Hiskia återinför påskfirandet

30 Hiskia sände nu bud till hela Israel och Juda, och han skrev också brev till Efraim och Manasse, och uppmanade dem att komma till Herrens hus i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk. ² Kungen, hans furstar och församlingen i Jerusalem hade bestämt att man skulle fira påsk i andra månaden. ³ De kunde nämligen inte fira påsk vid rätt tidpunkt, eftersom inte tillräckligt många präster hade helgat sig och folket inte hade samlats i Jerusalem. ⁴ Kungen och hela församlingen ansåg att det var rätt att göra så. ⁵ De beslöt att skicka ut en kungörelse i hela Israel, från Beer Sheva till Dan, om att folket skulle komma till Jerusalem och fira Herrens, Israels Guds, påsk. Man hade inte tidigare firat högtiden i denna omfattning som det var föreskrivet.

⁶ Kurirer sändes ut i enlighet med kungens befallning över hela Israel och Juda med brev från kungen och hans furstar. Där stod:

”Israeliter, vänd tillbaka till Herren, Abrahams, Isaks och Israels Gud, så att han vänder tillbaka till dem av er, som har lyckats komma undan de assyriska kungarna. ⁷ Var inte som era fäder och bröder, som syndade mot Herren, sina fäders Gud, så att han lämnade dem åt ödeläggelse, som ni själva kan se. ⁸ Var inte så motspänstiga som era fäder, utan böj er under Herren och kom till hans helgedom, som han har helgat åt sig för evig tid. Tjäna Herren, er Gud, så att hans brinnande vrede viker bort från er. ⁹ Om ni vänder er till Herren igen, kommer era bröder och era barn att möta barmhärtighet hos dem som fört dem i fångenskap, och de får vända tillbaka till sitt land. Herren, er Gud, är nådig och barmhärtig, och han ska inte vända sitt ansikte från er, om ni vänder tillbaka till honom.”

¹⁰ Budbärarna for från stad till stad genom Efraim och Manasse ända till Sebulon, men man skrattade åt dem och hånade dem. ¹¹ Några från Ashers, Manasses och Sebulons stammar ödmjukade sig dock och kom till Jerusalem. ¹² I Juda påverkade Gud folket så att de blev eniga om att göra som kungen och hans furstar hade uppmanat dem till, i enlighet med Herrens ord. ¹³ Mycket folk, en stor församling, samlades i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i andra månaden. ¹⁴ De stod upp och rev ner alla altaren i Jerusalem, tog rökelsealtarna och kastade dem i Kidrondalen.

¹⁵ Den fjortonde dagen i andra månaden slaktade de påsklammet. Då skämdes prästerna och leviterna och renade sig och bar fram brännoffer i Herrens hus. ¹⁶ De intog sina bestämda platser, som gudsmannen Mose föreskrivit i sin lag, och prästerna stänkte det blod som de fått av leviterna.

¹⁷ Många i församlingen hade nämligen inte helgat sig, och därför slaktade leviterna lammen åt dem som inte var rena, så att de kunde helgas åt Herren. ¹⁸ En stor del av folket, många från Efraim, Manasse, Isaskar och Sebulon, hade inte renat sig utan åt påskalammet på ett annat sätt än vad som var föreskrivet. Hiskia bad för dem: ”Må Herren, den gode, bringa försoning åt ¹⁹ var och en, som helhjärtat söker Gud, Herren, sina fäders Gud, även om han inte är ren efter helgedomens renhetsföreskrifter.” ²⁰ Herren hörde Hiskias bön och helade folket.

²¹ Så firade de israeliter som var i Jerusalem det osyrade brödets högtid i sju dagar under stor glädje, medan leviterna och prästerna varje dag med all kraft prisade Herren med musikinstrument. ²² Hiskia talade uppmuntrande till alla leviter som visat god insikt i Herrens tjänst. Under sju dagar åt de sin bestämda del och offrade gemenskapsoffer och prisade Herren, sina fäders Gud. ²³ Hela församlingen enade sig om att fortsätta firandet i ytterligare sju dagar. Så de firade högtiden ytterligare sju dagar under glädje. ²⁴ Kung Hiskia av Juda gav församlingen 1 000 tjurar och 7 000 får och getter, och folkets ledare bidrog med 1 000 tjurar och 10 000 får och getter. En stor grupp präster hade nu helgat sig.

²⁵ Hela Judas församling gladde sig tillsammans med prästerna, leviterna, och hela den församling som kom från Israel och de främlingar som kom från Israel och dem som bodde i Juda. ²⁶ Glädjen i Jerusalem var så stor att något liknande inte hade skett i Jerusalem sedan Salomos, kung Davids sons, tid. ²⁷ Prästerna och leviterna stod upp och välsignade folket, och Gud hörde dem. Deras bön nådde himlen, hans heliga boning.

Hiskia återinför tempeltjänsten

(2 Kung 18:4)

31 När allt detta var över gick alla israeliter som varit där ut till städerna i Juda. De krossade stenstoderna och högg ner asherapålarna och förstörde offerplatserna och altarna i hela Juda, Benjamin, Efraim och Manasse. Sedan vände alla israeliterna tillbaka till sina städer, var och en hem till sin egendom.

² Hiskia återinrättade nu prästernas och leviternas avdelningar, i enlighet med deras tjänstgöring, präster och leviter som skulle bära fram brännoffer och gemenskapsoffer och tjänstgöra, prisa och tacka Herren i portarna till hans boning. ³ Kungen gav också en del av sin egen egendom till brännoffren: till brännoffren morgon och kväll, brännoffren på sabbater, vid nymånadsfester och högtider, så som det var föreskrivet i Herrens lag.

⁴ Han befallde folket i Jerusalem att ge prästerna och leviterna deras del, så att dessa helt kunde ägna sig åt Herrens lag. ⁵ Så snart denna order blev känd, gav israeliterna rikligt av det första från sina skördar av säd, vin, olja, honung och allt vad marken gav, en riklig tiondel av allt. ⁶ De israeliter som bodde i Judas städer förde med sig en tiondel av sin boskap och sina får och heliga gåvor som helgats åt Herren, deras Gud, och lade det i högar. ⁷ I tredje månaden började de lägga upp högarna och blev färdiga i den sjunde. ⁸ När Hiskia och furstarna kom och fick se högarna, prisade de Herren och hans folk Israel.

⁹ Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna. ¹⁰ Översteprästen Asarja från Sadoks släkt svarade honom: ”Sedan folk började komma med gåvor till Herrens hus har vi haft tillräckligt att äta, och det har blivit över, för Herren har välsignat sitt folk. Denna stora mängd är vad som blivit över.”

¹¹ Hiskia befallde då att göra i ordning förrådsrum i Herrens hus, och när de ställts i ordning, ¹² förde de noggrant dit gåvorna, tiondet och offergåvorna. Föreståndare för detta var leviten Konanja, och näst efter honom var hans bror Shimi. ¹³ Jechiel, Asasja, Nachat, Asael, Jerimot, Josavad, Eliel, Jismakja, Machat och Benaja var tillsyningsmän under Konanja och hans bror Shimi, utsedda av kung Hiskia och Asarja, föreståndaren för Guds hus.

¹⁴ Leviten Kore, Jimnas son, som vaktade Östra porten, hade ansvaret för de frivilliga gåvorna till Gud och fördelade det som getts åt Herren och de högheliga gåvorna. ¹⁵ Eden, Minjamin, Jeshua, Shemaja, Amarja och Shekanja var trogna medhjälpare till honom ute i präststäderna. De delade ut gåvorna till sina bröder efter deras avdelningar, till stora som små, ¹⁶ och dessutom till alla av manligt kön från tre års ålder och uppåt, som fanns med i släktregistret, sin del – till var och en som kom in i Herrens hus för att dagligen och avdelningsvis göra olika sorters tjänst. ¹⁷ De delade ut till varje präst som var uppförd efter sin familj i släktregister och varje levit, från tjugo år och uppåt, efter deras föreskrivna uppgifter och avdelningar. ¹⁸ De inkluderade alla, sina barn, sina hustrur, sina söner och döttrar, ja, alla i menigheten som fanns med i släktregistren. De skulle helga sig och troget förvalta det som var heligt.^{[a] 19} För de präster, Arons söner, som bodde på landet utanför sina städer, fanns i varje stad utsedda, namngivna män som skulle dela ut andelarna åt alla av mankön i prästfamiljerna och åt de leviter som fanns med i släktregistren.

²⁰ Så gjorde Hiskia i hela Juda. Han gjorde det som var gott, rätt och sant i Herrens, hans Guds, ögon. ²¹ I allt han företog sig i tjänsten i Guds hus och när det gällde lagen och buden sökte han sin Gud helhjärtat, och han hade framgång.

Jesus blir förrådd och arresterad

(Matt 26:47-56; Mark 14:43-50; Luk 22:47-53)

18 Sedan Jesus hade slutat be, gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där fanns det en trädgård som de gick in i. ² Men också Judas, han som förrådde honom kände till platsen eftersom Jesus ofta hade varit där med sina lärjungar.

³ Judas tog nu med sig en grupp romerska soldater och en del av översteprästernas och fariseernas män och med brinnande facklor, lyktor och vapen kom de dit.

⁴ Jesus visste vad som skulle hända med honom och därför gick han fram till dem och frågade: ”Vem söker ni?” ⁵ De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Då sa Jesus: ”Det är jag.”^[a]

Också Judas, han som förrådde honom stod där tillsammans med dem. ⁶ Men när Jesus sa: ”Det är jag”, ryggade de tillbaka och föll till marken.

⁷ En gång till frågade han dem: ”Vem söker ni?” Och de svarade: ”Jesus från Nasaret.” ⁸ Då sa Jesus: ”Jag har ju redan sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker så låt de andra gå.” ⁹ Så gick det i uppfyllelse som Jesus sagt: ”Jag har inte förlorat en enda av dem som du har gett mig.”^[b]

¹⁰ Men Simon Petrus drog det svärd han tagit med sig och högg av högra örat på översteprästens tjänare som hette Malkos. ¹¹ Då sa Jesus till Petrus: ”Stick svärdet i skidan! Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”

Jesus förhörs av översteprästen Hannas

(Matt 26:57; Mark 14:53-54; Luk 22:54)

¹² Officeren med sina soldater och de judiska tempelvakterna grep nu Jesus och band honom. ¹³ Först tog de med honom till Hannas^[c], svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. ¹⁴ Det var Kajafas som hade sagt till judarna att det var bäst om en enda människa dog för folket.

Petrus förnekar att han känner Jesus

(Matt 26:69-75; Mark 14:66-72; Luk 22:54-62)

¹⁵ Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen kände översteprästen och fick därför komma in med Jesus på översteprästens gård. ¹⁶ Petrus däremot stod kvar utanför porten. Men den lärjunge som kände översteprästen gick sedan ut och talade med tjänsteflickan som stod vakt vid porten så att Petrus kunde följa med honom in. ¹⁷ Flickan i porten frågade då Petrus: ”Är inte du också en lärjunge till den där mannen?” Men Petrus svarade: ”Nej, det är jag inte.”

¹⁸ Tjänstefolket och tempelvakterna stod runt en koleld som de hade gjort upp eftersom det var kallt. Petrus ställde sig också där tillsammans med dem och värmde sig.