1 Moseboken 33-35
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Bröderna sluter fred
33 När Jakob på avstånd såg Esau komma med sina fyrahundra män, fördelade han barnen mellan Lea och Rakel och de två slavinnorna. 2 De två slavinnorna och deras barn lät han gå först, sedan Lea och hennes barn och sist Rakel och Josef. 3 Jakob gick framför dem och när han närmade sig brodern, bugade han sig djupt inför honom sju gånger. 4 Då sprang Esau fram för att möta honom. Han kastade sig om halsen på honom och omfamnade honom och kysste honom och de grät båda.
5 Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: ”Vilka är alla dessa som du har med dig?” ”Det är mina barn som Gud har gett mig, herre”, svarade Jakob. 6 Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig djupt. 7 Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig.
8 ”Och varför skickade du hela den skara jag mötte?” frågade Esau. Jakob svarade: ”Det är min gåva till dig, min herre, för att du ska bli välvilligt stämd.” 9 ”Min bror, jag har tillräckligt”, sa Esau. ”Behåll du vad du har.”
10 ”Nej, om du ser på mig med välvilja, ta emot min gåva”, svarade Jakob, ”om jag har funnit nåd inför dig. Att se ditt ansikte är som att se Guds ansikte, nu när du har mött mig med välvilja. 11 Ta därför emot min gåva som jag skickade till dig, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt.” Jakob stod alltså på sig, och till slut accepterade Esau gåvan.
12 ”Låt oss gå nu”, sa Esau. ”Jag följer med dig.” 13 Men Jakob svarade: ”Min herre, som du ser är barnen små, och i mina hjordar finns ungar som får di. Om de drivs alltför hårt en enda dag kommer de att dö. 14 Gå du före oss, min herre, så kommer vi efter i lugn och ro, i vår egen takt, allteftersom boskapen framför mig och barnen orkar med, tills jag kommer fram till dig, min herre, till Seir.”
15 Esau sa: ”Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män.” ”Varför det?” svarade Jakob. ”Det är nog att du tar emot mig med välvilja, min herre.”
16 Esau återvände då till Seir samma dag, 17 men Jakob fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett hus och gjorde hyddor för hjordarna och boskapen. Det är därför som platsen kallas Suckot[a]. 18 Jakob återvände välbehållen från Paddan Aram och kom till Shekem i Kanaan och slog läger utanför staden. 19 Av Hamor, Shekems far, köpte han för hundra silverpengar det land som han slagit läger på[b]. 20 Där reste han ett altare och kallade det för El Elohe Israel[c].
Jakobs söner hämnas
34 En dag gick Dina, den dotter Lea fött åt Jakob, för att besöka flickorna i trakten. 2 När hivén Shekem, fursten Hamors son, fick se henne, tog han henne med sig. Han låg med henne och kränkte henne. 3 Han blev djupt förälskad i henne och försökte vinna hennes kärlek. 4 Sedan talade han med sin far Hamor om detta. ”Se till att jag får gifta mig med den där flickan.”
5 Jakob fick snart veta att hans dotter blivit vanärad, men eftersom hans söner var ute på fälten med boskapen, höll han tyst om saken tills de återvänt hem. 6 Under tiden gick fursten Hamor, Shekems far, till Jakob för att tala om saken. 7 När Jakobs söner kom tillbaka från fälten, fick de höra om det inträffade. De blev förtvivlade och greps av vrede eftersom det var en skamlig gärning Shekem hade begått i Israel när han låg med Jakobs dotter. Sådant får inte ske.
8 Hamor sa till dem: ”Min son Shekem är verkligen kär i er syster. Låt honom få gifta sig med henne! 9 Gift in er här med oss. Låt era döttrar gifta sig med våra söner, så ska vi ge våra döttrar som hustrur åt era unga män. 10 Ni kan slå er ner var ni än vill bland oss och skaffa er ägodelar och ägna er åt affärer och bli rika.”
11 Sedan talade Shekem till Dinas far och bröder: ”Visa mig välvilja och låt mig få henne till hustru. Jag ska ge er vad ni än vill ha. 12 Det spelar ingen roll vilken hemgift eller gåva ni kräver, för jag ska betala den, bara ni ger mig flickan till hustru.”
13 Eftersom Shekem hade behandlat deras syster så illa, lurade Jakobs söner Shekem och hans far Hamor. 14 De sa nämligen: ”Vi kan inte ge vår syster till en man som inte är omskuren[d]. Det skulle vara en skam för oss. 15 Vi kan bara ge vårt samtycke på ett villkor, och det är att alla era män låter omskära sig och blir som vi. 16 Då kan vi gifta bort våra döttrar och bo här och förena oss med er, så att vi kan bli ett folk. 17 Men om ni inte vill låta omskära er, tar vi flickan med oss och flyttar härifrån.”
18 Hamor och Shekem gick med på förslaget. 19 Den unge mannen skyndade sig iväg för att göra som de hade föreslagit, för han var mycket kär i Jakobs dotter. Han var den mest ansedde i hela sin fars släkt. 20 Hamor och Shekem framträdde därför i stadsporten inför stadens män och talade till dem.
21 ”Dessa män är våra vänner”, sa de. ”Låt oss inbjuda dem att bo här i landet och röra sig fritt här. Landet är ju stort nog att rymma dem och vi kan gifta oss med deras döttrar och de med våra. 22 Men de tänker bara stanna här och bli ett folk med oss på ett villkor, och det är att vi alla låter omskära oss på samma sätt som de. 23 Om vi gör det kommer all deras boskap, allt de äger och alla deras djur att bli vårt. Låt oss göra som de vill, så att de bosätter sig här ibland oss.”
24 Alla män i staden gick med på Hamors och hans son Shekems förslag. Alla lät omskära sig, samtliga män i hela staden.
25 Men tre dagar senare, när såren var ömma, tog Jakobs två söner, Simon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden och dödade utan motstånd varenda man där, 26 även Hamor och hans son Shekem. De tog med sig Dina från Shekems hus och gick sedan därifrån.
27 Sedan gick alla Jakobs söner över de slagna in till staden och plundrade den, eftersom deras syster hade vanhedrats där. 28 De tog alla får, kor och åsnor, allt som de kunde lägga beslag på, både inne i staden och ute på fälten. 29 De tog all egendom, alla kvinnor och barn och allt som fanns i husen.
30 Då sa Jakob till Simon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort så att alla hatar mig i hela landet, både kanaanéerna och perisséerna. Vi är så få. Om de bestämmer sig för att anfalla oss, kommer de att döda både mig och min familj.”
31 ”Skulle de då få behandla vår syster som en prostituerad?” svarade de.
Jakob återvänder till Betel
35 ”Flytta nu till Betel och bosätt dig där”, sa Gud till Jakob. ”Bygg där ett altare åt den Gud som visade sig för dig när du flydde från din bror Esau.”
2 Då befallde Jakob hela sin familj och alla han hade med sig: ”Gör er av med avgudarna som ni har med er, rena er och ta på er rena kläder! 3 Vi ska nämligen gå till Betel, där jag ska bygga ett altare åt den Gud, som besvarade mina böner när jag var i nöd och som var med mig på min resa.” 4 Då gav de Jakob alla sina avgudar och sina örhängen[e], och han grävde ner alltsammans under terebinten[f] nära Shekem. 5 Sedan började de sin vandring igen. Gud satte skräck i människorna i städerna runt omkring, så att ingen förföljde Jakobs söner.
6 Slutligen kom Jakob och alla han hade med sig fram till Lus, det nuvarande Betel, i Kanaans land. 7 Där reste Jakob ett altare som han kallade El Betel[g]. Det var ju i Betel som Gud hade visat sig för honom när han flydde från sin bror.
8 Strax därefter dog Rebeckas barnsköterska Debora. Hon begravdes under eken i dalen nedanför Betel och den kom att heta Gråteken.
9 När Jakob återvände från Paddan Aram, visade sig Gud för honom igen och välsignade honom. 10 Och Gud sa till honom: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel[h].” Så gav han honom namnet Israel. 11 Gud talade vidare till honom: ”Jag är Gud den Väldige. Var fruktsam och föröka dig! Av dig ska det bli ett stort folk, ja, många folk. Många kungar ska finnas bland dina ättlingar, 12 och jag ska ge dig det land som jag gav till Abraham och Isak. Jag ska också ge det till dina ättlingar.”
13 Så lämnade Gud honom och steg upp igen från den plats där han talat med Jakob. 14 Jakob reste en sten på platsen där Gud hade visat sig för honom. Han hällde ett dryckesoffer och olja på den. 15 Jakob kallade platsen Betel, eftersom Gud hade talat till honom där.
Rakel och Isak dör
16 De lämnade Betel och reste mot Efrata. Medan de fortfarande hade en bit kvar till Efrata, blev det dags för Rakel att föda. Förlossningen blev mycket svår. 17 Under den svåra förlossningen sa barnmorskan till henne: ”Var inte rädd! Du får en son till.” 18 Men Rakel var döende, och i sin sista stund gav hon honom namnet Ben-Oni[i], men hans far kallade honom Benjamin[j].
19 Rakel dog alltså och begravdes nära vägen till Efrata som numera kallas Betlehem. 20 Jakob reste en minnessten vid hennes grav och den står där än i dag.
21 Sedan reste Israel vidare och slog läger bortom Migdal-Eder. 22 Medan han bodde där i landet, låg Ruben med Bilha, sin fars bihustru, och Israel fick veta det.
Jakobs söner
(1 Krön 2:1-2)
Jakob hade tolv söner:
23 Leas söner: Ruben, Jakobs förstfödde, Simon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon.
24 Rakels söner: Josef och Benjamin.
25 Rakels slavinna Bilhas söner: Dan och Naftali.
26 Leas slavinna Silpas söner: Gad och Asher.
Dessa var Jakobs söner, som föddes i Paddan Aram.
27 Slutligen kom Jakob fram till sin far Isak vid Mamre i Kirjat-Arba, som nu kallas Hebron, där Abraham och Isak hade bott. 28 Isak blev 180 år, 29 sedan dog han och förenades med sina förfäder, gammal och mätt på livet. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.
Footnotes
- 33:17 Suckot betyder hyddor, skjul.
- 33:19 Hebreiskans kesita, en silverpeng vars värde är okänt.
- 33:20 El Elohe Israel betyder antingen Gud, Israels Gud eller El är Israels Gud.
- 34:14 Se 1 Mos 17:9-14.
- 35:4 Örhängen förknippades med hedniska kulter och användes ofta som amuletter.
- 35:4 Antagligen densamma som omnämns i 12:6.
- 35:7 Betyder Betels Gud, och Betel i sin tur betyder ”Guds hus”.
- 35:10 Se noter till 27:36 och 32:28.
- 35:18 Ben-Oni betyder min smärtas son eller min sorgs son.
- 35:18 Benjamin betyder lyckans son eller min högra hands son. Höger hand kan också stå för södern, och i så fall blir betydelsen söderns son, vilket möjligen kan tänkas som en förutsägelse om att Benjamin skulle komma att bli en av de sydliga stammarna.
1 Mosebok 33-35
Svenska 1917
33 Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda tjänstekvinnorna.
2 Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
3 Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
4 Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom om halsen och kysste honom; och de gräto.
5 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Han svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
6 Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
7 Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig. Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
8 Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag mötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
9 Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
10 Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så gunstigt har tagit emot mig.
11 Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honom så enträget, att han tog emot dem.
12 Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå framför dig.»
13 Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
14 Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min herre i Seir.»
15 Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del av mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenast finna nåd för min herres ögon.»
16 Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.
17 Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor; därav fick platsen namnet Suckot.
18 Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför staden.
19 Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
20 Och han reste där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel.
34 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att besöka landets döttrar.
2 Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet, fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och kränkte henne.
3 Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
4 Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka till hustru.»
5 Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
6 Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med honom.
7 Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig gärning.
8 Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
9 Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och tagen I våra döttrar till hustrur,
10 och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder; där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
11 Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
12 Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till hustru.»
13 Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
14 och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för skamligt.
15 Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
16 Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med eder ett enda folk.
17 Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så skola vi taga vår syster och draga bort.»
18 Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de begärde.
19 Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än någon annan i hans faders hus.
20 Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och talade till männen i staden och sade:
21 »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva dem våra döttrar.
22 Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
23 Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
24 Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans stadsport, läto omskära sig.
25 Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
26 Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
27 Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit skändad;
28 de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i staden och vad som fanns på fältet.
29 Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.
30 Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare, kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop; man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall jag med mitt hus förgöras.»
31 Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en sköka?»
35 Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din broder Esau.»
2 Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder, och renen eder och byten om kläder,
3 och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och som var med mig på den väg jag vandrade.»
4 Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig, därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under terebinten vid Sikem.
5 Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
6 Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt det folk som var med honom.
7 Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel, därför att Gud där hade uppenbarat sig för honom, när han flydde för sin broder.
8 Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel, under en ek; den fick namnet Gråtoeken.
9 Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
10 Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han namnet Israel.
11 Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
12 Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
13 Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med honom.
14 Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt olja över den.
15 Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet Betel.
16 Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev henne svår.
17 Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
18 Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav hon honom namnet Ben-Oni; men hans fader kallade honom Benjamin.
19 Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är Bet-Lehem.
20 Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i dag kallas Rakels gravvård.
21 Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra sidan om Herdetornet.
22 Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det. Och Jakob hade tolv söner.
23 Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon.
24 Rakels söner voro Josef och Benjamin.
25 Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
26 Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
27 Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
28 Och Isak levde ett hundra åttio år;
29 därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och Jakob begrovo honom.
Matteus 10:1-20
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Jesus utser sina tolv lärjungar
(Mark 3:15-19; Luk 6:14-16; Apg 1:13)
10 Jesus kallade nu till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och plågor. 2 Här är namnen på dessa tolv apostlar: Simon, som kallas Petrus, hans bror Andreas, Sebedaios söner Jakob och Johannes, 3 Filippos, Bartolomaios, Tomas, tullindrivaren Matteus, Alfaios son Jakob, Taddaios, 4 Simon ”den ivrige”[a] och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus.
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar
(Mark 6:7-13; Luk 9:2-6; 10:4-12)
5 Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ”Gå inte till andra folk eller till någon samarisk stad, 6 utan bara till Israels förlorade får. 7 Gå och tala om för dem att himmelriket är nära. 8 Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Ge vidare vad ni har fått som gåva. 9 Ta inget guld eller silver eller koppar med er, 10 och packa ingen väska för vandringen. Ta inte med extra skjortor eller skor och inte heller någon vandringsstav, för arbetaren är värd sin mat.
11 Varje gång ni kommer in i en stad eller en by, så sök upp någon som är värdig. Stanna sedan då tills ni fortsätter till nästa stad. 12 När ni kommer in i ett hus, hälsa dem, 13 och om de är värda att få del av er frid, ska de få den. Men om inte, får ni själva behålla den frid ni önskade dem. 14 Tar man inte emot er eller lyssnar till er i en stad eller i ett hem, så gå bara därifrån. Skaka stadens damm av era fötter[b]. 15 Sannerligen säger jag er: det ska bli lättare på domens dag för Sodom och Gomorra[c] än för en sådan stad.
Jesus varnar för förföljelse
(Mark 13:11-13; Luk 21:12-19)
16 Jag sänder er som får in bland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. 17 Akta er för människorna! Ni kommer att arresteras och dras inför domstol och bli piskade i synagogorna[d]. 18 Och ni ska för min skull bli anklagade inför kungar och makthavare och få ställa upp som vittnen inför dem och främmande folk. 19 Men när ni ställs inför domstolen behöver ni inte oroa er för hur eller vad ni ska säga, för ni ska få de rätta orden just när ni behöver dem. 20 Det är inte ni som ska tala då, utan er Faders Ande talar genom er.
Read full chapterFootnotes
- 10:4 På grekiska: seloten eller kananaios (det senare bildat av ett arameiskt ord). Simon tillhörde antagligen ”seloterna”, ett politiskt parti som ville göra uppror mot romarna.
- 10:14 Att ”skaka dammet av fötterna” var ett sätt att visa att invånarna själva fick ta ansvar för vad de gjort.
- 10:15 Sodom och Gomorra utplånades på grund av invånarnas synd. Jfr 1 Mos 19:1-25.
- 10:17 I synagogbyggnaden kunde det också finnas en lokal domstol, som hade rätt att döma i enklare fall och utdela piskstraff.
Matteus 10:1-20
Svenska 1917
10 Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
2 Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder;
3 Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfeus' son, och Lebbeus;
4 Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
5 Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade: »Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad,
6 utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.
7 Och där I gån fram skolen I predika och säga: 'Himmelriket är nära.'
8 Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.
9 Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,
10 icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader, ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.
11 Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I lämnen den orten.
12 Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.
13 Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I tillönsken det vända tillbaka till eder.
14 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter.
15 Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.
16 Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.
17 Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;
18 och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.
19 Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden.
20 Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som skall tala i eder.
Read full chapterSwedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.