2 Mosebok 13
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Allt förstfött tillhör Herren
1-2 Herren sa till Mose: Avskilj Israels alla förstfödda söner åt mig, och varje förstfött djur av hankön!
3 Då sa Mose till folket: Det här är en dag som ni alltid ska fira, den dag då ni lämnade Egypten och blev fria från slaveriet. Det var ju genom märkliga under som Herren ledde er ut därifrån. Kom nu ihåg att ni inte får äta bröd som är jäst när ni firar högtiden. Ni får inte ens ha jäst i era hem.
4-5 Det är alltså på den här dagen, i april varje år, som ni ska fira minnet av ert uttåg. Det ska ni göra när Herren har låtit er komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebuseernas land, det land som han lovade era förfäder och som 'flyter av mjölk och honung'.
6-7 Under sju dagar ska ni äta ojäst bröd, och det får inte heller finnas någon jäst i era hem eller någon annanstans inom landets gränser. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest.
8 Under dessa högtidsdagar varje år ska ni berätta för era barn att det är minnet av vad Herren gjorde för er när ni lämnade Egypten som ni firar.
9 Denna årliga högtidsvecka ska påminna er om att ni är hans eget folk, precis som om han hade satt sitt märke på er hand och panna, så att hans lag alltid ska vara på era läppar, för med stark hand har Herren fört er ut ur Egypten.
10 Fira alltså denna högtid varje år i april.
11 Och när ni kommer in i landet som Herren lovade era förfäder för länge sedan, det land där kananeerna nu bor,
12 ska alla förstfödda söner och allt förstfött bland boskapen tillhöra Herren, och ni ska ge dem åt honom.
13 En förstfödd åsna kan man köpa tillbaka från Herren med ett får eller en killing, men om ni inte vill friköpa den ska åsnan dödas. Era förstfödda söner måste ni däremot friköpa.
14 När era barn i framtiden frågar: 'Vad betyder allt det här?
15 Farao ville inte släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför vi nu överlämnar allt förstfött av hankön till Herren. Men de äldsta sönerna köper vi alltid tillbaka.'
16 Än en gång säger jag att denna högtid ska visa er att ni är Guds folk, precis som om han hade satt sitt märke på era pannor. Det är en påminnelse om att Herren genom sin makt ledde oss ut ur Egypten.
Molnet och elden
17-18 När Farao slutligen släppte folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, trots att detta hade varit genaste vägen från Egypten till det utlovade landet. Anledningen var att Gud tänkte att folket skulle förlora modet, om de måste föra krig för att ta sig fram. De kunde ju ångra sig och vilja vända tillbaka. Gud ledde dem därför en annan väg, som gick genom öknen utmed Röda havet.
19 Mose tog med sig Josefs ben. Josef hade fått folket att genom en ed lova att göra detta den dag Gud ledde folket ut ur Egypten. Han var nämligen övertygad om att den dagen skulle komma.
20 När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började.
21 Herren ledde dem med en molnpelare om dagen och med en eldpelare om natten. På så sätt kunde de vandra både dag och natt,
22 och de förlorade aldrig molnet eller elden ur sikte.
2 Moseboken 13
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Allt förstfött tillhör Herren
13 Herren talade till Mose: 2 ”Helga allt förstfött åt mig, varje förstfödd son som kommer ur moderlivet bland israeliterna, liksom varje förstfött djur av hankön. De ska tillhöra mig.”
3 Då sa Mose till folket: ”Det här är en dag som ni alltid ska komma ihåg, den dag då ni lämnade Egypten och slaveriet. Det var ju med mäktig hand som Herren ledde er ut därifrån. Inget syrat ska ätas då. 4 Det är alltså på den här dagen i månaden aviv[a] ni tågar ut. 5 När Herren har fört dig in i kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, hivéernas och jevuséernas land, det land som han med ed lovade dina förfäder att ge dig och som flyter av mjölk och honung, då ska du fira denna högtid i denna månad. 6 Under sju dagar ska du äta ojäst bröd. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest till Herrens ära. 7 Alla de sju dagarna ska du äta osyrat bröd; det får inte heller finnas något jäst i ditt hem eller någon annanstans inom landets gränser.
8 Då ska du berätta för din son: ’Jag gör så här på grund av det som Herren gjorde för mig när jag lämnade Egypten.’ 9 Likt ett märke på handen eller pannan[b] ska detta påminna dig om Herrens lag, som alltid ska vara på dina läppar, för Herren förde dig ut ur Egypten med stark hand.
10 Håll alltså denna stadga varje år vid den bestämda tiden. 11 När Herren sedan för dig in i kanaanéernas land som han med ed lovade dig och dina fäder, och som han då ska ge åt dig, 12 ska du ge Herren den förstfödde som kommer ur moderlivet, liksom allt förstfött av hankön bland boskapen ska tillhöra Herren. 13 En förstfödd åsna kan man lösa ut med ett får, men om du inte vill lösa ut den ska du bryta nacken av åsnefölet. Varje förstfödd son måste du däremot lösa ut.
14 När din son i framtiden frågar: ’Vad betyder allt det här?’ ska du säga: ’Herren ledde oss med mäktig hand ut ur Egypten, ur slaveriet. 15 Farao vägrade envist att släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför jag nu offrar allt förstfött av hankön som kommer ur moderlivet till Herren. Men varje förstfödd son löser jag ut.’ 16 Likt ett märke på handen eller pannan ska denna högtid vara en påminnelse om att Herren med sin mäktiga hand ledde oss ut ur Egypten.”
Molnpelaren och eldpelaren
17 När farao slutligen släppte folket, förde Gud dem inte genom filistéernas land trots att detta hade varit genaste vägen. Gud tänkte att folket kunde ändra sig om ett krig skulle hota och vilja vända tillbaka till Egypten. 18 Gud ledde dem därför en annan väg som gick genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en armé när de lämnade Egypten.
19 Mose hade tagit med sig Josefs ben. Josef hade nämligen tagit en ed av israeliterna: ”När Gud tar sig an er, ska ni föra med er mina ben härifrån.”
20 När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började. 21 Herren ledde dem i en molnpelare om dagen för att visa dem vägen och med en eldpelare om natten för att lysa dem. På så sätt kunde de vandra både dag och natt, 22 för molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen liksom eldpelaren om natten.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.