Budskap om hopp

(33:1—48:35)

Hesekiels uppgift som väktare

33 Herrens ord kom till mig: ² ”Du människa, tala till dina landsmän och säg till dem: ’Om jag låter ett svärd drabba ett land och folket där utser en man bland sig till sin väktare ³ och denne ser svärdet komma mot landet och slår larm med hornstöt och varnar folket, ⁴ och om någon som hör larmet inte bryr sig om det utan dödas av svärdet, så är han själv ansvarig för sin död. ⁵ Han hörde ju hornstöten men tog inte varning. Därför är han själv ansvarig för sin död. Om han hade lyssnat till varningen skulle han ha räddat sitt liv. ⁶ Men om väktaren ser svärdet komma och inte slår larm med hornstöt och varnar folket, och om någon då dödas av svärdet, ska denne dö i sin synd, och jag ska hålla väktaren ansvarig för hans död.’

⁷ Du människa, jag har utsett dig till en väktare för Israels folk. När du hör ett ord från mig ska du varna dem å mina vägnar. ⁸ När jag säger till den gudlöse: ’Du gudlöse, du måste dö!’ och du då inte varnar honom för hans leverne, kommer den gudlöse att dö i sin synd, men jag kommer att hålla dig ansvarig för hans död. ⁹ Men om du varnar den gudlöse så att han kan vända om från sitt leverne men om han ändå inte gör det, kommer han att dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.

¹⁰ Du människa, säg till Israels folk: ’Ni säger: ”Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi tynar bort med dem. Hur ska vi kunna leva?” ’ ¹¹ Säg till dem: ’Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag önskar inte den ogudaktiges död. Jag vill att den gudlöse vänder om från sitt onda leverne, så att han får leva. Vänd om, vänd om från ert onda leverne! Varför skulle ni dö, israeliter?’

¹² Säg därför, du människa, till dina landsmän: ’Den rättfärdiges rättfärdighet kan inte rädda honom när han begår en överträdelse, och den gudlöses gudlöshet kommer inte att leda honom till fall, när han vänder om från sin gudlöshet. Den rättfärdige ska inte heller få leva genom sin rättfärdighet när han syndar.’ ¹³ Om jag säger till den rättfärdige att han ska få leva, men han förtröstar på sin egen rättfärdighet och gör det onda, ska inget av hans rättfärdighet bli ihågkommet. Han ska dö för det onda han gjort. ¹⁴ Likaså: Om jag säger till den gudlöse att han måste dö, men han då vänder om från sin synd och gör det som är rätt och rättfärdigt, ¹⁵ lämnar igen panten han tagit för lån eller lämnar tillbaka det han har stulit, följer livets bud och inte gör något ont – då ska han få leva. Han ska inte dö, ¹⁶ och ingen av hans gamla synder ska dras upp inför honom. Han har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han ska få leva.

¹⁷ Ändå säger dina landsmän att Herren inte handlar rätt, medan det är de själva som inte gör det. ¹⁸ Om den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör det som är ont, måste han dö. ¹⁹ Om den gudlöse omvänder sig från sin ondska och gör det som är rätt och rättfärdigt, ska han få leva. ²⁰ Ändå säger ni att Herren inte handlar rätt. Men jag ska döma var och en av er, israeliter, efter hans gärningar.”

Jerusalems fall och profetia mot de kvarvarande

²¹ Under det tolfte året av vår landsförvisning, på femte dagen i tionde månaden^[a], kom en flykting från Jerusalem till mig och berättade: ”Staden har fallit.” ²² Herrens hand hade kommit över mig på kvällen innan flyktingen kom, och han hade öppnat min mun på morgonen innan flyktingen kom, så att jag inte längre var stum utan kunde tala igen.

²³ Herrens ord kom till mig: ²⁴ ”Du människa, de som bor bland ruinerna i Israels land säger: ’Abraham var ensam, och ändå fick han äga landet. Vi är många, så visst ska landet vara givet som egendom åt oss.’ ²⁵ Säg därför till dem: ’Så säger Herren, Herren: Ni äter kött med blodet i. Ni sätter ert hopp till avgudar och utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? ²⁶ Ni förlitar er på era svärd. Ni gör avskyvärda ting. Ni kränker varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet?’

²⁷ Säg så här till dem: ’Så säger Herren, Herren: Så sant jag lever ska de som är bland ruinerna falla för svärd. De som är ute på fälten ska ätas upp av vilda djur, och de som finns i fästningar och grottor ska dö av pest. ²⁸ Jag ska göra landet öde och obebott. Dess stolta styrka ska upphöra. Israels berg ska bli så öde att ingen vill vandra genom dem. ²⁹ Då ska de inse att jag är Herren, när jag gör landet öde och obebott på grund av de avskyvärda handlingar som de begått.’

³⁰ Du människa, dina landsmän pratar om dig vid husväggarna och dörrarna och säger till varandra: ’Kom, låt oss höra vad Herren har att säga!’ ³¹ Mitt folk kommer till dig så som folk brukar komma, och de sätter sig framför dig för att lyssna till dig, men de handlar inte enligt det de hör av dig. De talar som om de vore hängivna, men i verkligheten är de ute efter egen vinning. ³² Du har blivit för dem som en som bara sjunger kärlekssånger med vacker röst och spelar skickligt, för de hör vad du säger men handlar inte därefter.

³³ Men när det kommer – och det kommer – då ska de inse att det är en profet som har varit hos dem.”

Profetia mot Israels herdar

34 Herrens ord kom till mig: ² ”Du människa, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: ’Så säger Herren, Herren till dessa herdar: Ve er, Israels herdar som bara vallar er själva! Ska inte herdarna valla fåren? ³ Ni äter upp grädden, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren, men ni vallar inte fåren. ⁴ Ni har inte stärkt de svaga, inte helat de sjuka eller förbundit de sårade. Ni har inte heller fört tillbaka de försvunna eller sökt efter de vilsegångna. I stället har ni härskat över dem med hårdhet och grymhet. ⁵ De skingrades eftersom de inte hade någon herde, och blev alla vilddjurens rov. Så skingrades de, ⁶ och så har mina får irrat omkring på alla berg och höjder. Över hela jorden har min fårahjord skingrats, men ingen letar efter dem eller frågar efter dem.

⁷ Hör därför Herrens ord, ni herdar: ⁸ Så sant jag lever, säger Herren, Herren, eftersom mina får blev utan herde blev de ett byte och rov för alla vilddjur. Mina herdar letade inte efter dem utan vallade bara sig själva, inte mina får. ⁹ Hör därför Herrens ord, ni herdar: ¹⁰ Så säger Herren, Herren: Jag är emot herdarna och ska kräva tillbaka mina får av dem. Jag ska avsätta dem från deras herdeuppgift, så att de inte längre får valla sig själva. Jag ska rycka mina får ur deras gap; de får inte bli deras föda.

¹¹ Så säger Herren, Herren: Jag ska söka efter mina får och ta hand om dem. ¹² Som en herde tar hand om sin hjord när han är bland sina får, de skingrade, så ska jag ta hand om mina får. Jag ska rädda dem från alla de platser dit de blivit utspridda en mörk och dyster dag. ¹³ Jag ska leda dem tillbaka från alla folken och samla dem från olika länder och leda dem tillbaka till deras eget land. Jag ska valla dem på Israels berg och vid floderna och där landet är bebott. ¹⁴ Jag ska föra dem i bet på goda betesmarker. Israels höjder ska bli deras betesmarker. Där ska de få ligga i lugn och ro på goda betesmarker och äta av frodig grönska på Israels berg. ¹⁵ Jag ska själv valla mina får och låta dem vila i lugn och ro, säger Herren, Herren. ¹⁶ Jag ska söka upp de försvunna och föra tillbaka de vilsegångna. Jag ska förbinda de sårade och hela de sjuka. Men de feta och starka ska jag utplåna.^[b] Jag ska valla dem med rättvisa.

Herren som herde

¹⁷ Och ni, mina får: Så säger Herren, Herren: Jag ska döma mellan får och får, mellan baggar och bockar. ¹⁸ Är det inte nog för er att få beta på de bästa betesmarkerna? Måste ni också trampa ner de övriga av era betesmarker? Är det inte nog att ni får dricka klart vatten? Måste ni med era fötter grumla det som finns kvar? ¹⁹ Måste mina får beta av det som ni har trampat ner och dricka av det som ni med era fötter har grumlat?

²⁰ Därför säger Herren, Herren till dem: Jag ska själv döma mellan de feta och de magra fåren. ²¹ Ni knuffar med sida och bog alla de svaga och tränger undan dem med era horn tills ni drivit bort och skingrat dem. ²² Därför ska jag själv rädda mina får så att de aldrig mer blir till ett byte. Jag ska själv döma mellan fåren.

²³ Jag ska sätta en herde över dem, min tjänare David, som ska valla dem. Han ska valla dem och vara en herde för dem. ²⁴ Jag, Herren, ska vara deras Gud, och min tjänare David ska vara en furste bland dem. Jag, Herren, har talat.

²⁵ Jag ska ingå ett fredsförbund med dem. Jag ska utrota vilddjuren i landet, så att man tryggt kan bo i öknen och sova i skogarna. ²⁶ Jag ska välsigna dem, mitt berg och dess omgivningar. Jag ska sända regn i rätt tid, skurar av välsignelse ska komma. ²⁷ Markens träd ska bära sin frukt och jorden ge sin gröda, och de ska leva i trygghet i sitt land. De ska inse att jag är Herren, när jag bryter sönder deras ok och befriar dem från dem som hållit dem i slaveri. ²⁸ De ska inte mer bli ett byte för andra folk, och vilddjuren i landet ska inte äta dem mer. De ska bo i trygghet, och ingen ska skrämma dem.

²⁹ Landet där de ska få bo ska vara känt för sina goda skördar, och mitt folk ska aldrig mer behöva svälta eller bli föraktade av andra folk. ³⁰ Då ska de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de, israeliterna, är mitt folk, säger Herren, Herren. ³¹ Ni är min hjord, fåren på mina betesmarker. Ni är människor, och jag är er Gud, säger Herren, Herren.’ ”

Råd till församlingsledare och ungdomar

5 Nu en förmaning till er som är ledare i församlingen. Jag är ju själv församlingsledare och vittne till Kristus lidanden och ska också få dela Kristus härlighet som kommer att uppenbaras.

² Var herdar för Guds hjord som han har satt er att leda, och vaka över den, inte därför att ni måste utan därför att ni själva vill. Det är så Gud vill ha det. Gör det inte för egen vinning, utan därför att ni vill tjäna helhjärtat. ³ Uppträd inte som härskare över dem som anförtrotts åt er, utan gå före med gott exempel för hjorden. ⁴ Då ska ni, när den högsta herden uppenbarar sig, få en härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.

⁵ Ni som är unga, underordna er de äldre. Men för er alla gäller att klä er i ödmjukhet, för

⁶ Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så kommer han att upphöja er när tiden är inne. ⁷ Lämna alla bekymmer till honom, för han tar hand om er.

Var på er vakt

⁸ Var nyktra och tänk klart. Djävulen, er fiende, stryker omkring som ett rytande lejon och letar efter någon att sluka. ⁹ Stå emot hans angrepp och håll fast vid er tro. Kom ihåg att alla troende i världen får gå igenom samma lidanden.

¹⁰ Gud har i all sin nåd kallat oss till sin eviga härlighet i Kristus, och efter en kort tid som ni behöver lida ska han upprätta er och ge er kraft, stödja er och ge er fasthet. ¹¹ Hans är makten i all evighet, amen.

Slutord

¹² Jag har skrivit detta brev till er med hjälp av Silvanus, en pålitlig, troende bror som jag anser att han är. Jag ville med dessa korta rader förmana er och vittna om denna Guds sanna nåd, som ni alltid ska hålla fast vid.

¹³ Församlingen i Babylon^[b], som är utvald som ni, hälsar till er. Markus, min son^[c], hälsar också till er. ¹⁴ Hälsa varandra med en kärlekskyss.^[d]

Frid åt er alla som är i Kristus.