skulle slå honom med piskor tills han bekände sitt brott. Han ville nämligen veta varför folkmassan hade blivit så rasande.

²⁵ När de band Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: Är det tillåtet att misshandla en romersk medborgare som inte ens har ställts inför rätta?

²⁶ Officeren gick då till kommendanten och sa: Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!

²⁷ Kommendanten kom då och frågade Paulus: Säg mig, är du romersk medborgare? Ja, det är jag faktiskt! svarade Paulus.

²⁸ Det är jag också, muttrade kommendanten, och det har kostat mig en hel del!Jag blev det när jag föddes, svarade Paulus.

²⁹ Soldaterna, som stod färdiga att piska honom, försvann kvickt när de hörde att Paulus var romersk medborgare. Och kommendanten själv blev förskräckt, eftersom det var han som hade befallt att Paulus skulle bindas och piskas.

Paulus inför det judiska rådet

³⁰ Nästa dag befriade kommendanten honom från bojorna och befallde att översteprästerna och det judiska rådet skulle samlas. Han hämtade sedan Paulus från fängelset för att försöka få reda på vad det var som orsakat all uppståndelse.

23 Paulus såg uppmärksamt på rådet och sa sedan: Bröder, jag har alltid levt med ett gott samvete inför Gud.

² Då befallde översteprästen Ananias att de som stod bredvid Paulus skulle slå honom på munnen.

³ Men Paulus sa till honom: Gud ska slå dig, din hycklare! Vad är du för en domare, som själv bryter lagen genom att befalla att jag ska bli slagen på detta sätt?

⁴ De som stod bredvid Paulus sa till honom: Talar man på det sättet till Guds överstepräst?

⁵ Bröder, jag visste inte att han var överstepräst, svarade Paulus. Skrifterna säger ju: 'Tala aldrig illa om dina överordnade.'

⁶ Paulus visste att en del av rådet bestod av saddukeer och en del av fariseer. Därför ropade han: Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag står inför rätta här i dag, därför att jag tror på uppståndelsen från de döda.

⁷ Detta delade omedelbart rådet i två delar.

⁸ Saddukeerna säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse, eller några änglar eller några andar, men fariseerna tror på allt detta.

⁹ Det blev alltså en väldig oreda. Några av de judiska ledarna reste sig upp för att hävda att Paulus hade rätt. Vi kan inte se att han har gjort något fel, ropade de. Kanske en ande eller en ängel talade till honom där på Damaskusvägen.

¹⁰ Oväsendet blev allt värre, och männen slet i Paulus från båda sidor och drog honom än åt det ena hållet och än åt det andra. Kommendanten, som var rädd att de skulle slita honom i stycken, befallde till slut att soldaterna skulle ta honom därifrån med våld och föra honom tillbaka till kasernen.

¹¹ Den natten stod Herren vid Paulus sida och sa: Var inte orolig, Paulus. På samma sätt som du har vittnat om mig för folket här i Jerusalem, så måste du också vittna om mig i Rom.

Planer på att mörda Paulus

^12-13 Nästa morgon samlades ett fyrtiotal judar och svor att de inte skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus.

¹⁴ Sedan gick de till översteprästerna och de äldste och talade om för dem vad de hade kommit överens om.

¹⁵ Be kommendanten föra Paulus tillbaka inför rådet igen, sa de. Låt honom tro att ni tänker ställa några fler frågor. Sedan dödar vi honom på vägen hit.

¹⁶ Men Paulus systerson fick reda på deras plan och gick till kasernen och berättade allt för Paulus.

¹⁷ Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sa: Ta med den här pojken till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.

¹⁸ Officeren gjorde det och förklarade: Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unge pojken till dig. Han har visst något att säga dig.

¹⁹ Befälhavaren tog pojken i handen, ledde honom åt sidan och frågade: Vad är det du vill säga mig?

²⁰ I morgon, svarade han, kommer judarna att be dig föra Paulus inför rådet igen, och låta dig tro att de vill veta mer om hans fall.

²¹ Gör det inte! Mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda honom. De har svurit att inte äta eller dricka förrän Paulus är död. De är redan där ute nu och väntar på att du ska låta dem få som de vill.

²² Låt inte någon få reda på vad du har berättat för mig, varnade kommendanten pojken när han gick därifrån.

Paulus förs till Caesarea

^23-24 Sedan kallade han på två av sina officerare och sa: Beordra tvåhundra soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio i kväll, tillsammans med tvåhundra spjutkastare och sjuttio ryttare. Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.

²⁵ Sedan skrev han följande brev till landshövdingen:

²⁶ Från Claudius Lysias.Till Hans excellens landshövdingen Felix. Varmaste hälsningar.

²⁷ Den här mannen greps av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom, för jag fick veta att han är romersk medborgare.

²⁸ Sedan tog jag honom till deras råd för att försöka få reda på vad han hade gjort.

²⁹ Jag förstod snart att det var något som hade att göra med deras judiska religion, och alltså ingenting som bör bestraffas med fängelse eller döden.

³⁰ Men när jag fick höra talas om att man planerade att mörda honom, beslöt jag att skicka honom till dig. Jag tänker uppmana hans åklagare att komma med sina anklagelser till dig.

³¹ Samma natt förde soldaterna enligt sina order Paulus till Antipatris.

³² De återvände till kasernen nästa morgon och lät sedan ryttarna fortsätta med honom till Caesarea.

³³ När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen och förde också in Paulus till honom.

³⁴ Han läste brevet och frågade sedan Paulus varifrån han kom.Kilikien, svarade Paulus.

³⁵ Jag ska ta upp ditt fall när dina åklagare kommer, sa landshövdingen. Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats.