Job 3-4
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Job förbannar att han blivit född
3 Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes:
2-3 Måtte den dag då jag föddes och den natt när jag blev till vara förbannad, sa han.
4 Måtte den dagen för alltid vara glömd. Låt den vara glömd till och med av Gud och höljd i evigt mörker!
5 Ja, låt mörkret göra anspråk på den, och låt ett svart moln skugga den!
6 Måtte den strykas bland årets dagar och aldrig mer räknas.
7 Måtte den natten vara blek och glädjelös.
8 Låt besvärjare förbanna den!
9 Låt den nattens stjärnor försvinna! Låt den vänta på ljuset men aldrig få se gryningen.
10 Förbanna den, för att den inte tillslöt min mors livmoder, för att den lät mig bli född och drabbas av allt detta elände!
11 Varför fick jag inte dö i samma ögonblick som jag föddes?
12 Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst villiga att amma mig?
13 Om jag bara hade fått dö då, skulle jag ha hållit mig tyst nu, sovit och varit stilla,
14-15 tillsammans med statsmän och kungar i all deras glans. Jag skulle få vila med rika furstar, vars slott är fulla av de dyrbaraste skatter.
16 Tänk om jag hade varit dödfödd! Tänk om jag aldrig hade andats eller hunnit se ljuset!
17 I döden upphör de onda med sin ondska, och där får de uttröttade vila.
18 Där har till och med fångarna det drägligt, utan fångvaktare som svär över dem.
19 Rika och fattiga är lika värda där, och slaven blir äntligen fri från sin herre.
20-21 Varför ska ljus och liv ges åt dem som är olyckliga och bittra, åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som längtar efter den som efter en gömd skatt?
22 Vilken underbar befrielse och vilket jubel det blir, när de slutligen når fram!
23 Varför tillåts en människa att födas, om Gud bara ger henne ett liv i hopplöshet och förtvivlan?
24 Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten.
25 Det som jag alltid varit rädd för har hänt mig.
26 Jag har ingen frid och ingen vila, men gott om bekymmer.
Elifas tar till orda
4 Elifas från Teman svarade Job:
2 Vill du låta mig säga ett ord? För vem kan nu tiga?
3-4 Ofta har du uppmuntrat olyckliga människor att lita på Gud. Du har gett nytt mod åt svaga och åt dem som fallit eller ligger slagna till marken och frestas att ge upp.
5 Men när det nu gäller dig själv, kommer du till korta och bryts ner.
6 Borde inte tron på Gud också vara din tillflykt i en situation som denna? Borde inte du vara säker på att Gud vill ta hand om de goda?
7-8 Stanna upp och tänk efter! Känner du till en enda verkligt god och oskyldig människa som har blivit straffad? Erfarenheten säger ju att de som sår synd och ondska också får skörda det.
9 De förintas av Guds andedräkt, en pust av hans vrede förgör dem.
10 Även vilda, unga lejon får så småningom svaga käftar.
11 Precis som gamla hjälplösa lejon får de skyldiga svälta, och deras barn kommer att skingras.
12 Den här sanningen fick jag lära mig i hemlighet, som om den hade viskats i mitt öra.
13 Den kom till mig i en syn på natten, när alla andra sov.
14 Plötsligt kom rädsla och bävan över mig, och jag darrade av skräck,
15 när en vindpust slog mig i ansiktet och håret på huvudet reste sig.
16 Jag kände någons närvaro men kunde inte se att någon stod där. Då hörde jag en röst tala ur stillheten:
17 'Är då en vanlig människa mer än Gud? Är hon renare än sin skapare?'
18-19 Om Gud inte ens kan lita på sina budbärare, om till och med änglarna begår misstag, hur skulle han då kunna lita på människor, skapade av markens lera, som kan krossas till döds som insekter!
20 På morgonen lever de, men på kvällen är de döda, borta för alltid.
21 Livslågan blåses ut, och de dör utan att någon lagt märke till dem.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica