Achav tar Navots vingård

21 En tid därefter hände följande: Navot, en man från Jisreel, hade en vingård i utkanten av staden, inte långt från Samarias kung Achavs palats. ² Achav talade till Navot: ”Låt mig få din vingård! Jag vill ha den till trädgård, eftersom den ligger så nära mitt palats.” Han erbjöd Navot en bättre vingård eller bra betalt, vilket han önskade.

³ Men Navot svarade Achav: ”Herren förbjude att jag skulle ge dig mitt fädernearv.”

⁴ Achav gick tillbaka hem missmodig och arg, eftersom Navot från Jisreel talat om för honom att han inte ville ge bort sitt fädernearv. Han vägrade att äta och gick och lade sig med ansiktet mot väggen.

⁵ Hans hustru Isebel kom in och frågade: ”Vad är det som har fått dig på så dåligt humör? Varför äter du inte?”

⁶ Han svarade: ”Jag talade med Navot från Jisreel och bad honom sälja sin vingård till mig, eller byta den mot annan mark, men han vägrade att ge mig sin vingård.”

⁷ ”Är det så här du agerar som kung i Israel?” frågade Isebel. ”Ät nu, och bekymra dig inte för den här saken! Jag ska ordna så att du får jisreeliten Navots vingård!”

⁸ Hon skrev brev i Achavs namn, satte hans sigill på dem och skickade dem till de äldste och förnämsta i staden, där Navot bodde. ⁹ I breven stod det:

”Utlys fasta. Låt Navot sitta på en hedersam plats. ¹⁰ Skaffa fram två onda män, placera dem mittemot Navot och låt dem anklaga honom för att ha förbannat Gud och kungen. För sedan bort Navot och stena honom.”

¹¹ De äldste och förnämsta i Navots stad följde Isebels instruktioner och gjorde som hon skrivit i sina brev till dem. ¹² De utlyste en fasta och placerade Navot på en framskjuten plats. ¹³ Två onda män anklagade honom för att ha förbannat Gud och kungen, och man förde Navot ut ur staden och stenade honom till döds. ¹⁴ Sedan sände de ett meddelande till Isebel om att Navot var stenad till döds.

¹⁵ När Isebel fick höra nyheten, sa hon till Achav: ”Nu kan du ta den där vingården, som jisreeliten Navot vägrade att sälja till dig. Han är inte längre i livet. Han är död.”

¹⁶ Då Achav hörde att Navot var död gick han ner till vingården för att ta den i besittning.

¹⁷ Men då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: ¹⁸ ”Gå och sök upp Israels kung Achav i Samaria. Han är vid Navots vingård och håller på att lägga beslag på den. ¹⁹ Säg till honom: ’Så säger Herren: ”Har du både mördat en man och tagit hans arv i besittning?” Så säger Herren: ”Hundarna ska slicka i sig ditt blod, på samma plats där de alldeles nyss slickade i sig Navots blod!” ’ ”

²⁰ ”Jaså, min fiende har hittat mig!” sa Achav till Elia. ”Ja”, svarade Elia. ”Jag har funnit dig, för att du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon. ²¹ ’Jag kommer att låta olycka drabba dig, utplåna dig, och jag ska inte låta någon manlig ättling till Achav, vare sig slav eller fri, få överleva. ²² Jag tänker låta det gå med din familj på samma sätt som kung Jerobeams, Nevats sons, och kung Bashas, Achias sons, familjer, för du har gjort mig vred genom att locka Israel till synd.’ ²³ Herren har också talat om för mig att hundarna i Jisreel ska äta upp Isebel. ²⁴ De medlemmar av Achavs familj som dör inne i staden ska bli uppätna av hundar, och de som dör ute på landsbygden ska bli uppätna av fåglar.”

²⁵ Det var ingen som hade sålt sig till ondskan så som Achav och som uppmuntrades av sin hustru till det. ²⁶ Särskilt avskyvärt handlade han genom att tillbe avgudar, precis som amoréerna hade gjort, det folk som Herren hade fördrivit ut ur landet för Israels folks skull.

²⁷ När Achav hörde dessa ord rev han sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg, fastade och sov i säcktyg och gick omkring utan att säga ett ord.

²⁸ Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: ²⁹ ”Ser du hur Achav har ödmjukat sig inför mig? Därför att han ödmjukat sig så ska jag inte låta olyckan komma medan han lever, utan den kommer i stället att drabba hans ätt.”

Joshafat lierar sig med Achav

(2 Krön 18:1-27)

22 Under tre år var det inte några krig mellan Aram och Israel. ² Men under det tredje året, när kung Joshafat av Juda besökte kungen av Israel, ³ sa Israels kung till sina ämbetsmän: ”Har ni tänkt på att Ramot i Gilead tillhör oss? Och här sitter vi utan att göra någonting åt för att ta det från Arams kung!”

⁴ Sedan vände han sig till Joshafat och frågade: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, jag likväl som du, och mitt folk likväl som ditt folk, mina hästar tillsammans med dina. ⁵ Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga Herren till råds.” ⁶ Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Herren ska överlämna den i kungens hand.”

⁷ Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer Herrens profet här, som vi också kan fråga?” ⁸ ”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga Herren åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.

⁹ Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.

¹⁰ Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.

¹¹ Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger Herren: Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.” ¹² Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för Herren kommer att överlämna staden i kungens hand.”

¹³ Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!” ¹⁴ Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, jag ska bara säga honom det Herren säger till mig!”

¹⁵ När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och du ska lyckas, för Herren ska överlämna staden i kungens hand!” ¹⁶ Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i Herrens namn?”

¹⁷ Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”

¹⁸ Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”

¹⁹ Mika fortsatte: ”Hör här vad Herren säger! Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom. ²⁰ Herren sa: ’Vem kan locka Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så. ²¹ Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade Herren honom. ²² Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ Herren svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’ ²³ Herren har alltså lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter, för Herren har bestämt att olycka ska drabba dig.”

²⁴ Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle Herrens Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han. ²⁵ ”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.

²⁶ Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash, ²⁷ och säg till dem: ’Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.’ ”

²⁸ Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har Herren inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk^[a]!”

Achav dör på slagfältet

(2 Krön 18:28-34)

²⁹ Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead.

³⁰ Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.

³¹ Nu hade Arams kung gett order till sina trettiotvå vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung. ³² När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men när Joshafat ropade till, ³³ märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom. ³⁴ Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”

³⁵ Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han.

³⁶ Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland trupperna: ”Låt var och en gå hem till sin stad och sitt land!” ³⁷ Kungen var alltså död, och hans kropp fördes till Samaria, där han begravdes. ³⁸ De sköljde hans vagn vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, och hundar kom och slickade i sig kungens blod, precis som Herren hade förutsagt.

³⁹ Achavs historia i övrigt, vad han gjorde och elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.

⁴⁰ Så dog alltså Achav och gick till vila hos sina förfäder. Hans son Achasja efterträdde honom som kung.

Joshafat regerar i Juda

(2 Krön 20:31—21:1)

⁴¹ Under Achavs fjärde regeringsår i Israel blev Joshafat, son till Asa, kung i Juda. ⁴² Joshafat var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi. ⁴³ Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför Herren. ⁴⁴ Ändå blev offerhöjderna kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där. ⁴⁵ Han slöt också fred med Achav, kungen i Israel.

⁴⁶ Joshafats historia i övrigt, vad han gjorde och alla hans hjältemodiga krig, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.

⁴⁷ Han avskaffade också det som fanns kvar av manlig prostitution sedan hans far Asas tid.

⁴⁸ Det fanns inte någon kung i Edom vid den här tiden, bara en ställföreträdande regent^[b].

⁴⁹ Joshafat byggde Tarshish-fartyg som skulle segla till Ofir för att hämta guld, men de kom aldrig dit, eftersom de led skeppsbrott vid Esjon-Gever. ⁵⁰ Achasja, Achavs son, föreslog Joshafat att deras män skulle segla tillsammans, men Joshafat accepterade inte det.

⁵¹ Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.

Achasja regerar i Israel

⁵² Det var under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda som Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria, och han regerade över Israel i två år. ⁵³ Men han gjorde det som var ont i Herrens ögon, för han följde i sina föräldrars och i Jerobeams, Nevats sons, fotspår och förledde Israel till synd. ⁵⁴ Han tjänade och tillbad Baal och väckte Herrens, Israels Guds, vrede, precis som hans far hade gjort.

Jesus korsfästs

(Matt 27:32-44; Mark 15:21-32; Joh 19:17-24)

²⁶ När de förde bort honom grep de tag i en man från Kyrene^[a] som hette Simon. Han var på väg in från landsbygden, och de lade korset på honom och lät honom bära det efter Jesus.

²⁷ En stor folkmassa följde med Jesus, bland annat många sörjande och gråtande kvinnor. ²⁸ Men Jesus vände sig till dem och sa: ”Jerusalems döttrar! Gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. ²⁹ Det kommer en tid, då man ska säga: Lyckliga är de ofruktsamma, de kvinnor som aldrig har fött barn eller ammat. ³⁰ Då

³¹ För om de gör så här mot det gröna trädet, vad kommer då inte att hända med det torra?”

³² Två brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med Jesus. ³³ Och när man kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom tillsammans med brottslingarna, en på var sida om honom. ³⁴ Jesus bad: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” De kastade sedan lott om hans kläder och delade dem mellan sig.^[c]

³⁵ Folkhopen stod och tittade på, och medlemmarna i rådet hånade honom: ”Han var bra på att rädda andra”, sa de. ”Nu får han rädda sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.”

³⁶ Även soldaterna hånade honom. De räckte honom surt vin ³⁷ och sa: ”Om du är judarnas kung, så rädda dig själv!” ³⁸ Man hade nämligen satt upp en skylt ovanför Jesus, där det stod: Detta är judarnas kung.

³⁹ En av de brottslingar som hängde där hånade honom också och sa: ”Är det inte du som är Messias? Rädda då dig själv och oss!”

⁴⁰ Men den andra brottslingen tillrättavisade honom och sa: ”Fruktar du inte ens Gud, du som fått samma dom? ⁴¹ Vi får det vi förtjänar, vi har dömts för våra brott, men den här mannen har inte gjort något ont.” ⁴² Sedan sa han: ”Jesus, kom ihåg mig den dag du kommer med ditt rike.”

⁴³ Jesus svarade: ”Sannerligen säger jag dig att du idag ska vara med mig i paradiset.”^[d]

Jesus dör på korset

(Matt 27:45-56; Mark 15:33-41; Joh 19:28-30)

⁴⁴ Klockan var nu runt tolv på dagen. Då blev det mörkt över hela jorden ända fram till klockan tre, ⁴⁵ för solen förmörkades helt. Och förhänget ^[e] i templet brast i två delar. ⁴⁶ Samtidigt ropade Jesus med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”^[f], och med de orden slutade han att andas.

⁴⁷ Den romerska officeren, som såg vad som hände, prisade då Gud och sa: ”Han måste verkligen ha varit en rättfärdig man.” ⁴⁸ När folket, som hade samlats för att se på, såg vad som hände, slog de sig mot bröstet och gick hem. ⁴⁹ Men alla hans vänner, däribland kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltihop.

Jesus begravs

(Matt 27:57-61; Mark 15:42-47; Joh 19:38-42)

⁵⁰ Nu fanns det en man som hette Josef och var medlem i rådet, en god och rättfärdig man, ⁵¹ som inte var delaktig i de andras beslut och handlingar. Han var från staden Arimataia i Judeen och väntade på Guds rike. ⁵² Josef gick till Pilatus och bad att få Jesus kropp. ⁵³ Han tog sedan ner kroppen och lindade den i linnetyg och lade den i en grav som var uthuggen i en klippa och där ännu ingen hade blivit lagd. ⁵⁴ Detta var på förberedelsedagen, just innan sabbaten skulle börja.

⁵⁵ Kvinnorna som hade följt med Jesus från Galileen gick efter och såg hur hans kropp lades i graven. ⁵⁶ Sedan gick de hem och gjorde i ordning välluktande oljor. Men på sabbaten höll de sig stilla, i enlighet med budordet.

Read full chapter