A A A A A
Bible Book List

1 Mosebok 38-40 Svenska 1917 (SV1917)

38 Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.

Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua, och han tog henne till sig och gick in till henne.

Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.

Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet Onan.

Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och när han föddes, var Juda i Kesib.

Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.

Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade HERREN honom.

Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»

Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.

10 Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han också honom.

11 Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

12 En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, för att se efter dem som klippte hans får.

13 När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp till Timna för att klippa sina får,

14 lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon likväl icke given åt honom till hustru.

15 Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.

16 Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade: »Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få gå in till mig?»

17 Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»

18 Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom.

19 Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och klädde sig åter i sina änkekläder.

20 Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.

21 Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här har ingen tempeltärna varit.»

22 Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har varit där.»

23 Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke funnit henne.»

24 Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»

25 Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring, dessa snodder och denna stav tillhöra.»

26 Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig, eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom icke mer vid henne.

27 När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.

28 Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade: »Denne kom först fram.»

29 Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?» Och han fick namnet Peres.

30 Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om sin hand, och han fick namnet Sera.

39 Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.

Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och han vistades i sin herres, egyptierns, hus;

och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.

Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han i hans vård.

Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde, hemma och på marken.

Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om något, utom maten som han själv åt. Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.

Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»

Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se, alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat i min vård.

Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru. Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»

10 Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med henne.

11 Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor, och ingen av husfolket var tillstädes därinne,

12 fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.

13 Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och flytt ut,

14 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos mig; men jag ropade med hög röst.

15 Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»

16 Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre kom hem;

17 då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och ville locka mig till lättfärdighet.

18 Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel kvar hos mig och flydde ut.»

19 När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom, nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta sätt, blev hans vrede upptänd.

20 Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i fängelse.

21 Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.

22 Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle göras, det gjordes genom honom.

23 Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde, det lät HERREN lyckas väl.

40 En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av Egypten.

Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken och överste bagaren,

och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma fängelse där Josef satt fången.

Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.

Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm, vardera med sin särskilda betydelse.

Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de voro bedrövade.

Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»

De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»

Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;

10 på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott, så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.

11 Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»

12 Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna betyda tre dagar;

13 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom förut, då du var hans munskänk.

14 Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar mig ut från detta hus;

15 ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i fängelse.»

16 Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning, sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.

17 Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt huvud.»

18 Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre korgarna betyda tre dagar;

19 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt kött.»

20 På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, bland sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste bagarens.

21 Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han fick giva Farao bägaren i handen;

22 men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem i sin uttydning.

23 Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.

  Back

1 of 1

You'll get this book and many others when you join Bible Gateway Plus. Learn more

Viewing of
Cross references
Footnotes