Job 11-13
Svenska 1917
11 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?
3 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
4 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?
5 Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,
6 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.
7 Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
8 Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra? djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?
9 Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.
10 När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
11 Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
12 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.
13 Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,
14 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
15 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.
16 Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
17 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
18 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
19 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.
20 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.
12 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!
3 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?
4 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
5 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
6 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
7 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
8 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.
9 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?
10 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
11 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?
12 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.
13 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.
14 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
15 Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
16 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
17 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.
18 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.
19 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.
20 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.
21 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.
22 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.
23 Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
24 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
25 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.
13 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
2 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.
3 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.
4 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
5 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.
6 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.
7 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?
8 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?
9 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?
10 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.
11 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.
12 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
13 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.
14 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.
15 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
16 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
17 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.
18 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
19 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.
20 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
21 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
22 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
23 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.
24 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?
25 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?
26 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
27 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.
28 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!