A A A A A
Bible Book List

1 Moseboken 33-35 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Bröderna sluter fred

33 När Jakob på avstånd såg Esau komma med sina fyrahundra män, fördelade han barnen mellan Lea och Rakel och de två slavinnorna. De två slavinnorna och deras barn lät han gå först, sedan Lea och hennes barn och sist Rakel och Josef. Jakob gick framför dem och när han närmade sig brodern, bugade han sig djupt inför honom sju gånger. Då sprang Esau fram för att möta honom. Han kastade sig om halsen på honom och omfamnade honom och kysste honom och de grät båda.

Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: ”Vilka är alla dessa som du har med dig?” ”Det är mina barn som Gud har gett mig, herre”, svarade Jakob. Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig djupt. Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig.

”Och varför skickade du hela den skara jag mötte?” frågade Esau. Jakob svarade: ”Det är min gåva till dig, min herre, för att du ska bli välvilligt stämd.” ”Min bror, jag har tillräckligt”, sa Esau. ”Behåll du vad du har.”

10 ”Nej, om du ser på mig med välvilja, ta emot min gåva”, svarade Jakob, ”om jag har funnit nåd inför dig. Att se ditt ansikte är som att se Guds ansikte, nu när du har mött mig med välvilja. 11 Ta därför emot min gåva som jag skickade till dig, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt.” Jakob stod alltså på sig, och till slut accepterade Esau gåvan.

12 ”Låt oss gå nu”, sa Esau. ”Jag följer med dig.” 13 Men Jakob svarade: ”Min herre, som du ser är barnen små, och i mina hjordar finns ungar som får di. Om de drivs alltför hårt en enda dag kommer de att dö. 14 Gå du före oss, min herre, så kommer vi efter i lugn och ro, i vår egen takt, allteftersom boskapen framför mig och barnen orkar med, tills jag kommer fram till dig, min herre, till Seir.”

15 Esau sa: ”Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män.” ”Varför det?” svarade Jakob. ”Det är nog att du tar emot mig med välvilja, min herre.”

16 Esau återvände då till Seir samma dag, 17 men Jakob fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett hus och gjorde hyddor för hjordarna och boskapen. Det är därför som platsen kallas Suckot[a]. 18 Jakob återvände välbehållen från Paddan Aram och kom till Shekem i Kanaan och slog läger utanför staden. 19 Av Hamor, Shekems far, köpte han för hundra silverpengar det land som han slagit läger på[b]. 20 Där reste han ett altare och kallade det för El Elohe Israel[c].

Jakobs söner hämnas

34 En dag gick Dina, den dotter Lea fött åt Jakob, för att besöka flickorna i trakten. När hivén Shekem, fursten Hamors son, fick se henne, tog han henne med sig. Han låg med henne och kränkte henne. Han blev djupt förälskad i henne och försökte vinna hennes kärlek. Sedan talade han med sin far Hamor om detta. ”Se till att jag får gifta mig med den där flickan.”

Jakob fick snart veta att hans dotter blivit vanärad, men eftersom hans söner var ute på fälten med boskapen, höll han tyst om saken tills de återvänt hem. Under tiden gick fursten Hamor, Shekems far, till Jakob för att tala om saken. När Jakobs söner kom tillbaka från fälten, fick de höra om det inträffade. De blev förtvivlade och greps av vrede eftersom det var en skamlig gärning Shekem hade begått i Israel när han låg med Jakobs dotter. Sådant får inte ske.

Hamor sa till dem: ”Min son Shekem är verkligen kär i er syster. Låt honom få gifta sig med henne! Gift in er här med oss. Låt era döttrar gifta sig med våra söner, så ska vi ge våra döttrar som hustrur åt era unga män. 10 Ni kan slå er ner var ni än vill bland oss och skaffa er ägodelar och ägna er åt affärer och bli rika.”

11 Sedan talade Shekem till Dinas far och bröder: ”Visa mig välvilja och låt mig få henne till hustru. Jag ska ge er vad ni än vill ha. 12 Det spelar ingen roll vilken hemgift eller gåva ni kräver, för jag ska betala den, bara ni ger mig flickan till hustru.”

13 Eftersom Shekem hade behandlat deras syster så illa, lurade Jakobs söner Shekem och hans far Hamor. 14 De sa nämligen: ”Vi kan inte ge vår syster till en man som inte är omskuren[d]. Det skulle vara en skam för oss. 15 Vi kan bara ge vårt samtycke på ett villkor, och det är att alla era män låter omskära sig och blir som vi. 16 Då kan vi gifta bort våra döttrar och bo här och förena oss med er, så att vi kan bli ett folk. 17 Men om ni inte vill låta omskära er, tar vi flickan med oss och flyttar härifrån.”

18 Hamor och Shekem gick med på förslaget. 19 Den unge mannen skyndade sig iväg för att göra som de hade föreslagit, för han var mycket kär i Jakobs dotter. Han var den mest ansedde i hela sin fars släkt. 20 Hamor och Shekem framträdde därför i stadsporten inför stadens män och talade till dem.

21 ”Dessa män är våra vänner”, sa de. ”Låt oss inbjuda dem att bo här i landet och röra sig fritt här. Landet är ju stort nog att rymma dem och vi kan gifta oss med deras döttrar och de med våra. 22 Men de tänker bara stanna här och bli ett folk med oss på ett villkor, och det är att vi alla låter omskära oss på samma sätt som de. 23 Om vi gör det kommer all deras boskap, allt de äger och alla deras djur att bli vårt. Låt oss göra som de vill, så att de bosätter sig här ibland oss.”

24 Alla män i staden gick med på Hamors och hans son Shekems förslag. Alla lät omskära sig, samtliga män i hela staden.

25 Men tre dagar senare, när såren var ömma, tog Jakobs två söner, Simon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden och dödade utan motstånd varenda man där, 26 även Hamor och hans son Shekem. De tog med sig Dina från Shekems hus och gick sedan därifrån.

27 Sedan gick alla Jakobs söner över de slagna in till staden och plundrade den, eftersom deras syster hade vanhedrats där. 28 De tog alla får, kor och åsnor, allt som de kunde lägga beslag på, både inne i staden och ute på fälten. 29 De tog all egendom, alla kvinnor och barn och allt som fanns i husen.

30 Då sa Jakob till Simon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort så att alla hatar mig i hela landet, både kanaanéerna och perisséerna. Vi är så få. Om de bestämmer sig för att anfalla oss, kommer de att döda både mig och min familj.”

31 ”Skulle de då få behandla vår syster som en prostituerad?” svarade de.

Jakob återvänder till Betel

35 ”Flytta nu till Betel och bosätt dig där”, sa Gud till Jakob. ”Bygg där ett altare åt den Gud som visade sig för dig när du flydde från din bror Esau.”

Då befallde Jakob hela sin familj och alla han hade med sig: ”Gör er av med avgudarna som ni har med er, rena er och ta på er rena kläder! Vi ska nämligen gå till Betel, där jag ska bygga ett altare åt den Gud, som besvarade mina böner när jag var i nöd och som var med mig på min resa.” Då gav de Jakob alla sina avgudar och sina örhängen[e], och han grävde ner alltsammans under terebinten[f] nära Shekem. Sedan började de sin vandring igen. Gud satte skräck i människorna i städerna runt omkring, så att ingen förföljde Jakobs söner.

Slutligen kom Jakob och alla han hade med sig fram till Lus, det nuvarande Betel, i Kanaans land. Där reste Jakob ett altare som han kallade El Betel[g]. Det var ju i Betel som Gud hade visat sig för honom när han flydde från sin bror.

Strax därefter dog Rebeckas barnsköterska Debora. Hon begravdes under eken i dalen nedanför Betel och den kom att heta Gråteken.

När Jakob återvände från Paddan Aram, visade sig Gud för honom igen och välsignade honom. 10 Och Gud sa till honom: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel[h].” Så gav han honom namnet Israel. 11 Gud talade vidare till honom: ”Jag är Gud den Väldige. Var fruktsam och föröka dig! Av dig ska det bli ett stort folk, ja, många folk. Många kungar ska finnas bland dina ättlingar, 12 och jag ska ge dig det land som jag gav till Abraham och Isak. Jag ska också ge det till dina ättlingar.”

13 Så lämnade Gud honom och steg upp igen från den plats där han talat med Jakob. 14 Jakob reste en sten på platsen där Gud hade visat sig för honom. Han hällde ett dryckesoffer och olja på den. 15 Jakob kallade platsen Betel, eftersom Gud hade talat till honom där.

Rakel och Isak dör

16 De lämnade Betel och reste mot Efrata. Medan de fortfarande hade en bit kvar till Efrata, blev det dags för Rakel att föda. Förlossningen blev mycket svår. 17 Under den svåra förlossningen sa barnmorskan till henne: ”Var inte rädd! Du får en son till.” 18 Men Rakel var döende, och i sin sista stund gav hon honom namnet Ben-Oni[i], men hans far kallade honom Benjamin[j].

19 Rakel dog alltså och begravdes nära vägen till Efrata som numera kallas Betlehem. 20 Jakob reste en minnessten vid hennes grav och den står där än i dag.

21 Sedan reste Israel vidare och slog läger bortom Migdal-Eder. 22 Medan han bodde där i landet, låg Ruben med Bilha, sin fars bihustru, och Israel fick veta det.

Jakobs söner

(1 Krön 2:1-2)

Jakob hade tolv söner:

23 Leas söner: Ruben, Jakobs förstfödde, Simon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon.

24 Rakels söner: Josef och Benjamin.

25 Rakels slavinna Bilhas söner: Dan och Naftali.

26 Leas slavinna Silpas söner: Gad och Asher.

Dessa var Jakobs söner, som föddes i Paddan Aram.

27 Slutligen kom Jakob fram till sin far Isak vid Mamre i Kirjat-Arba, som nu kallas Hebron, där Abraham och Isak hade bott. 28 Isak blev 180 år, 29 sedan dog han och förenades med sina förfäder, gammal och mätt på livet. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.

Footnotes:

  1. 33:17 Suckot betyder hyddor, skjul.
  2. 33:19 Hebreiskans kesita, en silverpeng vars värde är okänt.
  3. 33:20 El Elohe Israel betyder antingen Gud, Israels Gud eller El är Israels Gud.
  4. 34:14 Se 1 Mos 17:9-14.
  5. 35:4 Örhängen förknippades med hedniska kulter och användes ofta som amuletter.
  6. 35:4 Antagligen densamma som omnämns i 12:6.
  7. 35:7 Betyder Betels Gud, och Betel i sin tur betyder ”Guds hus”.
  8. 35:10 Se noter till 27:36 och 32:28.
  9. 35:18 Ben-Oni betyder min smärtas son eller min sorgs son.
  10. 35:18 Benjamin betyder lyckans son eller min högra hands son. Höger hand kan också stå för södern, och i så fall blir betydelsen söderns son, vilket möjligen kan tänkas som en förutsägelse om att Benjamin skulle komma att bli en av de sydliga stammarna.
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Matteus 10:1-20 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Jesus utser sina tolv lärjungar

(Mark 3:15-19; Luk 6:14-16; Apg 1:13)

10 Jesus kallade nu till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och plågor. Här är namnen på dessa tolv apostlar: Simon, som kallas Petrus, hans bror Andreas, Sebedaios söner Jakob och Johannes, Filippos, Bartolomaios, Tomas, tullindrivaren Matteus, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon ”den ivrige”[a] och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus.

Jesus sänder ut sina tolv lärjungar

(Mark 6:7-13; Luk 9:2-6; 10:4-12)

Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ”Gå inte till andra folk eller till någon samarisk stad, utan bara till Israels förlorade får. Gå och tala om för dem att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Ge vidare vad ni har fått som gåva. Ta inget guld eller silver eller koppar med er, 10 och packa ingen väska för vandringen. Ta inte med extra skjortor eller skor och inte heller någon vandringsstav, för arbetaren är värd sin mat.

11 Varje gång ni kommer in i en stad eller en by, så sök upp någon som är värdig. Stanna sedan då tills ni fortsätter till nästa stad. 12 När ni kommer in i ett hus, hälsa dem, 13 och om de är värda att få del av er frid, ska de få den. Men om inte, får ni själva behålla den frid ni önskade dem. 14 Tar man inte emot er eller lyssnar till er i en stad eller i ett hem, så gå bara därifrån. Skaka stadens damm av era fötter[b]. 15 Sannerligen säger jag er: det ska bli lättare på domens dag för Sodom och Gomorra[c] än för en sådan stad.

Jesus varnar för förföljelse

(Mark 13:11-13; Luk 21:12-19)

16 Jag sänder er som får in bland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. 17 Akta er för människorna! Ni kommer att arresteras och dras inför domstol och bli piskade i synagogorna[d]. 18 Och ni ska för min skull bli anklagade inför kungar och makthavare och få ställa upp som vittnen inför dem och främmande folk. 19 Men när ni ställs inför domstolen behöver ni inte oroa er för hur eller vad ni ska säga, för ni ska få de rätta orden just när ni behöver dem. 20 Det är inte ni som ska tala då, utan er Faders Ande talar genom er.

Footnotes:

  1. 10:4 På grekiska: seloten eller kananaios (det senare bildat av ett arameiskt ord). Simon tillhörde antagligen ”seloterna”, ett politiskt parti som ville göra uppror mot romarna.
  2. 10:14 Att ”skaka dammet av fötterna” var ett sätt att visa att invånarna själva fick ta ansvar för vad de gjort.
  3. 10:15 Sodom och Gomorra utplånades på grund av invånarnas synd. Jfr 1 Mos 19:1-25.
  4. 10:17 I synagogbyggnaden kunde det också finnas en lokal domstol, som hade rätt att döma i enklare fall och utdela piskstraff.
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

  Back

1 of 1

You'll get this book and many others when you join Bible Gateway Plus. Learn more

Viewing of
Cross references
Footnotes