A A A A A
Bible Book List

Job 41-42 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

41 Ingen är så dum att han vågar reta den.
    Vem vågar då sätta sig upp mot mig?
Vem kan kräva att jag ska betala tillbaka något?
    Allt som finns under himlen är mitt.

Jag tänker inte tiga om dess lemmar,
    styrka och sköna form.[a]
Vem kan klä av den dess hölje,
    vem vågar närma sig den med betsel?
Vem vågar öppna dörrarna till dess gap,
    som omgärdas av dess fruktansvärda tänder?
Sköldarna på dess rygg
    sitter tätt sammanfogade, som sigill.
De sluter så tätt intill varandra
    att ingen luft kan tränga in mellan dem.
De är fästade vid varandra, de sitter ihop,
    och ingenting kan skilja dem åt.
Dess fnysning kastar ut gnistor av ljus,
    dess ögon glöder som morgonrodnadens strålar.
10 Eldslågor strömmar ut ur dess mun,
    gnistor skjuts ut.
11 Rök kommer ur dess näsborrar,
    som från en kokande gryta på elden.
12 Dess andedräkt kan antända kol,
    och lågor väller fram ur dess mun.
13 Styrkan bor i dess nacke,
    från den utgår förskräckelse.
14 Dess hudveck är fasta, inte slappa,
    de är orubbliga.
15 Dess hjärta[b] är hårt som sten,
    ja, som en kvarnsten.
16 När den reser sig drabbas de mäktiga av förfäran,
    de ryggar tillbaka när den drar fram.[c]
17 Varken svärd som når den,
    spjut, pil eller pansar, har någon effekt.
18 Järn är som ett strå för den,
    och koppar som murket trä.
19 Inga pilar får den att fly.
    Slungstenar är för den som agnar.
20 Klubban är för den som ett halmstrå,
    och den skrattar åt lansars rassel.
21 Dess buk är som krukskärvor,
    och den lämnar efter sig ett spår i dyn som av trösksläde.
22 Den får djupet att koka som en gryta
    och havet att sjuda som ett smörjelsekärl.
23 Den lämnar efter sig ett gnistrande ljus,
    som om djupet skulle bära silverhår.
24 Dess like finns inte på jorden,
    en skapelse utan fruktan.
25 Den ser[d] på allt upphöjt
    och är kung över alla stolta djur.

Job återupprättas

Job svarar Herren

42 Då svarade Job Herren:

Jag vet att du kan göra vad du vill
    och att dina planer inte kan omintetgöras.
Du frågade: ”Vem är denne som döljer mitt råd, med ord utan kunskap?”[e]
    Ja, jag talade om saker som jag inte förstod,
sådant som var alltför underbart för mig.

Du sa: ”Lyssna!
    Jag tänker ställa frågor som du får svara på.”[f]
Förut har jag bara hört talas om dig,
    men nu har jag sett dig med egna ögon.
Jag tar tillbaka mitt,[g]
    jag ångrar mig i stoft och aska.

Jobs vänner

Sedan Herren avslutat sitt tal till Job, sa han till Elifas från Teman:

”Jag är vred på dig och dina två vänner. Ni har inte talat sanning om mig, som min tjänare Job har gjort. Ta nu sju ungtjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra ett brännoffer för er själva. Min tjänare Job ska då be för er. Jag ska lyssna på hans bön och inte dra ner er i skam för att ni inte har talat sanning om mig, som min tjänare Job har gjort.”

Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama gjorde som Herren hade befallt dem, och Herren lyssnade till Jobs bön.

Herren välsignar Job mer än tidigare

10 När Job bad för sina vänner gav Herren honom upprättelse och skänkte honom dubbelt så mycket mot vad han förut hade haft.

11 Sedan kom alla hans bröder och systrar och alla som hade känt honom tidigare och åt tillsammans med honom i hans hem. De visade medkänsla och tröstade honom efter alla bedrövelser som Herren hade låtit komma över honom, och var och en av dem gav honom ett stycke silver[h] och en guldring.

12 Herren välsignade de sista återstående åren av Jobs liv mer än hans första, så att han kom att få 14 000 får, 6 000 kameler, 1 000 par oxar och 1 000 åsneston.

13 Han fick också sju[i] söner och tre döttrar. 14 Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje gav han namnet Keren-Happuk[j]. 15 I hela landet fanns det inga kvinnor som var lika vackra som Jobs döttrar. Job gav dem arvsrätt tillsammans med deras bröder.

16 Job levde etthundrafyrtio år efter detta och fick se både barn och barnbarn i fyra led. 17 Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

Footnotes:

  1. 41:3 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 41:15 Kan ev. syfta på dess bröst här. Annars står hjärtat i hebreiskan, när det används som metafor i samband med människan, oftast för det innersta, medvetna livet.
  3. 41:16 Grundtextens innebörd är osäker; de mäktiga kan också översättas gudarna.
  4. 41:25 De hebreiska verben för ”se” och ”frukta” liknar varandra, och om det skulle vara det senare som avses, kan översättningen bli: Allt upphöjt fruktar den, kungen över alla stolta rovdjur.Men det enda som skulle kunna tyda på denna tolkning är en viss parallellism till föregående vers.
  5. 42:3 Jfr 38:2.
  6. 42:4 Jfr 38:3.
  7. 42:6 Grundtextens innebörd är osäker.
  8. 42:11 På hebreiska kesita, vars värde inte är känt.
  9. 42:13 Sju har i grundtexten en ovanlig form som kan tyda på en fördubbling (jfr v. 10), två gånger sju (jfr 1:2). Dock finns det ingen antydan om fördubbling av antalet döttrar (v. 14).
  10. 42:14 Namnen betyder: Lillduvan, Kanelblomman, Sminkdosan.
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Job 41-42 Svenska 1917 (SV1917)

41 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

10 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

11 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

12 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

13 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

14 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

15 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

16 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

17 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

18 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

19 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

20 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

21 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

22 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

23 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

24 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

25 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

42 Job svarade HERREN och sade:

Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt.

Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.

Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.

Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.

Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.

Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»

Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

10 Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.

11 Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring.

12 Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.

13 Och han fick sju söner och tre döttrar.

14 Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.

15 Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.

16 Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.

17 Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.

Apostlagärningarna 16:22-40 nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

22 Hela folkmassan började då angripa Paulus och Silas och domarna befallde att man skulle ta av dem kläderna och piska dem med spön. 23 De blev svårt slagna och efteråt kastades de i fängelse. Fångvaktaren fick order om att vakta dem mycket noga 24 och placerade dem i den innersta cellen där han låste fast deras ben i en trästock.

25 Runt midnatt satt sedan Paulus och Silas och bad och sjöng lovsånger till Gud medan de andra fångarna lyssnade. 26 Då kom det plötsligt ett jordskalv som var så kraftigt att fängelset skakades ända ner i grunden. I samma stund flög alla dörrar upp och kedjorna föll av fångarna. 27 Då vaknade fångvaktaren och när han fick se att fängelsets alla dörrar stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord.

28 Men Paulus ropade till honom: ”Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop!”

29 Då bad den skräckslagne fångvaktaren om ljus och sprang in och kastade sig på knä framför Paulus och Silas. 30 Sedan förde han ut dem ur cellen och frågade: ”Vad ska jag göra för att bli räddad?”

31 De svarade: ”Tro på Herren Jesus, så ska du bli räddad, både du och din familj!”[a]

32 De fick sedan berätta budskapet om Herren för fångvaktaren och hela hans familj. 33 Fångvaktaren tog genast hand om dem och tvättade deras sår mitt i natten. Han och hela familjen lät sedan döpa sig. 34 Han tog dem med sig upp till sin bostad och bjöd dem på mat. Både han och familjen var överlyckliga för att de hade kommit till tro på Gud.

35 Nästa morgon skickade domarna dit sina vakter för att meddela att männen skulle släppas fria. 36 Fångvaktaren talade då om detta för Paulus och sa: ”Domarna har beslutat att frige er, så nu behöver ni inte sitta här längre. Gå i frid!”

37 Men Paulus svarade: ”Åh nej! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva föra ut oss!”

38 Vakterna berättade då detta för domarna och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare, blev de rädda. 39 De kom genast och talade vänligt till dem. Sedan förde de ut dem och vädjade till dem att lämna staden. 40 Men när de kom ut ur fängelset, gick de till Lydias hus där de träffade alla de troende och uppmuntrade dem och sedan gick de vidare.

Footnotes:

  1. 16:31 En kristen människas tro räddar inte och innebär inte frälsning för icke troende familjemedlemmar. Varje person i en familj behöver själv frälsning och komma till tro.
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible) (NUB)

Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Apostlagärningarna 16:22-40 Svenska 1917 (SV1917)

22 Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön.

23 Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar.

24 Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.

25 Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.

26 Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor löstes.

27 Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att fångarna hade kommit undan.

28 Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty vi äro alla här.»

29 Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och Silas, bävande.

30 Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?»

31 De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.»

32 Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus.

33 Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.

34 Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro på Gud.

35 Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna och läto säga: »Släpp ut männen.»

36 Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i frid.»

37 Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss, utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.»

38 Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.

39 Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut och bådo dem lämna staden.

40 När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat förmaningens ord till dem, drogo de vidare.

Viewing of
Cross references
Footnotes