^1-2 Denna bok återger Moses tal till Israels folk, när de slagit läger i dalen Araba i Moabs öken, på östra sidan av floden Jordan, mitt emot Suf, mellan städerna Paran, Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab. Det tar bara elva dagar att gå till fots från berget Horeb till Kades-Barnea, om man tar vägen förbi berget Seir.

³ I det fyrtionde året efter uttåget ur Egypten, på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade talat med honom om beträffande dem.

⁴ Vid den tiden när talet hölls hade amoreernas kung Sihon redan blivit besegrad vid Hesbon, och Og, kung i Basan, hade besegrats vid Astarot, i närheten av Edrei.

⁵ Det var öster om Jordan, i Moab, som Mose började sitt tal till Israel. Talet innehöll alla de lagar och förordningar som Gud hade befallt honom att meddela folket:

Ledare från varje stam

⁶ Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: 'Ni har stannat här tillräckligt länge.

⁷ Gå nu och inta amoreernas bergsbygd, Arabas dal och Negev, hela Kanaans land och Libanon, hela området från Medelhavskusten till floden Eufrat.

⁸ Jag har gett er allt detta! Gå nu och ta det land i besittning som Herren lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.'

⁹ Då sa jag till er: Jag behöver hjälp! Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam,

¹⁰ för Herren har förökat er så att ni är lika många som stjärnorna.

¹¹ Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat,

¹² men hur ska en enda man ensam kunna klara av alla problem som uppstår?

¹³ Välj alltså ut några män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare.

¹⁴ Ni gick med på förslaget.

¹⁵ Jag tog männen ni hade utsett, några från varje stam, och lät dem bli mina medhjälpare med ansvar över tusen, hundra, femtio och tio, med uppgift att avgöra era tvister och hjälpa er på olika sätt.

¹⁶ Jag förmanade dem att alltid vara rättvisa, och vara det även mot utlänningar!

¹⁷ Jag sa till dem: När ni dömer ska ni inte favorisera en man därför att han är rik. Och ni ska vara lika rättvisa mot både små och stora. Var inte rädda för deras missnöje, för ni dömer i Guds ställe! Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.

¹⁸ Samtidigt gav jag er också en hel del andra instruktioner.

^19-21 Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och besvärliga öknen, tills vi slutligen kom fram till amoreernas bergsbygd dit Herren ledde oss.Vi var då vid Kades-Barnea på gränsen till det utlovade landet, och jag sa till er: Herren Gud har gett oss det här landet. Gå nu och inta det, som han har befallt oss! Var inte rädda och tveka inte!

²² Men då svarade ni: 'Låt oss först skicka iväg spejare, som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet, och som kan föreslå vilka städer vi ska anfalla först.'

²³ Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam.

^24-25 De gick över bergen och kom till Eskols dal. Sedan kom de tillbaka med olika frukter de hade plockat i landet. Vad vi fick se var nog för att övertyga oss om att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, hade gett oss.

Uppror mot Herren

²⁶ Men ni vägrade att gå in dit och gjorde uppror mot Herren.

²⁷ Ni muttrade och klagade i era tält och sa: 'Herren måste tycka illa om oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten, bara för att dödas här av dessa amoreer.

²⁸ Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder, som utforskade landet, har skrämt oss med det de berättat. De påstår att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen! De har till och med sett jättar där, Anaks ättlingar!'

²⁹ Men då svarade jag: Var inte rädda!

³⁰ Herren Gud är er ledare, och han kommer att strida för er och göra stora under, precis som ni såg att han gjorde i Egypten.

³¹ Och ni vet vilken omsorg han har haft om er också här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn!

³² Men inget jag sa tycktes hjälpa.Ni vägrade att tro på Herren, vår Gud,

³³ som hade lett er hela vägen, valt ut de bästa lägerplatserna och gått före oss i eld om natten och i ett moln om dagen.

^34-35 Herren hörde hur ni klagade, och han blev förargad. Han lovade att inte en enda då levande vuxen skulle få leva länge nog för att få se det underbara land han hade lovat deras förfäder.

³⁶ Det enda undantaget var Kaleb, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren, och därför skulle han som ett personligt arv få sin del av det land som han varit med om att utforska.

³⁷ Herren blev till och med förargad på mig för er skull och sa: 'Du ska inte få komma in i det utlovade landet!

³⁸ I stället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, bli den som leder folket. Uppmuntra honom när han förbereder sig att ta över ansvaret.

³⁹ Jag kommer att ge landet till era barn, som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni har påstått skulle tvingas bli slavar.

⁴⁰ Men ni får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Röda havet.'

⁴¹ Då bekände ni era synder: 'Vi har syndat! Vi vill gå in i landet och strida och kämpa för det, som Herren, vår Gud, har sagt till oss.' Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att inta hela området.

⁴² Men Herren sa till mig: 'Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att bli besegrade av fienden.'

⁴³ Jag lydde Herren, men ingen brydde sig om vad jag sa. I stället handlade ni än en gång rakt emot Herrens befallning och gick upp i bergsbygden för att strida.

⁴⁴ Men amoreerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade israeliter hela vägen från Seir till Horma.

⁴⁵ Då återvände Israels folk till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna.

⁴⁶ Sedan blev vi kvar ganska länge i Kades.