30 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

² Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

³ Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

⁴ Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁵ Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁶ I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁷ Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁸ en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁹ Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¹⁰ med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹¹ Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹² Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹³ Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹⁴ Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁵ Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁶ Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁷ Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁸ Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁹ I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

²⁰ Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²¹ Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²² Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²³ Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²⁴ Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁵ Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁶ Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁷ Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁸ Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁹ En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

³⁰ Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³¹ I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

31 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

² Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

³ Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

⁴ Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

⁵ Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

⁶ Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

⁷ Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

⁸ Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

⁹ Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

¹⁰ Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

¹¹ Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

¹² en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

¹³ Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

¹⁴ Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

¹⁵ Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

¹⁶ Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

¹⁷ Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

¹⁸ Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

¹⁹ Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

²⁰ Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

²¹ Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

²² Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

²³ Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

²⁴ Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

²⁵ Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

²⁶ Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

²⁷ att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

²⁸ Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

²⁹ Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

³⁰ Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

³¹ Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

³² Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

³³ Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

³⁴ av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

³⁵ Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

³⁶ Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

³⁷ Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

³⁸ Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

³⁹ Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

⁴⁰ Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

²⁶ Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning blivit sänt.

²⁷ Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas utsagor, vilka var sabbat föreläses;

²⁸ och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.

²⁹ När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en grav.

³⁰ Men Gud uppväckte honom från de döda.

³¹ Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans vittnen inför folket.

³² Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss, deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,

³³ såsom ock är skrivet i andra psalmen: 'Du är min Son, jag har i dag fött dig.'

³⁴ Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: 'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften som jag i trofasthet har givit åt David.'

³⁵ Därför säger han ock i en annan psalm: 'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.'

³⁶ När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;

³⁷ men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.

³⁸ Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder,

³⁹ och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva friade.

⁴⁰ Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos profeterna:

⁴¹ 'Sen här, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gärning utför jag i edra dagar, en gärning som I alls icke skullen tro, om den förtäljdes för eder.'»

⁴² När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat skulle tala för dem om samma sak.

⁴³ Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.

⁴⁴ Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra Guds ord.

⁴⁵ Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.

⁴⁶ Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga livet, så vända vi oss nu till hedningarna.

⁴⁷ Ty så har Herren bjudit oss: 'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'»

⁴⁸ När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få evigt liv.

⁴⁹ Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.

⁵⁰ Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads område.

⁵¹ Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig till Ikonium.

⁵² Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

Read full chapter