Add parallel Print Page Options

Och Israel drog ut till strid mot filistéerna och lägrade sig vid Eben-Haeser, under det filistéerna hade lägrat sig vid Afek.

Filistéerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel, och striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av filistéerna; dessa nedgjorde på slagfältet vid pass fyra tusen man.

När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel: »Varför har HERREN i dag låtit oss bliva slagna av filistéerna? Låt oss hämta hit till oss från Silo HERRENS förbundsark, för att den må komma och vara ibland oss och frälsa oss från våra fienders hand.»

Så sände då folket till Silo, och de buro därifrån HERREN Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna; och Elis båda söner, Hofni och Pinehas, följde därvid med Guds förbundsark.

Då nu HERRENS förbundsark kom in i lägret, hov hela Israel upp ett stort jubelrop, så att det dånade i marken.

När då filistéerna hörde jubelropet, sade de: »Vad betyder detta stora jubelrop i hebréernas läger?» Och de fingo veta att HERRENS ark hade kommit in i lägret.

Då blevo filistéerna förskräckta, ty de tänkte: »Gud har kommit in i lägret.» Och de sade: »Ve oss! Något sådant har förut icke hänt.

Ve oss! Vem kan rädda oss från denne väldige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.

Men fatten dock mod och varen män, I filistéer, så att I icke bliven trälar åt hebréerna, såsom de hava varit trälar åt eder. Ja, varen män och striden.»

10 Så stridde nu filistéerna, och israeliterna blevo slagna och flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket stort: av Israel föllo trettio tusen man fotfolk.

11 Därtill blev Guds ark tagen, och Elis båda söner, Hofni och Pinehas, blevo dödade.

12 Och en benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.

13 Och när han kom dit, satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och såg utåt, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Då nu mannen kom in i staden med budskapet, höjde hela staden upp klagorop.

14 Och när Eli hörde klagoropet, sade han: »Vad betyder detta larm?» Då kom mannen skyndsamt dit och berättade det för Eli.

15 Men Eli var nittioåtta år gammal och hans ögon voro starrblinda, så att han icke kunde se.

16 Och mannen sade till Eli: »Jag är den som har kommit från slagfältet; jag har i dag flytt ifrån slagfältet.» Då sade han: »Huru har det gått, min son?»

17 Budbäraren svarade och sade: »Israel har flytt för filistéerna, mycket folk har också stupat; dina båda söner, Hofni och Pinehas, äro ock döda, och därtill har Guds ark blivit tagen.»

18 När han nämnde om Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid sidan av porten och bröt nacken av sig och dog; ty mannen var gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.

19 Och när hans sonhustru, Pinehas' hustru, som var havande och nära att föda, fick höra ryktet om att Guds ark var tagen, och att hennes svärfader och hennes man voro döda, sjönk hon ned och födde sitt barn, ty födslovåndorna kommo över henne.

20 Och när hon då höll på att dö, sade kvinnorna som stodo omkring henne: »Frukta icke; du har fött en son.» Men hon svarade intet och aktade icke därpå.

21 Och hon kallade gossen I-Kabod, och sade: »Härligheten är borta från Israel.» Därmed syftade hon på att Guds ark var tagen, så ock på sin svärfader och sin man.

22 Hon sade: »Härligheten är borta från Israel», eftersom Guds ark var tagen.

När filistéerna hade tagit Guds ark, förde de den från Eben-Haeser till Asdod.

Där togo filistéerna Guds ark och förde in den i Dagons tempel och ställde den bredvid Dagon.

Men när asdoditerna bittida dagen därefter kommo dit, fingo de se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS ark. Då togo de Dagon och satte honom upp igen på hans plats.

Men när de dagen därefter åter kommo dit bittida om morgonen, fingo de ånyo se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS ark; och Dagons huvud och hans båda händer lågo avslagna på tröskeln, allenast fiskdelen satt kvar på honom.

I Asdod trampar därför ännu i dag ingen på Dagons tröskel, varken någon av Dagons präster, ej heller någon annan som går in i Dagons tempel.

Och HERRENS hand var tung över asdoditerna; han anställde förödelse bland dem, i det han slog dem med bölder, såväl i Asdod som inom tillhörande områden.

Då nu invånarna i Asdod sågo att så skedde, sade de: »Israels Guds ark får icke stanna hos oss, ty hans hand vilar hårt på oss och på vår gud Dagon.»

Och de sände bud och läto församla till sig alla filistéernas hövdingar och sade: »Vad skola vi göra med Israels Guds ark?» De svarade: »Israels Guds ark må flyttas till Gat.» Då flyttade de Israels Guds ark dit.

Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en mycket stor förvirring i staden; han slog invånarna i staden, både små och stora, så att bölder slogo upp på dem.

10 Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till Ekron, ropade ekroniterna: »De hava flyttat Israels Guds ark till oss för att döda oss och vårt folk.»

11 Och de sände bud och läto för samla alla filistéernas hövdingar och sade: »Sänden bort Israels Guds ark, så att den får komma tillbaka till sin plats igen och icke dödar oss och vårt folk.» Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden; Guds hand låg mycket tung på den.

12 De av invånarna som icke dogo blevo slagna med bölder; och ropet från staden steg upp mot himmelen.

Sedan nu HERRENS ark hade varit i filistéernas land i sju månader,

tillkallade filistéerna sina präster och spåmän och sade: »Vad skola vi göra med HERRENS ark? Låten oss veta på vilket sätt vi skola sända den till dess plats igen.»

De svarade: »Om I viljen sända bort Israels Guds ark, skolen I icke sända bort den utan skänker; I måsten giva åt honom ett skuldoffer. Då skolen I bliva botade, och det skall då också bliva eder kunnigt varför hans hand icke drager sig tillbaka från eder.»

Då frågade de: »Vad för ett skuldoffer skola vi giva åt honom?» De svarade: »Fem bölder av guld och fem jordråttor av guld, lika många som filistéernas hövdingar; ty en och samma hemsökelse har träffat alla, också edra hövdingar.

I skolen göra avbildningar av edra bölder och avbildningar av jordråttorna som fördärva edert land; given så ära åt Israels Gud. Kanhända tager han då bort sin tunga hand från eder, så ock från eder gud och från edert land.

Varför tillsluten I edra hjärtan, såsom egyptierna och Farao tillslöto sina hjärtan? Måste icke dessa, sedan han hade utfört stora gärningar bland dem, släppa israeliterna, så att de fingo gå?

Så gören eder nu en ny vagn, och tagen två kor som giva di, och som icke hava burit något ok, och spännen korna för vagnen, men skiljen deras kalvar ifrån dem och låten dem stanna hemma.

Tagen så HERRENS ark och sätten den på vagnen, och läggen de gyllene klenoder I given honom såsom skuldoffer ned i ett skrin vid sidan av den, och låten den så gå åstad.

Sedan skolen I se efter: om den tager vägen till sitt land, upp mot Bet-Semes, så var det han som gjorde oss allt detta stora onda; men om så icke sker, då veta vi att det icke var hans hand som hemsökte oss. Detta har då träffat oss allenast av en händelse.»

10 Männen gjorde så; de togo två kor som gåvo di och spände dem för vagnen; men deras kalvar behöllo de hemma.

11 Och de satte HERRENS ark på vagnen, därtill ock skrinet med jordråttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna.

12 Och korna gingo raka vägen fram åt Bet-Semes till; de höllo alltjämt samma stråt och gingo där råmande, utan att vika av vare sig till höger eller till vänster. Och filistéernas hövdingar gingo efter dem ända till Bet-Semes' område.

13 Men betsemesiterna höllo på med veteskörd i dalen. När de nu lyfte upp sina ögon, fingo de se arken; och de blevo glada, då de sågo den.

14 Men när vagnen kom till betsemesiten Josuas åker, stannade den där; och där låg en stor sten. Då höggo de sönder trävirket på vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN.

15 Leviterna hade nämligen lyft ned HERRENS ark jämte skrinet som stod därbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade satt detta på den stora stenen. Sedan offrade invånarna i Bet-Semes på den dagen brännoffer och slaktoffer åt HERREN.

16 Och när filistéernas fem hövdingar hade sett detta, vände de samma dag tillbaka till Ekron.

17 De svulster av guld som filistéerna gåvo såsom skuldoffer åt HERREN utgjorde: för Asdod en, för Gasa en, för Askelon en, för Gat en, för Ekron en.

18 Men jordråttorna av guld voro lika många som filistéernas alla städer under de fem hövdingarna, varvid medräknas både befästa städer och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, på vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar ännu i dag, på betsemesiten Josuas åker.

19 Av invånarna i Bet-Semes blevo ock många slagna, därför att de hade sett på HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket, femtio tusen man. Och folket sörjde däröver att HERREN hade slagit så många bland folket.

20 Och invånarna i Bet-Semes sade: »Vem kan bestå inför HERREN, denne helige Gud? Och till vem skall han draga bort ifrån oss?»

21 Och de skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och läto säga: »Filistéerna hava sänt tillbaka HERRENS ark; kommen hitned och hämten den upp till eder.

Då kommo Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark ditupp och förde den in i Abinadabs hus på höjden. Och hans son Eleasar helgade de till att hava vården om HERRENS ark.

Och från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim förflöt en lång tid: tjugu år förgingo; och hela Israels hus suckade nu efter HERREN.

Men Samuel sade till hela Israels hus: »Om I av allt edert hjärta viljen vända om till HERREN, så skaffen bort ifrån eder de främmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hjärtan till HERREN och tjänen honom allena, så skall han rädda eder ifrån filistéernas hand.»

Då skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och tjänade HERREN allena.

Och Samuel sade: »Församlen hela Israel i Mispa, så vill jag där bedja till HERREN för eder.»

Då församlade de sig i Mispa och öste upp vatten och göto ut det in. för HERREN och fastade den dagen; och de sade där: »Vi hava syndat mot HERREN.» Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.

Men när filistéerna hörde att Israels barn hade församlat sig i Mispa, drogo filistéernas hövdingar ditupp mot Israel. Då Israels barn hörde detta, blevo de förskräckta för filistéerna.

Och Israels barn sade till Samuel: »Hör icke upp att ropa för oss till HERREN, vår Gud, att han må frälsa oss ifrån filistéernas hand.»

Då tog Samuel ett dilamm och offrade det såsom ett heloffer, till brännoffer åt HERREN; och Samuel ropade till HERREN för Israel, och HERREN bönhörde honom.

10 Under det att Samuel offrade brännoffret, ryckte nämligen filistéerna fram till strid mot Israel; men HERREN lät ett starkt tordön dundra över filistéerna på den dagen och förvirrade dem, så att de blevo slagna av Israel.

11 Och Israels män drogo ut från Mispa och förföljde filistéerna och nedgjorde dem, under det att de förföljde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar.

12 Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haeser, i det han sade: »Allt härintill har HERREN hjälpt oss.»

13 Så blevo filistéerna kuvade och kommo icke mer in i Israels land Och HERRENS hand var emot filistéerna, så länge Samuel levde.

14 Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel kommo tillbaka till Israel, allasammans, från Ekron ända till Gat; och det tillhörande området tog Israel också igen ifrån filistéerna. Och mellan Israel och amoréerna blev fred.

15 Och Samuel var domare i Israel, så länge han levde.

16 Vart år färdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och han dömde Israel på alla dessa platser.

17 Sedan plägade han vända tillbaka till Rama, ty där var hans hem, och där dömde han eljest Israel där byggde han ock ett altare åt HERREN.

Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare över Israel

Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade sitt domarsäte i Beer-Seba.

Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.

Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel i Rama.

Och de sade till honom: »Du är ju nu gammal, och dina söner vandra icke på dina vägar. Så sätt nu en konung över oss till att döma oss, såsom alla andra folk hava.»

Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: »Giv oss en konung, for att han må döma oss.» Och Samuel bad till HERREN.

Då sade HERREN till Samuel »Lyssna till folkets ord, och gör allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat, nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall vara konung över dem.

Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.

Så lyssna nu till deras ord. Dock må du högtidligt varna dem och förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över dem.»

10 Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom, allt vad HERREN hade talat.

11 Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas löpa framför hans vagnar.

12 Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans vagnsredskap.

13 Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och bagerskor.

14 Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga och skall giva dem åt sina tjänare;

15 och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar och giva åt sina hovmän och tjänare.

16 Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt behov.

17 Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans trälar.

18 När I då ropen om hjälp för dem konungs skull som I själva haven utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.

19 Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej, en konung måste vi hava över oss.»

20 Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra våra krig.»

21 Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det till HERREN.

22 Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en konung över dem.» Då sade Samuel till Israels män: »Gån hem, var och en till sin stad.»

Krig mot filistéerna

Filistéerna tar Guds ark

Samuels ord kom så till hela Israel. Vid den tiden drog Israel ut i krig mot filistéerna. Den israelitiska armén slog läger nära Even Haeser, medan filistéerna slog läger vid Afek. Sedan ställde filistéerna upp till strid och kampen blev hård. Filistéerna besegrade Israel och dödade 4 000 av dem på slagfältet. När Israels armé återvände till lägret, sa folkets äldste: ”Varför har Herren låtit oss lida ett sådant nederlag mot filistéerna i dag?”

”Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo”, föreslog de, ”att vara ibland oss och rädda oss från våra fiender!” De lät hämta härskarornas Herres förbundsark, hans, som har sin tron mellan keruberna[a]. Elis söner Hofni och Pinechas följde också med Guds förbundsark.

När Herrens förbundsark kom till lägret, ropade israeliterna så högt av glädje att marken skakade. Då frågade filistéerna: ”Vad är det för jubelrop i hebréernas läger?” När de fick veta att det var för att Herrens ark hade anlänt, greps de av panik. ”Gud[b] har kommit in i deras läger”, ropade de. ”Ve oss! Något sådant har vi aldrig råkat ut för förut! Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Gud,[c] han som slog egypterna med alla slags plågor i öknen? Men fatta mod, ni filistéer, var som män! Kämpa som män, annars blir vi hebréernas slavar, precis som de har varit våra.”

10 Filistéerna kämpade och än en gång blev israeliterna besegrade och var och en flydde till sina tält. Deras förluster blev stora, 30 000 man dödades. 11 Guds ark blev tagen och Elis båda söner Hofni och Pinechas dödades.

12 Redan samma dag sprang en man från Benjamins stam från slagfältet till Shilo dit han anlände före kvällen. Hans kläder var sönderrivna och han hade hällt jord på huvudet.[d] 13 När han kom till staden, satt Eli på en stol och väntade vid sidan av vägen, för han var djupt orolig för Guds ark. Och när budbäraren anlände och berättade vad som hade hänt, höjdes ett stort klagorop i staden. 14 ”Vad är det för oväsen?” frågade Eli. Budbäraren skyndade då genast fram till Eli och berättade. 15 Eli var nu nittioåtta år gammal och kunde inte längre se. 16 ”Jag kommer just från slagfältet, jag har flytt därifrån i dag”, berättade han för Eli. ”Vad har hänt, min son?” frågade Eli. 17 Budbäraren svarade: ”Israeliterna har flytt för filistéerna, armén har lidit svåra förluster. Dina båda söner Hofni och Pinechas har också dödats och Guds ark har blivit tagen.”

18 När budbäraren nämnde Guds ark, föll Eli baklänges från sin stol bredvid porten, bröt nacken och dog, för han var både gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.

19 Elis svärdotter, Pinechas hustru, var gravid och skulle snart föda. När hon hörde att Guds ark hade blivit tagen och att både hennes man och hennes svärfar var döda, började plötsligt hennes värkar och hon födde sitt barn. 20 Hon var döende. Kvinnorna omkring henne sa: ”Var inte rädd! Du har fått en pojke.” Men hon reagerade inte. 21 Sedan kallade hon pojken I-Kavod[e], för hon sa: ”Israels härlighet är borta”, eftersom Guds ark var borta och hennes svärfar och man döda. 22 Hon sa: ”Härligheten har lämnat Israel, för Guds ark är borta.”

Herren straffar filistéerna

Filistéerna förde sedan Guds ark från slagfältet i Even Haeser till Ashdod och ställde den i Dagons tempel bredvid guden Dagon. Men när folket i staden nästa morgon steg upp, hade Dagon fallit ner framför Herrens ark med ansiktet mot marken. De satte då upp honom igen på hans plats, men när de steg upp morgonen därpå, låg Dagon igen framför Herrens ark. Hans huvud och händer hade slagits av och låg vid tröskeln, medan kroppen låg för sig. Det är därför som varken Dagons präster eller någon annan ens idag vill trampa på tröskeln till Dagons tempel i Ashdod.

Herrens hand vilade tungt över invånarna i Ashdod och de närliggande byarna: han ställde till förödelse bland dem och slog dem med bölder. Och när folket förstod vad som höll på att hända, utropade de: ”Vi kan inte behålla Israels Guds ark här längre! Hans hand vilar tungt över oss och vår gud Dagon.” De kallade dit filistéernas alla hövdingar och frågade dem vad de skulle göra med arken. Hövdingarna svarade att man skulle föra Israels Guds ark till Gat. Så fördes den till Gat. Men när arken anlände dit, vilade Herrens hand över den staden och stor panik uppstod. Han slog alla, både ung och gammal, och de drabbades av bölder.

10 De förde därefter arken vidare till Ekron, men när Ekrons invånare såg den komma, utropade de: ”De för hit Israels Guds ark för att döda oss!” 11 Sedan kallade de dit filistéernas alla hövdingar och sa till dem att föra tillbaka Israels Guds ark till dess rätta plats, för att inte hela staden skulle dö. Dödsskräcken hade nämligen redan drabbat hela staden, så tung vilade Herrens hand över den. 12 De som inte dog fick svåra bölder och gråt och klagan steg mot himlen.

Filistéerna återlämnar arken

När Herrens ark varit i filistéernas land i sju månader, kallade filistéerna på sina präster och spåmän och frågade: ”Vad ska vi göra med Herrens ark? Hur ska vi bära oss åt för att sända den tillbaka?”

De svarade: ”Om ni vill sända Israels Guds ark tillbaka, ska ni inte sända den utan gåvor. Ni måste skicka med ett skuldoffer till honom. Då ska ni bli friska och kommer att förstå varför han inte släppt sitt grepp om er.”

”Vad för slags skuldoffer ska vi skicka?” frågade de. Prästerna och spåmännen svarade: ”Skicka fem bölder och fem råttor gjutna i guld, lika många som filistéernas hövdingar. Samma plåga har ju drabbat alla, även era hövdingar. Gör avbildningar av era bölder och av råttorna som fördärvar ert land och ge äran åt Israels Gud. Då släpper han kanske sitt grepp om er och era gudar och ert land. Varför förhärdar ni er så som farao och egypterna gjorde? Han behandlade dem hårt och ville inte låta israeliterna gå. Gör nu i ordning en ny vagn och spänn för två kor som nyligen har fått kalvar och aldrig har gått i ok och ta hem deras kalvar ifrån dem. Ställ sedan Herrens ark på vagnen och bredvid den ett skrin med de gjutna råttorna och bölderna i guld och låt den gå. Se efter noga: Om den går mot sitt eget område, till Bet Shemesh, då var det Herren som lät denna stora ondska drabba oss. Men om den inte gör det, då vet vi att det inte varit hans hand som slagit oss, utan att det hände av en slump.”

10 Männen följde instruktionerna. Två kor som nyligen kalvat spändes för en vagn och deras kalvar togs ifrån dem. 11 Sedan ställde man Herrens ark och skrinet med guldföremålen på vagnen. 12 Korna gick direkt ut på vägen mot Bet Shemesh och de råmade medan de gick. Filistéernas hövdingar följde dem ända till gränsen vid Bet Shemesh.

13 Invånarna i Bet Shemesh höll just på att skörda vete i dalen när de fick se arken komma och de fylldes av glädje när de såg den. 14 Vagnen rullade in på en åker som tillhörde Josua och där stannade den vid en stor sten. De högg upp virket från vagnen och offrade korna som brännoffer till Herren. 15 Leviterna lyfte ner arken och skrinet med guldföremålen och placerade dem på stenen. Den dagen offrade invånarna i Bet Shemesh brännoffer och slaktoffer till Herren.

16 Filistéernas fem hövdingar såg på allt detta och återvände sedan till Ekron samma dag.

17 De fem bölderna av guld hade filistéerna sänt som skuldoffer till Herren från Ashdod, Gaza, Ashkelon, Gat och Ekron. 18 Guldråttorna var lika många som de filistéiska städerna som de fem hövdingarna härskade över, befästa städer med kringliggande områden. Den stora stenen de ställde Herrens ark på står ännu i dag på Josuas åker i Bet Shemesh.

19 Men Herren dödade 50 070[f] av männen i Bet Shemesh därför att de sett på arken och folket sörjde över att Herren hade dödat så många människor. 20 ”Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud?” utropade de. ”Till vem kan vi sända arken härifrån?”

21 Sedan sände de budbärare till folket i Kirjat-Jearim och meddelade dem att filistéerna hade fört tillbaka Herrens ark. ”Kom och hämta arken!” bad de.

Då kom männen från Kirjat-Jearim och tog arken till Avinadavs hus på bergshöjden. De avskilde också Avinadavs son Elasar till att ha ansvar för Herrens ark.

Samuel blir Israels domare

Arken stannade sedan i Kirjat-Jearim en lång tid, tjugo år. Men hela Israel sörjde och sökte[g] Herren. Då sa Samuel till dem: ”Om ni verkligen menar allvar med att återvända till Herren, måste ni göra er av med alla främmande gudar och astartegudinnor[h]. Håll er av hela ert hjärta till Herren, tjäna endast honom och ingen annan! Då kommer han att rädda er från filistéerna.” Då förstörde folket alla sina baalsgudar[i] och astartegudinnor och tillbad endast Herren.

Sedan sa Samuel till dem: ”Kom till Mispa allesammans, så ska jag be till Herren för er!” När de samlats i Mispa, öste de upp vatten och hällde ut det inför Herren.[j] Folket fastade också hela dagen och bekände: ”Vi har syndat mot Herren.”

Samuel var Israels domare i Mispa.

När filistéerna fick höra att israeliterna samlats vid Mispa, drog deras hövdingar ut till strid mot dem. När israeliterna fick höra det, blev de förskräckta. ”Fortsätt att be till Herren, vår Gud, om räddning från filistéerna!” sa de till Samuel.

Samuel tog då ett lamm som fortfarande diade och offrade det till Herren som ett helt brännoffer. Sedan ropade han till Herren för Israel och Herren svarade.

10 Medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna för att gå till anfall, men Herren lät en stark åska dundra från himlen, så att filistéerna blev fullständigt panikslagna. Israeliterna kunde därför besegra dem, 11 och de jagade dem från Mispa ända till Bet Kar och dödade dem allesammans. 12 Samuel reste en sten mellan Mispa och Shen och kallade den Even Haeser[k]. Han sa: ”Herren har verkligen hjälpt oss!”

13 Nu var filistéerna besegrade och de invaderade inte mer Israel, för Herren var mot filistéerna så länge Samuel levde. 14 De israelitiska städerna mellan Ekron och Gat som hade erövrats av filistéerna, återlämnades till Israel och den israelitiska armén befriade de närliggande områdena. Det rådde också fred mellan Israel och amoréerna.

15 Samuel fortsatte att vara Israels domare under resten av sitt liv. 16 Varje år reste han runt i Israel för att döma i Betel, Gilgal och Mispa. 17 Men han återvände alltid till Rama där han bodde och därifrån styrde han Israel. I Rama byggde han också ett altare åt Herren.

Samuel och Saul

(8:1—15:35)

Saul blir Israels kung

Folket vill ha en kung

När Samuel blev äldre, tillsatte han sina söner som domare över Israel. Hans äldste son Joel och hans näst äldste son Avia dömde i Beer Sheva, men de följde inte alls i sin fars fotspår utan sökte egen orätt vinning: de tog emot mutor och vrängde rättvisan. Alla Israels äldste möttes i Rama hos Samuel. De sa: ”Du har blivit gammal och dina söner följer inte i dina fotspår. Ge oss en kung som kan styra oss, så som alla andra folk har!”

Samuel blev besviken när han hörde att de ville ha en kung och bad till Herren. Men Herren svarade: ”Låt dem få vad de vill ha! Det är mig de förkastar, inte dig. De vill inte längre ha mig till kung. Ända sedan jag förde dem ut ur Egypten har de gång på gång vänt mig ryggen och följt andra gudar och nu behandlar de dig på samma sätt. Gör som folket vill, men varna dem för hur det kommer att bli att lyda under en kung!”

10 Samuel berättade allt vad Herren sagt till dem som begärde en kung. 11 Han sa: ”En kung som ska härska över er kommer att ha rätt att ta ut era söner till krigstjänst, som ryttare eller vagnsförare eller till att springa framför hans vagnar. 12 Några kommer han att sätta till befäl över tusen eller femtio man. Andra kommer att tvingas plöja hans åkrar och ta in hans skördar eller sättas att tillverka hans vapen och vagnar. 13 Han kommer att ta era döttrar till att bereda salvor och parfymer och till att arbeta i hans kök och bageri. 14 Han kommer att ta era bästa åkrar, vingårdar och olivträd och ge dem till sina tjänstemän. 15 Han kommer att kräva en tiondel av er skörd åt sina hovmän och tjänstemän. 16 Han kommer att kräva att få era tjänare, de bästa åsnorna och det bästa av er boskap för sina personliga behov. 17 Han kommer att kräva en tiondel av era hjordar och ni kommer att bli hans slavar. 18 Ni kommer att ångra er och gråta bittert på grund av den kung som ni valt, men då ska Herren inte hjälpa er.”

19 Men folket vägrade lyssna till Samuels varningar och sa: ”Nej, vi måste ha en kung! 20 Vi vill vara som alla andra folk. Vi vill ha en kung som kan skipa rätt åt oss och leda oss och kämpa för oss i strid.”

21 Samuel berättade sedan för Herren vad folket hade sagt 22 och Herren svarade: ”Gör som de säger och ge dem en kung!” Då sa Samuel till dem att de skulle gå hem, var och en till sin stad.

Footnotes

  1. 4:4 De änglar av guld som stod ovanpå locket till arken.
  2. 4:7 Eller: en gud
  3. 4:8 Eller: dessa mäktiga gudar
  4. 4:12 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg.
  5. 4:21 I-Kavod betyder ungefär icke härlighet.
  6. 6:19 Den hebreiska sifferkombinationen är ovanlig, ordagrant 70 man 50 000 man, men enligt vissa handskrifter bara sjuttio. Enligt Septuaginta börjar versen: Jekonjas släkt hade inte deltagit i folkets glädje i Bet Shemesh när de såg Herrens ark, och därför dödade…
  7. 7:2 Den exakta innebörden av uttrycket är osäker.
  8. 7:3 Astarte var en krigs-, fruktbarhets- och kärleksgudinna som dyrkades i Mellanöstern.
  9. 7:4 Baal var en kanaaneisk fruktbarhetsgud, se noterna till 2 Mos 34:13 och 15.
  10. 7:6 Antagligen en symbol för att de utgöt sina hjärtan inför Herren och ångrade sig.
  11. 7:12 Even Haeser betyder hjälpstenen.