5 Moseboken 1:1-4:43
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Återblick på ökentiden: Moses första tal
(1:1—4:43)
1 Detta är det tal Mose höll till Israels folk i Moabs öken på östra sidan av floden Jordan mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav. 2 Det tar elva dagar att gå från berget Horeb[a] till Kadesh Barnea om man tar vägen genom Seirs bergsbygd.[b] 3 I det fyrtionde året[c], på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade befallt honom att säga till dem. 4 Då hade Mose besegrat amoréernas kung Sichon som styrde i Heshbon. Vid Edrei hade han besegrat Og, kungen i Bashan, som styrde i Ashtarot. 5 Det var öster om Jordan i Moab som Mose började undervisa om lagen. Han sa:
Ledare från varje stam
(2 Mos 18:13-27)
6 Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: ”Nu har ni stannat här tillräckligt länge. 7 Gå nu till amoréernas bergsbygd och deras grannar i Jordandalen, bergsbygden, Låglandet, Negev och kusten, till Kanaans land och Libanon, ända till den stora floden Eufrat. 8 Jag har gett er detta land. Gå nu och ta det land i besittning som Herren med ed lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.”
9 Då sa jag till er: ”Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam, 10 för Herren, er Gud, har förökat er så att ni är lika talrika som stjärnorna på himlen. 11 Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat, 12 men hur ska jag ensam kunna bära den tunga börda ni är och de tvister som uppstår bland er? 13 Välj alltså ut män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare!”
14 Ni gick med på förslaget. 15 Jag tog ledarna, kloka och erfarna män från varje stam, och lät dem bli ledare för er med ansvar över tusen, hundra, femtio eller tio. 16 Jag förmanade era domare: ”Lyssna på era bröder och var rättvisa, såväl i tvister mellan bröder som i tvister med en utlänning. 17 När ni dömer ska ni inte vara partiska. Lyssna till låg som hög. Var inte rädda för någon, för domen är Guds. Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.” 18 Samtidigt gav jag er också andra instruktioner om vad ni skulle göra.
De spejarna
(4 Mos 13:1-33)
19 Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och fruktansvärda öken som ni ju själva har sett, tills vi slutligen kom fram till amoréernas bergsbygd, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss. Vi kom till Kadesh Barnea. 20 Där sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoréernas bergsbygd som Herren, vår Gud, har gett oss. 21 Se, Herren, din Gud, har lagt landet framför dig! Gå nu och inta det, så som Herren, dina fäders Gud, har befallt. Var inte rädd och tveka inte!”
22 Men då kom ni till mig och svarade: ”Låt oss först skicka iväg spejare som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet och till vilka städer vi ska komma.”
23 Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam. 24 De gick över bergen och kom till Druvdalen och utforskade den. 25 Sedan kom de tillbaka med olika frukter de plockat i landet. De rapporterade att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, ville ge oss.
Uppror mot Herren
(4 Mos 14:1-45)
26 Men ni vägrade att gå in dit, ni gjorde uppror mot Herrens, er Guds, befallning. 27 Ni muttrade och klagade i era tält och sa: ”Herren måste hata oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten för att förgöras av dessa amoréer. 28 Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder som utforskade landet har skrämt oss med det de berättat, att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen. De har till och med sett Anaks ättlingar[d] där.”
29 Jag sa då till er: ”Låt er inte skrämmas! Var inte rädda för dem! 30 Herren, er Gud, går framför er och han kommer att strida för er, precis som ni såg honom göra i Egypten. 31 Du såg ju också vilken omsorg han har haft om dig här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn, tills ni kommit ända hit.”
32 Men ni vägrade trots detta att tro Herren, er Gud, 33 som hade lett er hela vägen, valt ut lägerplatserna och gått före er i en eld om natten för att visa vägen och i ett moln om dagen.
34 När Herren hörde hur ni klagade blev han arg. Han svor 35 att inte en enda då levande vuxen från denna onda generation skulle få se det underbara land han hade lovat deras förfäder. 36 Det enda undantaget var Kalev, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren och därför skulle han och hans ättlingar få del av det land Kalev varit med om att utforska.
37 Till och med på mig blev Herren arg för er skull. Han sa: ”Du ska inte få komma in dit! 38 Istället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, komma dit. Uppmuntra honom, för han kommer att leda Israel och dela landet som arv åt dem. 39 Era barn, de som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni påstod skulle tillfångatas, de ska få komma dit, och till dem ska jag ge landet och de ska ta det i besittning. 40 Men ni själva får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Sävhavet.”
41 Då svarade ni: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill gå och strida som Herren, vår Gud, har befallt oss.” Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att marschera upp i bergen.
42 Men Herren sa till mig: ”Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att besegras av fienden.”
43 Jag sa detta till er, men ingen lyssnade. Istället handlade ni än en gång upproriskt mot Herrens befallning och gick i övermod upp i bergen. 44 Men amoréerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade er hela vägen från Seir till Horma. 45 Då återvände ni till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna. 46 Sedan blev ni kvar ganska länge i Kadesh.
En tillbakablick på vandringen
2 Därefter vände vi tillbaka genom öknen mot Sävhavet, så som Herren hade sagt till mig. Under en lång tid vandrade vi omkring i området kring berget Seir. 2 Sedan sa Herren till mig:
3 ”Nu har ni vandrat omkring här i bergen länge nog! Vänd norrut 4 och säg till folket att det ska gå genom det land som tillhör deras bröder, Esaus ättlingar, som bor i Seir. Edoméerna kommer att bli rädda för er, men var ändå försiktiga. 5 Ge dem ingen anledning till strid! Jag har nämligen gett dem hela Seirs bergsbygd som deras eget område och ni kommer inte att få den minsta lilla bit av deras land. 6 Betala dem för den mat och det vatten ni använder. 7 Herren, din Gud, har välsignat dig i allt som du företagit dig och vakat över dig under de fyrtio år du vandrat omkring i denna väldiga öken. I fyrtio år har Herren, din Gud, varit med dig och du har aldrig behövt sakna något.”
8 Vi vandrade alltså fram bland våra bröder Esaus ättlingar som bodde i Seir och lämnade sedan Aravavägen, bort från Elat och Esjon-Gever och tog vägen mot Moabs öken.
9 Då sa Herren: ”Anfall inte moabiterna, strid inte mot dem, för jag tänker inte ge er något av deras land. Ar har jag nämligen gett till Lots ättlingar.” 10 (Eméerna, ett stort och talrikt folk, hade bott där tidigare. De är lika storvuxna som Anaks folk. 11 Både eméerna och anakiterna räknas som refaéer, men moabiterna kallade dem eméer. 12 Tidigare hade horéerna bott i Seir, men de hade drivits ut av Esaus ättlingar som förgjorde dem och bosatte sig där. På samma sätt gjorde Israel i det land som Herren hade gett dem som egendom.)
13 ”Gå nu över floddalen Sered”, sa Herren, och vi gjorde så.
14 Det tog oss trettioåtta år att komma från Kadesh Barnea till Sereddalen där vi gick över floden Sered. Då hade alla stridsdugliga män i den förra generationen dött, så som Herren hade sagt. 15 Ja, Herren var mot dem, han fortsatte att utplåna dem ur lägret och till slut var alla döda.
16 När den siste av krigarna bland folket hade dött, 17 sa Herren till mig:
18 ”Idag ska du gå över gränsen till Moabs område, Ar. 19 När du kommer till ammoniternas land ska du inte utmana eller anfalla dem, för jag tänker inte ge dig någon del av deras land. Det har jag gett till Lots ättlingar[e].”
20 (Även detta land betraktas som refaeiskt. Området hade tidigare varit bebott av refaéerna, som ammoniterna kallade samsumméer. 21 De var stora och talrika, lika storvuxna som anakiterna. Men Herren förgjorde dem för ammoniterna som fördrev dem och bosatte sig i landet. 22 På samma sätt hade Herren gjort med Esaus ättlingar i Seir, där han förgjorde horéerna för dem. De fördrev dem och har sedan dess varit bosatta där. 23 På samma sätt blev det när kaftoréerna[f] kom från Kaftor och invaderade och förgjorde avvéerna som bodde i byar utspridda ända bort till Gaza och bosatte sig där.)
En tillbakablick på striderna
Segern över kung Sichon
(4 Mos 21:21-30)
24 ”Gå över floden Arnon, för jag har överlämnat amoréen Sichon, kungen i Heshbon, och hans land åt dig. Börja inta det och strid mot honom! 25 Från och med idag ska jag låta alla folk på jorden darra av fruktan när de hör talas om dig.”
26 Då sände jag budbärare från Kedemots öken till kung Sichon i Heshbon med en fredlig hälsning: 27 ”Låt oss få vandra genom ditt land. Vi ska hålla oss till huvudvägen och inte vika av vare sig åt höger eller vänster. 28 Vi ska betala för allt vi äter och dricker. Det enda vi begär är att få vandra genom ditt land, 29 på samma sätt som Esaus ättlingar i Seir och moabiterna i Ar lät oss göra. Vi ska gå över Jordan och in i det land som Herren, vår Gud, vill ge oss.”
30 Men kung Sichon i Heshbon vägrade och lät oss inte gå genom hans land, eftersom Herren, din Gud, gjorde honom envis och hårdhjärtad, så att han skulle kunna överlämna Sichon åt dig. Och precis så blev det.
31 Sedan sa Herren till mig: ”Jag börjar med att ge dig Sichon och hans land. Börja erövringen och ta hans land i besittning!”
32 Sichon förklarade krig mot oss och mobiliserade sina styrkor vid Jahas. 33 Men Herren, vår Gud, överlämnade honom åt oss och vi slog honom, hans söner och hela hans folk. 34 Vi intog alla hans städer och vigde alla åt förintelse, även kvinnor och barn. Vi lät inte någon överleva. 35 Men boskapen tog vi som byte tillsammans med det vi funnit i de städer vi erövrat. 36 Från Aroer, som ligger vid floden Arnons strand, och från staden i dalen och ända till Gilead fanns inte en enda stad som var för starkt befäst för oss. Herren, vår Gud, gav oss alltsammans. 37 Men ammoniternas land lämnade du i fred, hela området från floden Jabbok och städerna i bergsbygden, precis som Herren, vår Gud, hade befallt.
Segern över kung Og
(4 Mos 21:33-35)
3 Därefter började vi gå mot Bashan. Og, kungen i Bashan mobiliserade genast sin armé för att anfalla oss vid Edrei. 2 Men Herren uppmanade mig att inte vara rädd för honom: ”Allt hans folk och hela hans land överlämnar jag åt dig. Du ska göra med honom likadant som du gjorde med amoréernas kung Sichon som härskade i Heshbon.” 3 Herren, vår Gud, överlämnade även Bashans kung Og och hela hans folk åt oss och vi dödade dem alla så att ingen överlevde. 4 Vi intog alla hans städer, så att det inte fanns någon stad som vi inte tog från dem, sextio till antalet, hela området Argov, Ogs rike i Bashan. 5 Städerna var mycket väl befästa med höga murar och portar med bommar. Vi intog också alla obefästa byar som saknade murar. 6 Vi vigde dem åt förintelse, såsom vi hade gjort med kung Sichon i Heshbon och dödade allt folket; vi förgjorde städerna med både män, kvinnor och barn. 7 Men boskapen och bytet från städerna behöll vi.
8 Nu hade vi tagit de länder i besittning som tillhörde de båda amoreiska kungarna öster om floden Jordan, allt landområde från Arnondalen till berget Hermon. 9 (Fenikierna kallade Hermon för Sirjon, medan amoréerna kallade det Senir.) 10 Vi intog alla städer på slätten, hela Gilead och hela Bashan, ända bort till städerna Salka och Edrei i Ogs rike i Bashan. 11 (Kung Og i Bashan var den siste av refaéerna. Hans kista av sten finns bevarad i Rabba[g], en av ammoniternas städer, och den är fyra och en halv meter lång och 2 meter bred.)
Landet delas upp
(4 Mos 32:1-42)
12 När vi hade intagit dessa landområden, gav jag Rubens och Gads stammar det område som börjar vid Aroer vid floden Arnon samt halva berget Gilead med dess städer. 13 Ena hälften av Manasses stam fick resten av Gilead, hela Ogs kungarike och hela Argov. (Bashan är känt som refaéernas land.) 14 Jairiterna, Manasses ättlingar, fick hela Argov ända till gränsen mot geshuréerna och maakatéerna. De gav området, Bashan, namn efter sig själva och kallade det Jairs byar, som det fortfarande heter. 15 Gilead gav jag till släkten Makir[h]. 16 Rubens och Gads stammar fick området som sträcker sig från Gilead och ner till Arnons floddal – gränsen går mitt i floden – och ner till Jabbokdalen som är gränsen mot ammoniterna. 17 Floden Jordan var gräns i väster, från Gennesaretsjön och ända till Aravasjön (Döda havet) som ligger nedanför Pisgas branter.
18 Vid den tiden gav jag också er följande befallning: ”Herren, er Gud, har gett er detta område, men alla stridsdugliga män måste ta sina vapen och leda era israelitiska bröder.
19 ”Era hustrur och barn och er boskap – jag vet att ni har mycket boskap – ska stanna här i städerna som jag har gett er 20 tills Herren har gett era bröder ett ställe där de kan leva i ro precis som ni har fått och tills de har intagit det land som Herren, er Gud, ska ge dem på andra sidan Jordan. Sedan kan var och en återvända till den del av landet som jag har gett er.”
Herren tillåter inte Mose att komma in i landet
21 Sedan gav jag instruktioner till Josua: ”Du har med egna ögon sett vad Herren, din Gud, har gjort med de här båda kungarna. På samma sätt ska Herren göra med alla kungariken på andra sidan Jordan dit du går. 22 Ni ska inte vara rädda för folken där, för Herren, er Gud, ska strida för er.”
23 Vid samma tillfälle vände jag mig till Herren och bad: 24 ”Min Herre, Herre, du har börjat visa din tjänare din storhet och makt. Vilken annan gud i himlen eller på jorden kan göra sådana mäktiga under som du? 25 Låt mig få gå över Jordan och se detta underbara land med alla sina vackra berg och Libanon!”
26 Men Herren var arg på mig för er skull och ville inte lyssna på mig. ”Nu räcker det! Tala inte mer om det”, sa han. 27 ”Gå istället upp på berget Pisga och se dig omkring åt väster, norr, söder och öster. Därifrån kan du se landet på avstånd, men över Jordan ska du inte komma. 28 Ge uppdraget till Josua, uppmuntra honom och ge honom mod, för det är han som ska leda folket över Jordan och ge dem det land du ser.” 29 Sedan stannade vi kvar i dalen i närheten av Bet Pegor.
Mose vädjar till folket om lydnad
4 Och nu Israel, lyssna när jag lär er de här föreskrifterna och lagarna! Lyd dem, så ska ni få leva och gå in och erövra det land som Herren era förfäders Gud har gett er! 2 Lägg inte något till lagarna och ta inte bort något från dem! Håll Herrens, er Guds, bud som jag har gett er! 3 Ni såg själva vad Herren gjorde vid Baal-Pegor, då Herren, er Gud, utplånade alla som tillbad Baal-Pegor. 4 Men alla ni som höll fast vid Herren, er Gud, är fortfarande vid liv idag.
5 Dessa lagar som jag nu undervisar om, så som Herren, min Gud, har befallt, ska ni följa när ni kommer in i det land som ni ska ta i besittning. 6 Ni ska följa dem och lyda dem, för då ska andra folk se er vishet och ert förstånd. De som hör de här lagarna ska säga: ”Detta stora folk är så förståndigt och äger en sådan vishet!” 7 För vilket annat stort folk har gudar som kommer dem nära, på samma sätt som Herren, vår Gud, gör närhelst vi ropar på honom? 8 Vilket annat folk, hur stort det än är, har så rättfärdiga föreskrifter och lagar som denna lag som jag ger er idag?
9 Men akta dig mycket noga! Glöm aldrig bort det som du med egna ögon fick se! Håll det i färskt minne så länge du lever! Undervisa om det för dina barn och barnbarn, 10 om den dag då du stod inför Herren, din Gud, vid berget Horeb. Herren sa till mig: ”Kalla samman allt folket inför mig, så ska jag låta dem få höra mina ord! De ska få lära sig att frukta mig så länge de lever i landet och undervisa sina barn.” 11 Ni kom fram och stod vid foten av berget som brann av eld. Lågorna slog högt upp mot himlen, omgivna av svarta moln och ett väldigt mörker. 12 Herren talade till er från elden och ni hörde vad han sa, fast ni inte såg honom. 13 Han förkunnade för er sitt förbund som ni ska hålla, de tio budorden, och han skrev ner dem på två stentavlor. 14 Herren befallde mig då också att lära er föreskrifter och lagar som ni måste följa när ni har gått över floden och in i det land ni ska ta i besittning.
Mose varnar för avgudar
15 Ni ska akta er noga, för ni fick inte se någon gestalt när Herren, er Gud, talade till er ur elden på Horeb. 16 Gör därför inte något så avskyvärt som att tillverka en bildstod. Tillverka ingen avgud, vare sig i form av en man eller en kvinna, 17 ett djur på marken, en fågel som flyger i skyn, 18 ett kräldjur, eller en fisk i vattnet under jordytan. 19 Och när du tittar upp mot himlen och får se solen, månen och stjärnorna, ja, himlens hela härskara, se då till att du inte förleds att tillbe dem och tjäna dem. De är något som Herren har skapat och gett till alla människor. 20 Men er har Herren räddat ur smältugnen i Egypten, för att ni ska vara hans särskilda folk, hans egendom, som ni är idag.
21 Herren blev arg på mig för er skull och svor att jag inte skulle få gå över floden Jordan in i det underbara land som han ska ge till dig som arv. 22 Jag måste dö här i landet och får inte gå över floden. Men ni ska gå över och inta det underbara landet. 23 Se då till att ni inte glömmer det förbund som Herren, er Gud, har upprättat med er. Tillverka inga bildstoder, avbilder av sådant som Herren har förbjudit er att avbilda, 24 för Herren, er Gud, är en förtärande eld, ja, han är en svartsjuk Gud.
25 Om ni, efter att ha bott i landet en längre tid och efter att ha fått barn och barnbarn, gör något så avskyvärt som att tillverka en avgudabild av något slag, detta som är ont inför Herren och som gör honom vred, 26 då tar jag himmel och jord till vittnen på att ni på en gång kommer att bli utrotade ur det land ni nu ska erövra på andra sidan Jordan. Ni kommer inte att få bo kvar där länge utan kommer att förgöras. 27 Herren kommer att sprida ut er bland folken. Bara några få av er ska bli kvar och dessa ska leva bland de främmande folk dit Herren sänder er. 28 Där kommer ni att tillbe avgudar gjorda av trä och sten, avgudar som varken kan se, höra, äta eller lukta.
29 Men där ska du också på nytt börja söka Herren, din Gud, och du ska finna honom när du söker honom av hela ditt hjärta och av hela din själ.[i] 30 När du är i nöd och har drabbats av alla dessa saker, då ska du i kommande dagar vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom, 31 för Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han ska inte överge dig eller fördärva dig. Han ska inte glömma det förbund han ingått med dina förfäder och bekräftat med ed.
Det finns ingen annan Gud
32 Fråga historien, tiden innan du fanns till, ända från den dag då Gud skapade människan på jorden och sök från den ena ändan av himlen till den andra, så ska du ändå inte finna något så fantastiskt som detta eller hitta någon som hört om något liknande. 33 Har något annat folk fått höra Guds röst tala till dem ur en eld som ni har fått och ändå fått leva? 34 Har någon annan gud ens försökt befria ett folk från ett annat folks makt genom att sända prövningar, genom tecken och under, genom krig och mäktiga gärningar, stora och fruktansvärda gärningar, så som Herren, din Gud, gjorde för er i Egypten mitt framför dina egna ögon?
35 Du fick se allt detta för att du skulle förstå att Herren är Gud och att det inte finns någon annan än han. 36 Från himlen lät han dig höra sin röst för att fostra dig. Han lät dig här på jorden se sin mäktiga eld och du hörde hans röst ur elden. 37 Eftersom han älskade dina förfäder och utvalde deras efterkommande, förde han genom sin väldiga kraft själv ut dig ur Egypten, 38 för att sedan driva bort andra folk som är större och mäktigare än du och ge dig deras land som arv som det ju är ännu idag.
39 Därför ska du idag inse och tänka på att Herren är Gud, både i himlen och här nere på jorden. Det finns ingen annan. 40 Om du följer de föreskrifter och lagar jag ger dig idag, kommer det att gå väl för dig och dina efterkommande och du ska få bo länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig för all framtid.
Fristäder
(4 Mos 35:6-34; 5 Mos 19:1-14; Jos 20:1-9)
41 Sedan valde Mose ut tre städer på östra sidan av floden Jordan. 42 Dit skulle den kunna fly som hade dödat någon, om dråpet hade skett genom olyckshändelse och utan att dråparen haft onda avsikter. Genom att fly till någon av dessa städer kunde dråparen rädda sitt liv. 43 För Rubens stam valde han Beser på högslätten i öknen, för Gads stam Ramot i Gilead och för Manasses stam Golan i Bashan.
Footnotes
- 1:2 Horeb är ett annat namn på berget Sinai.
- 1:2 Det tog Israel elva dagar att komma till Kanaans land första gången. Nu står de återigen vid gränsen, 38 år senare. Se v. 14,15.
- 1:3 Efter uttåget ur Egypten.
- 1:28 Se 4 Mos 13:33-34.
- 2:19 Moabiterna och ammoniterna var avkomlingar till de söner Lot fick med sina båda döttrar. Se 1 Mos 19:36-38.
- 2:23 Befolkning på Kreta.
- 3:11 Rabba heter idag Amman, Jordaniens huvudstad.
- 3:15 Makir var son till Manasse, Josefs son. Se 1 Mos 50:23.
- 4:29 Hjärta och ”själ” betyder att både förnuftet, viljan och känslan, dvs. människans hela väsen, är inberäknade.
5 Mosebok 1:1-4:43
Svenska 1917
1 Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab
2 -- elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till Kades-Barnea.
3 I det fyrtionde året, i elfte månaden. på första dagen i månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren hade bjudit honom tala till dem.
4 Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot, vid Edrei.
5 På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna lagutläggning och sade:
6 HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog haven I uppehållit eder vid detta berg.
7 Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i Kustlandet vid havet -- in i kananéernas land och upp på Libanon, ända till den stora floden, floden Frat.
8 Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»
9 Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke ensam bära eder.
10 HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika såsom stjärnorna på himmelen.
11 Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och välsigna eder, såsom han har lovat eder.
12 Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder och edert tvistande?
13 Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över eder.»
14 I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»
15 Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män, och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda stammar.
16 Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem.
17 I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl dom den högre; I skolen icke frukta för någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende bliven eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att jag för höra det.»
18 Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.
19 Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss; och vi kommo så till Kades-Barnea.
20 Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.
21 Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig. Frukta icke och var icke förfärad.»
22 Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi skola komma till.»
23 Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en för var stam.
24 Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo till Druvdalen och bespejade landet.
25 Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud, vill giva oss är gott.»
26 Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot HERRENS, eder Guds, befallning.
27 Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i amoréernas hand och så förgöra oss.
28 Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi sågo där också anakiter.'»
29 Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta för dem.
30 HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra ögon,
31 och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud, bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat, ända till dess att I nu haven kommit hit.»
32 Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,
33 som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen gå, och om dagen i molnskyn.
34 Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och sade:
35 »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,
36 ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt, därför att han i allt har efterföljt Herren.»
37 Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke heller du skall komma ditin.
38 Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin. Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt Israel såsom arv.
39 Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och de skola taga det i besittning.
40 Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
41 Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN. Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.
42 Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder; gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.»
43 Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod upp mot bergsbygden.
44 Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i Seir och drevo eder ända till Horma.
45 Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.
46 Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.
2 Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig, och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs bergsbygd.
2 Och HERREN talade till mig och sade:
3 »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna bergsbygd; vänden eder nu mot norr.
4 Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
5 I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esau.
6 Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
7 HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk; han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har fattats dig.
8 Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på vägen till Moabs öken.
9 Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt Lots barn till besittning.
10 (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som anakiterna.
11 Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men moabiterna kalla dem eméer.
12 I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som Herren hade givit dem till besittning.)
13 Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över bäcken Sered.
14 Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
15 Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.
16 Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
17 talade HERREN till mig och sade:
18 »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,
19 och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till besittning.
20 (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
21 De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem och bosatte sig i deras land.
22 På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte sig i deras land, där de bo ännu i dag.
23 Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa, förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan bosatte sig i deras land.)
24 Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
25 Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
26 Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon, konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
27 »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att vika av vare sig till höger eller till vänster.
28 Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär allenast att få tåga vägen fram härigenom
29 -- detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare, och av moabiterna, Ars inbyggare -- så att jag kan gå över Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
30 Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din hand, såsom ock nu har skett.
31 Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det, så att du får hans land till besittning.»
32 Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till Jahas.
33 Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom jämte hans söner och allt hans folk.
34 Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto ingen slippa undan.
35 Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer vi intogo.
36 Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
37 Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom HERREN, vår Gud, hade så bjudit.
3 Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot oss, till Edrei.
2 Men HERREN sade till mig: »Frukta icke för honom, ty i din hand har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
3 Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan, och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem slippa undan.
4 Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike i Basan.
5 Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och bommar. Därtill kom en stor mängd småstäder.
6 Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon, konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi till spillo, så ock kvinnor och barn.
7 Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte.
8 Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända till berget Hermon
9 -- vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna kallas för Senir --
10 alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan.
11 Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm.
12 När vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna.
13 Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan; detta kallas rafaéernas land.
14 Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn kallade han landet -- nämligen Basan -- för Jairs byar, såsom det heter ännu i dag.
15 Och åt Makir gav jag Gilead.
16 Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända till Arnons dal, till dalens mitt -- den utgjorde gränsen -- och till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns,
17 vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan.
18 Och jag bjöd eder på den tiden och sade: »HERREN, eder Gud, har givit eder detta land till besittning. Men nu skolen alla I som ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra bröder, Israels barn.
19 Allenast edra hustrur och barn och eder boskap -- jag vet ju att I haven mycken boskap -- må stanna kvar i de städer som jag har givit eder,
20 till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl som eder, när också de hava tagit i besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var och en till sin besittning.»
21 Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: »Du har med egna ögon sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två konungar. På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du drager fram.
22 Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida för eder.»
23 Och på den tiden bad jag till HERREN och sade:
24 »Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar som du?
25 Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.»
26 Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och ville icke höra mig, utan sade till mig: »Låt det vara nog; tala icke vidare till mig om denna sak.
27 Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty över denna Jordan skall du icke komma.
28 Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem såsom arv det land du ser.»
29 Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.
4 Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra fäders Gud, vill giva eder.
2 I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder Guds, bud, som jag giver eder.
3 I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man som följde efter Baal-Peor.
4 Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu i dag.
5 Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud, har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning.
6 I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.»
7 Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom?
8 Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger eder?
9 Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och dina barnbarn:
10 vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn detsamma.»
11 Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln och töcken.
12 Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen ingen gestalt, I hörden allenast en röst.
13 Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två stentavlor.
14 Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu dragen, till att taga det i besittning.
15 Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på eder själva.
16 så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av man eller av kvinna.
17 eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad fågel som flyger under himmelen,
18 eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet under jorden.
19 Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen, månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen till deras del.
20 Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk, såsom nu har skett.
21 Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
22 Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I skolen gå över den och taga detta goda land i besittning.
23 Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN, eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags bild.
24 Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, en nitälskande Gud.
25 Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed förtörnen honom,
26 då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre leva där, utan skolen förvisso förgöras.
27 Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka HERREN skall föra eder.
28 Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta.
29 Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ.
30 När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar, då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst.
31 Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han skall icke förgäta eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har ingått med dina fäder och med ed bekräftat.
32 Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt,
33 om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har hört, och dock har blivit vid liv,
34 eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora, fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort med eder i Egypten, inför dina ögon.
35 Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är Gud, och ingen annan än han.
36 Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du har hört hans ord ur elden.
37 Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur Egypten,
38 och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du, och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till arvedel, såsom nu har skett,
39 därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan;
40 och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig för all tid.
41 Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på östra sidan,
42 till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få bliva vid liv.
43 De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.