Add parallel Print Page Options

Många män gjorde sällskap med honom ända till Turkiet. Det var Sopatros från Beroia, Pyrrhos son, Aristarchos och Secundus från Thessalonike. Vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos, som var på väg hem till Turkiet.

De hade rest i förväg och väntade på oss i Troas.

Så snart påskhögtiden var över gick vi ombord på en båt i Filippi i norra Grekland, och fem dagar senare kom vi till Troas i Turkiet där vi stannade en vecka.

På söndagen samlades vi för att fira Herrens måltid, och Paulus talade Herrens ord. Och eftersom han skulle resa nästa dag, talade han ända till midnatt.

Rummet på övre våningen, där vi var samlade, var upplyst av många fladdrande oljelampor.

En ung man som hette Eutychos somnade när Paulus talade så länge. Han satt på fönsterbrädan och föll ner från tredje våningen och slog ihjäl sig.

10-12 Paulus sprang då ner och tog honom i sina armar: Oroa er inte, sa han, han kommer att klara sig! Och det gjorde han! En känsla av både respekt och glädje fyllde alla de närvarande. De gick sedan allesammans tillbaka upp och åt Herrens måltid tillsammans. Sedan fortsatte Paulus att tala ytterligare en stund, och det hann bli morgon innan han slutligen lämnade dem.

Paulus tar avsked av de kristna i Efesos

13 Paulus tog sedan landvägen till Assos, medan vi andra reste dit i förväg med båt.

14 Han förenade sig sedan med oss i Assos, och vi seglade tillsammans till Mitylene.

15 Nästa dag passerade vi Chios. Dagen därpå kom vi till Samos, och en dag senare anlände vi till Miletos.

16 Paulus hade bestämt sig för att inte stanna i Efesos den här gången. Han hade bråttom att hinna till Jerusalem för att om möjligt kunna vara med om pingsthögtiden.

17 När vi kom fram till Miletos skickade han ett meddelande till de äldste i församlingen i Efesos och bad dem komma ner till båten för att träffa honom.

18 När de hade anlänt sa han till dem: Ni vet att från den dag då jag satte min fot i Turkiet och till nu,

19 har jag ödmjukt tjänat Herren under tårar, och jag har varit hotad till livet på grund av judarnas sammansvärjningar.

20 Ändå har jag aldrig tvekat att säga sanningen, vare sig offentligt eller i era hem.

21 Jag har haft samma budskap till både judar och icke-judar och allvarligt uppmanat dem att vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus.

22 Och nu ska jag resa till Jerusalem för jag dras oemotståndligt dit av den helige Ande. Jag vet inte vad som väntar mig,

23 utom det att den helige Ande har sagt till mig i stad efter stad att fängelse och lidande ligger framför mig.

24 Men livet är inte värt något, om jag inte använder det för att utföra den uppgift som Herren Jesus har gett mig, det vill säga att berätta de goda nyheterna om Guds väldiga godhet och kärlek för andra.

25 Och nu vet jag att ingen av er som jag umgåtts med och predikat de goda nyheterna för, någonsin kommer att få se mig igen.

26 Och jag vill göra det fullständigt klart att jag inte är skyldig till att någon människa går förlorad,

27 för jag har inte tvekat att förkunna hela Guds frälsningsplan för världen.

28 Var nu på er vakt! Se till att ni föder och vårdar Guds hjord, hans församling som är köpt med hans Sons blod, för den helige Ande har lagt ansvaret på er som ledare.

29 Jag vet mycket väl att sedan jag har lämnat er, kommer falska lärare att uppträda som glupska vargar bland er. De kommer inte att skona hjorden.

30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen för att få anhängare.

31 Var på er vakt! Kom ihåg de tre år som jag tillbringade hos er, och hur jag hela tiden, både dag och natt, med tårar vakade över er.

32 Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans vård och åt hans underbara ord, som ska bygga upp er tro och ge er hela det arv som tillhör dem han har utvalt.

33 Jag har aldrig krävt ett öre av er.

34 Ni vet att jag har använt mina händer för att kunna betala för mig, och till och med för att kunna fylla behoven hos dem som följt med mig.

35 Och jag har alltid varit ett föredöme för er i fråga om att hjälpa de fattiga, för jag har kommit ihåg Herren Jesu ord: 'Det ger mer välsignelse att ge än att få.'

36 När Paulus hade slutat tala knäböjde han och bad med dem,

37 och de grät högt då de omfamnade honom och sa adjö.

38 Och det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle träffas. Sedan följde alla honom ner till båten.

Paulus fortsätter mot Jerusalem

21 Sedan vi skilts från de äldste i Efesos seglade vi direkt till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara.

Där gick vi ombord på en båt som skulle gå till den syriska provinsen Fenikien.

Vi siktade Cypern, passerade ön på vänster sida och kom till Tyros i Syrien, där skeppet lossade lasten.

Vi gick i land och fann de troende där och stannade hos dem en vecka. De kristna där profeterade genom den helige Ande och varnade Paulus för att fortsätta till Jerusalem.

När vi i slutet av veckan återvände till skeppet gick hela församlingen, även kvinnor och barn, till stranden tillsammans med oss. Där bad vi och sa adjö till varandra.

Sedan gick vi ombord, och de återvände hem.

Nästa uppehåll gjorde vi i Ptolemais. Där hälsade vi på de troende, men stannade bara en dag.

Sedan fortsatte vi till Caesarea, där vi bodde hemma hos evangelisten Filippos, en av de sju första diakonerna.

Han hade fyra ogifta döttrar som alla hade profetians gåva.

10 Under besöket där, som varade flera dagar, kom en man från Judeen

11 för att träffa oss. Han hette Agabos och var profet. Han tog Paulus bälte, band sina egna fötter och händer med det och sa: Den helige Ande säger: 'Så ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till romarna.'

12 När vi hörde detta bad vi allesammans Paulus, både de troende på platsen och hans reskamrater, att han inte skulle fortsätta till Jerusalem.

13 Men han sa: Varför gråter ni? Ni krossar mitt hjärta! Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem, utan också att dö för Herren Jesu skull.

14 Det var tydligt att han inte brydde sig om våra råd, så vi gav upp och sa: Låt din vilja ske, Herre.

15 Efter några dagar gjorde vi oss klara och fortsatte till Jerusalem.

16 Några lärjungar från Caesarea följde med oss, och när vi kom fram fick vi bo hos Mnason. Han kom från början från Cypern och var en av de första som kom till tro.

17 Alla de andra troende i Jerusalem hälsade oss hjärtligt välkomna.

Paulus besöker Jakob i Jerusalem

18 Andra dagen som vi var i Jerusalem tog Paulus med oss till Jakob och de äldste i församlingen.

19 Sedan vi hälsat på dem berättade Paulus utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans arbete bland dem som inte var judar.

20 De lovprisade Gud, men sa sedan: Du vet, käre bror, hur många tusen judar som också kommit till tro, och alla vill att de judiska troende ska fortsätta att följa de judiska traditionerna och sederna.

21 Våra judiska kristna här i Jerusalem har hört att du är emot Moses lagar och våra judiska seder, och att du inte längre omskär deras barn.

22 Vad ska vi göra åt detta? De kommer säkert att få reda på att du har kommit hit.

23 Vi har ett förslag: Här finns fyra män, som är beredda att raka sina huvuden och avge vissa löften.

24 Gå med dem till templet och underkasta dig reningsceremonierna. Låt raka ditt huvud, och betala för dem så att de också kan bli rakade. Då förstår alla att du godkänner denna sed bland de hebreiska kristna, och att du själv lyder de judiska lagarna och tänker på samma sätt som vi i de här frågorna.

25 När det gäller de icke-judar, som har kommit till tro, ber vi dem att inte följa de judiska sederna på någon punkt, utom i de saker som vi skrev till dem om: att inte äta mat som offrats åt avgudar, inte äta köttet av kvävda djur, där blodet fortfarande finns kvar, och att inte ha utomäktenskapliga förbindelser.

Paulus arresteras i templet

26-27 Paulus gick med på detta, och nästa dag gick han med männen till templet för att vara med vid ceremonierna och ge sitt löfte att bära fram ett offer sju dagar senare tillsammans med de andra.De sju dagarna hade nästan gått när några judar från Turkiet fick se honom i templet och hetsade upp en folkmassa mot honom. De grep honom och

28 skrek: Israeliter! Hjälp oss! Det här är den man, som i hela världen hetsar upp vårt folk så att de bryter de judiska lagarna. Han talar till och med mot templet och kränker templets helighet genom att ta med sig dem som inte är judar hit.

29 Tidigare samma dag hade de nämligen sett honom nere i staden tillsammans med Trofimos, en man från Efesos, och de antog att Paulus hade tagit honom med sig till templet.

30 Hela stadens befolkning blev upprörd när de hörde detta, och snart var ett stort upplopp igång. Paulus släpades ut ur templet, och portarna stängdes omedelbart bakom honom.

31 Där tänkte man döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror.

32 Han gav snabbt order till sina soldater och officerare att rycka ut och rusade själv ut bland folkmassorna. När hopen såg trupperna komma slutade de att slå Paulus.

33 Befälhavaren arresterade honom och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var, och vad han hade gjort.

34 I förvirringen och larmet kunde han inte få klarhet i vad folk ropade i munnen på varandra. Därför befallde han att Paulus skulle tas med till militärkasernen.

35 När de kom fram till trappan, blev folkmassan så våldsam att soldaterna måste lyfta upp Paulus på sina axlar för att skydda honom.

36 Folket tryckte på bakifrån och ropade: Bort med honom, bort med honom!

Paulus försvarstal inför folket

37-38 När Paulus skulle föras in sa han till kommendanten: Får jag säga några ord till dig? Kan du grekiska? frågade kommendanten förvånad. Är inte du den där egyptiern, som ledde ett uppror för några år sedan och som tog med sig fyra tusen beväpnade rebeller ut i öknen?

39 Nej, svarade Paulus, jag är en jude från Tarsos, en rätt betydelsefull stad i Kilikien. Jag ber om tillstånd att få tala till dessa människor.

40 Kommendanten lät honom då få göra det, och Paulus ställde sig på trappan och gjorde tecken till folket att lugna sig. När alla hade blivit tysta började han tala till dem på hebreiska:

22 Bröder och fäder, lyssna till vad jag har att säga till mitt försvar.

När de hörde Paulus tala på hebreiska blev stillheten ännu mer märkbar.

Jag är jude, sa han, född i Tarsos, en stad i Kilikien, men utbildad här i Jerusalem under Gamaliel. Som hans lärjunge lärde jag mig att följa våra judiska lagar och seder mycket noga. Jag blev mycket ivrig att göra allt jag kunde för att ära Gud, precis som ni har försökt att göra i dag.

Och jag förföljde de kristna, jagade dem överallt, band dem och satte både män och kvinnor i fängelse.

Översteprästen eller vilken annan medlem av rådet som helst kan tala om för er att detta är sant. Jag bad till och med om att få ett brev med mig till de judiska ledarna i Damaskus, så att jag skulle kunna fängsla de kristna där. Sedan tänkte jag föra dem till Jerusalem, där de skulle straffas.

När jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, lyste plötsligt ett mycket starkt ljus från himlen mot mig.

Jag föll till marken, och jag hörde en röst som frågade mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'

'Vem är du som talar till mig, Herre?' frågade jag. Han svarade: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'

Männen som var med mig såg ljuset men förstod inte vad som sades.

10 'Vad ska jag göra, Herre?' frågade jag. Och Herren svarade: 'Res dig upp och gå till Damaskus. Där kommer du att få veta vad som väntar dig under kommande år.'

11 Men jag blev blind av det starka ljuset och fick ledas till Damaskus av mina reskamrater.

12 Där bodde en man som hette Ananias. Han lydde lagen till punkt och pricka och hade därför gott anseende bland alla judar i Damaskus.

13 Denne man kom till mig där och sa: 'Broder Saul, nu får du din syn tillbaka!' Och genast kunde jag se igen.

14 Sedan sa han till mig: 'Våra fäders Gud har valt ut dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala.

15 Du ska vittna om honom överallt och berätta vad du har sett och hört.

16 Vänta inte längre, utan låt döpa dig och bekänn dina synder för Herren så att han kan förlåta dig.'

17-18 När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, och en dag stod och bad i templet var jag plötsligt liksom i en annan värld. Jag såg Herren, och han sa till mig: 'Skynda dig! Lämna Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro dig när du förkunnar mitt budskap.'

19 'Men Herre

20 Och när Stefanos, som vittnade om dig, dödades, stod jag där och tyckte det var rätt. Jag till och med vaktade kläderna åt de män som stenade honom!'

21 Men Gud sa till mig: 'Lämna Jerusalem, för jag ska sända dig långt bort till andra folk än judarna!'

22 Så långt hade folkmassan lyssnat, men när Paulus sa detta, ropade de med en mun: Bort med en sådan människa! Döda honom! Han har inte rätt att leva!

23 De skrek i högan sky och kastade klädesplagg och jord omkring sig.

Paulus avslöjar att han är romersk medborgare

24 Därför förde kommendanten in Paulus i kasernen och befallde att man skulle slå honom med piskor tills han bekände sitt brott. Han ville nämligen veta varför folkmassan hade blivit så rasande.

25 När de band Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: Är det tillåtet att misshandla en romersk medborgare som inte ens har ställts inför rätta?

26 Officeren gick då till kommendanten och sa: Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!

27 Kommendanten kom då och frågade Paulus: Säg mig, är du romersk medborgare? Ja, det är jag faktiskt! svarade Paulus.

28 Det är jag också, muttrade kommendanten, och det har kostat mig en hel del!Jag blev det när jag föddes, svarade Paulus.

29 Soldaterna, som stod färdiga att piska honom, försvann kvickt när de hörde att Paulus var romersk medborgare. Och kommendanten själv blev förskräckt, eftersom det var han som hade befallt att Paulus skulle bindas och piskas.

Paulus inför det judiska rådet

30 Nästa dag befriade kommendanten honom från bojorna och befallde att översteprästerna och det judiska rådet skulle samlas. Han hämtade sedan Paulus från fängelset för att försöka få reda på vad det var som orsakat all uppståndelse.

23 Paulus såg uppmärksamt på rådet och sa sedan: Bröder, jag har alltid levt med ett gott samvete inför Gud.

Då befallde översteprästen Ananias att de som stod bredvid Paulus skulle slå honom på munnen.

Men Paulus sa till honom: Gud ska slå dig, din hycklare! Vad är du för en domare, som själv bryter lagen genom att befalla att jag ska bli slagen på detta sätt?

De som stod bredvid Paulus sa till honom: Talar man på det sättet till Guds överstepräst?

Bröder, jag visste inte att han var överstepräst, svarade Paulus. Skrifterna säger ju: 'Tala aldrig illa om dina överordnade.'

Paulus visste att en del av rådet bestod av saddukeer och en del av fariseer. Därför ropade han: Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag står inför rätta här i dag, därför att jag tror på uppståndelsen från de döda.

Detta delade omedelbart rådet i två delar.

Saddukeerna säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse, eller några änglar eller några andar, men fariseerna tror på allt detta.

Det blev alltså en väldig oreda. Några av de judiska ledarna reste sig upp för att hävda att Paulus hade rätt. Vi kan inte se att han har gjort något fel, ropade de. Kanske en ande eller en ängel talade till honom där på Damaskusvägen.

10 Oväsendet blev allt värre, och männen slet i Paulus från båda sidor och drog honom än åt det ena hållet och än åt det andra. Kommendanten, som var rädd att de skulle slita honom i stycken, befallde till slut att soldaterna skulle ta honom därifrån med våld och föra honom tillbaka till kasernen.

11 Den natten stod Herren vid Paulus sida och sa: Var inte orolig, Paulus. På samma sätt som du har vittnat om mig för folket här i Jerusalem, så måste du också vittna om mig i Rom.

Planer på att mörda Paulus

12-13 Nästa morgon samlades ett fyrtiotal judar och svor att de inte skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus.

14 Sedan gick de till översteprästerna och de äldste och talade om för dem vad de hade kommit överens om.

15 Be kommendanten föra Paulus tillbaka inför rådet igen, sa de. Låt honom tro att ni tänker ställa några fler frågor. Sedan dödar vi honom på vägen hit.

16 Men Paulus systerson fick reda på deras plan och gick till kasernen och berättade allt för Paulus.

17 Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sa: Ta med den här pojken till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.

18 Officeren gjorde det och förklarade: Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unge pojken till dig. Han har visst något att säga dig.

19 Befälhavaren tog pojken i handen, ledde honom åt sidan och frågade: Vad är det du vill säga mig?

20 I morgon, svarade han, kommer judarna att be dig föra Paulus inför rådet igen, och låta dig tro att de vill veta mer om hans fall.

21 Gör det inte! Mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda honom. De har svurit att inte äta eller dricka förrän Paulus är död. De är redan där ute nu och väntar på att du ska låta dem få som de vill.

22 Låt inte någon få reda på vad du har berättat för mig, varnade kommendanten pojken när han gick därifrån.

Paulus förs till Caesarea

23-24 Sedan kallade han på två av sina officerare och sa: Beordra tvåhundra soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio i kväll, tillsammans med tvåhundra spjutkastare och sjuttio ryttare. Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.

25 Sedan skrev han följande brev till landshövdingen:

26 Från Claudius Lysias.Till Hans excellens landshövdingen Felix. Varmaste hälsningar.

27 Den här mannen greps av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom, för jag fick veta att han är romersk medborgare.

28 Sedan tog jag honom till deras råd för att försöka få reda på vad han hade gjort.

29 Jag förstod snart att det var något som hade att göra med deras judiska religion, och alltså ingenting som bör bestraffas med fängelse eller döden.

30 Men när jag fick höra talas om att man planerade att mörda honom, beslöt jag att skicka honom till dig. Jag tänker uppmana hans åklagare att komma med sina anklagelser till dig.

31 Samma natt förde soldaterna enligt sina order Paulus till Antipatris.

32 De återvände till kasernen nästa morgon och lät sedan ryttarna fortsätta med honom till Caesarea.

33 När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen och förde också in Paulus till honom.

34 Han läste brevet och frågade sedan Paulus varifrån han kom.Kilikien, svarade Paulus.

35 Jag ska ta upp ditt fall när dina åklagare kommer, sa landshövdingen. Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats.

Med honom reste Sopatros, Pyrrhos son från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien. De reste i förväg över till Troas och väntade på oss[a] där. Efter det osyrade brödets högtid[b] seglade sedan vi andra från Filippi och fem dagar senare mötte vi dem i Troas där vi stannade en vecka.

Paulus i Troas – En ung man uppväcks från de döda

Dagen efter sabbaten när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag, höll han på ända till midnatt. Rummet på övre våningen där vi var samlade var upplyst av många oljelampor och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge, somnade han djupt och föll i sömnen ner från tredje våningen och var död när man lyfte upp honom. 10 Paulus kom då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” 11 Så gick han tillbaka upp och bröt brödet och åt. Sedan fortsatte Paulus att tala ända fram till gryningen innan han till slut lämnade dem. 12 Men den unga mannen fördes hem levande till stor lättnad för alla.

Paulus avsked till församlingsledarna i Efesos

13 Vi gick ombord och avseglade till Assos där vi skulle ta med Paulus som hade bestämt det så, eftersom han ville ta landvägen dit. 14 När vi mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. 15 Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och en dag senare var vi framme i Miletos.

16 Paulus hade bestämt sig för att resa förbi Efesos för att inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem till pingsthögtiden. 17 Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom.

18 När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien. 19 Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. 20 Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. 21 Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.

22 Men nu drivs jag av Anden[c] att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. 23 Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. 24 Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd.

25 Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike. 26 Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad, 27 för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan.

28 Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod. 29 Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden. 30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna. 31 Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar.

32 Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats. 33 Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon, 34 utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare. 35 Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ”

36 När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. 37 De grät högt och omfamnade honom och kysste honom. 38 Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget.

Paulus fortsätter resan mot Jerusalem

21 Sedan vi skilts från dem, seglade vi direkt ner till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara. Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien och vi gick ombord och seglade iväg. Vi siktade Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till Tyros där fartyget skulle lossa lasten. Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. Genom Anden varnade de Paulus för färden till Jerusalem[d] men när veckan hade gått, gav vi oss iväg för att fortsätta resan. Alla, även kvinnor och barn följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans och tog farväl av varandra. Sedan gick vi ombord och de andra återvände hem igen.

Från Tyros kom vi till Ptolemais, slutmålet för vår sjöresa. Också där hälsade vi på de troende och stannade hos dem en dag. Sedan fortsatte vi till Caesarea där vi bodde hemma hos förkunnaren Filippos som var en av de sju. Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera.

10 Under besöket där som varade i flera dagar kom en profet från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos. 11 Han tog Paulus bälte, band sina fötter och händer med det och sa: ”Den heliga Anden säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till hedningarna.’ ” 12 Vi som hörde detta, både vi och de som bodde där, försökte då övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem.

13 Men han sa: ”Varför gör ni så, gråter och gör mig tung om hjärtat? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem utan också att dö för Herren Jesus skull.” 14 När vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill!”

15 Efter de här dagarna gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem. 16 Några av lärjungarna i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus där vi fick bo. Han kom från Cypern och var en av de tidiga lärjungarna.

Paulus kommer fram till Jerusalem

17 När vi kom fram till Jerusalem, blev vi hjärtligt välkomnade av de troende. 18 Dagen efter vi hade anlänt, tog Paulus med oss hem till Jakob[e] och där samlades också de andra församlingsledarna. 19 Sedan vi hälsat på dem, berättade Paulus i detalj om sitt arbete, vad Gud hade gjort genom honom bland andra folk.

20 När de hörde detta, hyllade de Gud. Sedan sa de till Paulus: ”Du vet, vår broder, att tusentals judar har kommit till tro här och de är alla ivriga att följa lagen. 21 Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att vända sig bort från Mose och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra traditioner. 22 Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här.

23 Detta är vårt förslag: Här finns fyra män som har gett ett löfte.[f] 24 Ta med dig dem och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska och att du själv håller och följer lagen.

25 När det gäller troende från andra folk har vi meddelat vårt beslut och skrivit att de ska avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral.[g]

Paulus arresteras i templet

26 Paulus tog då nästa dag männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt när reningstiden skulle vara över och att offer då skulle bäras fram för var och en av dem.

27 Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom 28 och skrek: ”Israeliter! Hjälp oss! Här är den man som överallt lär ut sådant som är emot vårt folk och vår lag och denna plats. Nu har han till och med tagit med sig greker in i templet och orenat[h] denna heliga plats.” 29 De hade nämligen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos och antog att Paulus hade tagit med honom till templet.

30 Så kom hela staden i uppror och folk kom springande. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet och portarna stängdes genast. 31 De tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. 32 Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare och när folkhopen fick se kommendanten och soldaterna, upphörde de att misshandla Paulus. 33 Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var och vad han hade gjort. 34 Men folket skrek än det ena än det andra och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till fästningen. 35 När man kom till trappan, trängdes folket så våldsamt att soldaterna fick bära honom. 36 Folkhopen som följde efter ropade: ”Döda honom!”

Paulus försvarstal inför folket

37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?”

”Kan du grekiska?” undrade kommendanten. 38 ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”

39 Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.”

40 Kommendanten gav honom då sitt tillstånd och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat, började han sedan tala till dem på hebreiska:

22 ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare.

Han fortsatte: ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas.

Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’

Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. 10 Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ 11 Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare.

12 Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. 13 Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom.

14 Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. 15 Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. 16 Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’

17 När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn[i]. 18 Jag såg Herren som sa till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du vittnar om mig.’

19 ’Men, Herre’, invände jag, ’de vet ju att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. 20 Och när Stefanos, ditt vittne fick offra sitt blod, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’

21 Men Herren sa till mig: ’Gå, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!’ ”

Paulus avslöjar att han är romersk medborgare

22 Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat, men nu började de ropa: ”Se till att han försvinner från jorden! Han har ingen rätt att leva!” 23 Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade upp jord i luften. 24 Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska och förhöra honom, tills man fick reda på varför folkmassan var så rasande.

25 Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: ”Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?” 26 När officeren hörde detta, gick han till kommendanten och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!” 27 Då gick kommendanten till Paulus och frågade: ”Är det sant att du är romersk medborgare?”

”Ja”, svarade Paulus, ”det är jag.”

28 Kommendanten sa: ”Det kostade mig väldigt mycket pengar att bli romersk medborgare.”

”Jag blev det när jag föddes”, svarade Paulus.

29 De som skulle ha förhört honom drog sig då kvickt tillbaka och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, när han insåg att han hade fängslat en romersk medborgare.

Paulus inför det judiska rådet

30 Kommendanten som ville få reda på vad det var judarna anklagade Paulus för, släppte honom nästa dag ur bojorna och befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus och ställde honom inför dem.

23 När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen.

Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?”

”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.[j]’ ”

Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.”

Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta.

De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.”

10 Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen.

11 På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”

Planer på att mörda Paulus

12 Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13 Över fyrtio män deltog i konspirationen 14 och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. 15 Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.”

16 Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus 17 som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.”

18 Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.”

19 Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?”

20 Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. 21 Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.”

22 Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.

Paulus förs till Caesarea

23 Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. 24 Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.”

25 Sedan skrev han följande brev:

26 Från Claudius Lysias,

Till den högt ärade landshövdingen Felix.

Bästa hälsningar!

27 Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. 28 Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. 29 Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. 30 Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig.

31 Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris[k] enligt de order de fått. 32 Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen.

33 När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. 34 Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus.

35 Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats.

Footnotes

  1. 20:5 Här börjar bokens författare skriva i vi-form igen.
  2. 20:6 Påsk.
  3. 20:22 Eller: en inre drivkraft har fått mig…
  4. 21:4 Den grekiska satskonstruktionen är svårtolkad, men tanken kan vara att de genom Anden fick förutse svårigheter som väntade och försökte därför övertala Paulus till att inte resa till Jerusalem.
  5. 21:18 Se not till 12:17.
  6. 21:23 Löftet var antagligen ett nasirlöfte. Jfr 4 Mos 6.
  7. 21:25 Se not till 15:20.
  8. 21:28 Icke-judar var enligt den judiska traditionen orena, ovärdiga att komma inför Gud och skulle göra templet orent om de gick in där.
  9. 22:17 Se not till 10:10.
  10. 23:5 Se 2 Mos 22:28.
  11. 23:31 Antipatris låg mitt emellan Jerusalem och Caesarea.