Job ber om tröst och uppmuntran

16 Då svarade Job:

² Jag har hört allt det här förut. Så dåliga ni är på att trösta mig.

³ Ska ni aldrig sluta upp med ert pladder? Vad är det som får er att fortsätta?

⁴ Men kanske jag hade gjort detsamma om våra roller varit ombytta. Jag skulle ha kunnat spy ut min kritik mot er och skaka på huvudet åt er!

⁵ Nej, så är det inte! Jag skulle uppmuntra, trösta och hjälpa er. Jag skulle försöka lindra er sorg.

⁶ Men nu får jag ha min egen sorg kvar, hur mycket jag än försvarar mig. Inte heller hjälper det om jag vägrar att tala,

⁷ för Gud har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig.

⁸ Jag är bara skinn och ben - som ett bevis på min synd, säger ni.

⁹ Gud hatar mig och sliter sönder min kropp i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och väntar på att utsläcka det lilla liv som finns kvar i mig.

¹⁰ Mina 'tröstare' har öppnat sina glupande käftar för att sluka mig. De slår mig på kinden. Ovännerna sammangaddar sig mot mig.

¹¹ Gud har överlämnat mig åt syndare, i de ogudaktigas hand.

¹² Jag levde lugnt och stilla, tills han bröt ner mig. Han har tagit mig i nackskinnet och krossat mig i stycken och sedan hängt upp mig som sin måltavla.

¹³ Hans bågskyttar omger mig, och de låter sina pilar vina, så att marken blir våt av blodet från mina sår.

¹⁴ Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare.

¹⁵ Här sitter jag i mitt säcktyg med ansiktet i smutsen.

¹⁶ Mina ögon är röda av gråt, och döden har märkt mina ögonlock.

¹⁷ Ändå är jag oskyldig och min bön uppriktig.

¹⁸ Du jord, sug inte upp mitt blod! Låt det protestera å mina vägnar.

¹⁹ Redan nu har jag ett vittne till min oskuld där i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga.

²⁰ Mina vänner gör mig till åtlöje, men jag utgjuter mina tårar inför Gud

²¹ och ber att han ska lyssna till mig, som vän vädjar till vän.

²² Snart ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.